För någon månad sedan publicerades mitt debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog. Ett debutantporträtt är kort och gott en personlig text som presenterar debutanten och hens skrivande.

Såhär skrev jag:

En dag vaknade min vän av att han hörde pip under altanen. När han böjde sig ner och kikade mellan springorna mötte han två blanka ögon. Han bände upp brädorna och lyfte ut kattungen med trädgårdshandskar för att inte få rivsår på händerna. Genom lager av tyg och tovig päls kände han hur den lilla kroppen darrade. Han döpte henne till Kotten.

Jag tänker på mitt skrivande som en förvildad katt som jag med mycket möda och kärlek lyckats tämja. Jag tänker på Kotten.

Jag har lärt mig att närma mig henne från sidan och inte bakifrån. Att tala lugnande och röra mig långsamt och tyst i hennes närhet. Ibland, när jag har glömt bort att mata henne, sticker hon iväg. När jag hittar henne igen är hon mager och har svansen krökt. Hon tittar på mig med knappnålssmå pupiller, fräser och blottar vassa hörntänder. Jag måste använda avmaskningsmedel och klippa bort tovor från pälsen, muta henne med leverpastej och sardiner.

När jag skrev de första orden på det som skulle utvecklas till Stanna hade jag precis flyttat hemifrån. Jag och min dåvarande kille köpte möbler på Myrorna och tog hem dem på tunnelbanan, satt mitt i vagnen på varsin pinnstol och läste. Vi åkte och storhandlade med hans pappa för att fylla upp skafferiet. Vi fick välja vad vi ville. Men när vi stod där i lysrörsljuset vid kassorna märkte jag att hans pappa fumlade med matkassarna. Vänsterarmen hängde som ett lod från axeln.

Han försökte gång på gång, men det gick inte att lyfta dem. Han kunde inte.

Jag var arton år och pluggade kreativt skrivande vid universitetet. Jag kände livet som ett glödande eldklot i mig. Samtidigt svävade hans pappas sjukdom ogenomtränglig över oss. Jag ville inget hellre än att vara en bra flickvän. Jag ville räcka till. Men hur? Jag skrev en anteckning på mobilen då:

När jag känner hans tårar på min hud kommer jag på mig själv med att tänka: Nej. Snälla. Inte nu.

Den mobilanteckningen var mitt pip under altanen.

Och nu. Nu stryker hon sig mot mina ben, hoppar upp och lägger sig i mitt knä. Hon drar klorna över tyget på mina jeans så att det knastrar, och jag låter henne. När jag stryker henne över pälsen spinner hon som en liten motor. Och ganska ofta skuttar hon upp i min säng när jag sover, lägger sig i utrymmet mellan arm och sida, och vilar med den blöta nosen tryckt mot min hud.

Här kan du förhandsbeställa Stanna. (annonslänk)

MER OM BOKEN:

ETT AVSLÖJANDE – NU KAN JAG DÖ LYCKLIG OSV
OM ATT REDIGERA ETT BOKMANUS

TITELN PÅ MIN ROMAN

SKRIVA DEBUTANTPORTRÄTT OCH ANDRA BOKRELATERADE GREJOR
FORMGIVAREN TILL MITT BOKOMSLAG ÄR…

 BOKOMSLAGET

FÖRFATTARPORTRÄTTET

UTDRAG UR STANNA

Nu ska jag berätta om en så djävulskt fin grej som hände för några veckor sedan.

Felix föreslog att vi skulle äta lördagsfrukost på Citykonditoriet, och det tyckte jag lät som en fin idé. Jag tänkte inte på det så mycket, det är ju inte helt ovanligt att vi går ut och äter frukost. Men. På lördagsmorgonen stod jag i hallen och provade olika plagg framför spegeln och Felix ba:

– Men du, kan vi inte gå nu?

Och jag svarade:

– Vadå, vi har väl inte bråttom? Det är ju lördag.

Och då ryckte han till och sa:

– Nä då, inte alls. Ta din tid. Det är verkligen inte brådis.

Jag ba okej?? Här är det snabba vändningar men jaja, nu går vi. Och en halvtimme senare gick vi upp för trapporna i citykyrkan. När vi kom in i lokalen hände detta:

En massa kompisar var där och sjöng och hurrade?!?!?!?! Förstod ingenting. Min första tanke var ”oj, är My här med sina kompisar, vilket sammanträffande” och sen ”men vad firar vi egentligen? Felix födelsedag?”

Men så kramade Felix om mig och sa:

– Grattis till att du är färdig med boken älskling.

Jag blev så rörd och skakis att jag knappt kunde stå upp. Där satt alla och sippade på sitt kaffe och åt sina frallor och log mot mig med stora, snälla ögon. Herregud. Att bli överraskad är verkligen bortom denna värld.

Jag kramades med dessa gulliga personer som hankat sig till ett konditori en lördagsmorgon trots bakfyllor och uppbrott och stressiga scheman.

Fick presenter också. Bubbel och ett månformat halsband av My. Tror hon sa något om att nå sin dröm. <3

Maja och John var där <333

Och jag var skapligt gråtig och vek. Några av de som inte kunde komma hade till och med skickat små videoklipp till mig :””((((( Huuur kan jag förtjäna så fina vänner? Och en så fin kille som styr upp en sån här grej? Svara mig någon.

Visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Felix hade till och med väskan full med avokados.

– Jag var orolig att det inte skulle finnas några veganska alternativ, man vet ju aldrig. Det är ju så många av våra vänner som är veganer så det är bättre att vara på den säkra sidan.

Sen fick jag alla att ställa upp på ett gruppfoto. Måste ju ha något att visa mina barnbarn. Jäkla knäppon som drog fram ett skrivbord som jag skulle sitta bakom, men okej let’s lajva den här författarrollen hundraprocentigt. I äkta skolkatalogsmanér, övre raden från vänster: Maja, Felix, John, Chrissy, Alexandra, Andrea, Esmeralda, Ellika, Yrsa, Antina. Och på undre raden: Sara, jag och My. GUD VAD NI ÄR BRA.

Sen gick vi ut i solen!

Att slutföra ett projekt som en jobbat på i tre år är helt jävla overkligt, men ändå hade jag inte tänkt fira det. Jag glömmer bort sånt. Så tack tack tack för att ni gör ett flickebarn såhär glad.

Några av bilderna är tagna av Sara och Alexandra. Tnx babes.

Translation: A few weeks ago, Felix threw a surprise party/breakfast for me to celebrate that I’ve finished my novel. It was so fucking touching and beautiful. My legs where spaghetti and my heart was beating so fast. Thank you thank you thank you.