För någon månad sedan publicerades mitt debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog. Ett debutantporträtt är kort och gott en personlig text som presenterar debutanten och hens skrivande.
Såhär skrev jag:
En dag vaknade min vän av att han hörde pip under altanen. När han böjde sig ner och kikade mellan springorna mötte han två blanka ögon. Han bände upp brädorna och lyfte ut kattungen med trädgårdshandskar för att inte få rivsår på händerna. Genom lager av tyg och tovig päls kände han hur den lilla kroppen darrade. Han döpte henne till Kotten.
Jag tänker på mitt skrivande som en förvildad katt som jag med mycket möda och kärlek lyckats tämja. Jag tänker på Kotten.
Jag har lärt mig att närma mig henne från sidan och inte bakifrån. Att tala lugnande och röra mig långsamt och tyst i hennes närhet. Ibland, när jag har glömt bort att mata henne, sticker hon iväg. När jag hittar henne igen är hon mager och har svansen krökt. Hon tittar på mig med knappnålssmå pupiller, fräser och blottar vassa hörntänder. Jag måste använda avmaskningsmedel och klippa bort tovor från pälsen, muta henne med leverpastej och sardiner.
När jag skrev de första orden på det som skulle utvecklas till Stanna hade jag precis flyttat hemifrån. Jag och min dåvarande kille köpte möbler på Myrorna och tog hem dem på tunnelbanan, satt mitt i vagnen på varsin pinnstol och läste. Vi åkte och storhandlade med hans pappa för att fylla upp skafferiet. Vi fick välja vad vi ville. Men när vi stod där i lysrörsljuset vid kassorna märkte jag att hans pappa fumlade med matkassarna. Vänsterarmen hängde som ett lod från axeln.
Han försökte gång på gång, men det gick inte att lyfta dem. Han kunde inte.
Jag var arton år och pluggade kreativt skrivande vid universitetet. Jag kände livet som ett glödande eldklot i mig. Samtidigt svävade hans pappas sjukdom ogenomtränglig över oss. Jag ville inget hellre än att vara en bra flickvän. Jag ville räcka till. Men hur? Jag skrev en anteckning på mobilen då:
När jag känner hans tårar på min hud kommer jag på mig själv med att tänka: Nej. Snälla. Inte nu.
Den mobilanteckningen var mitt pip under altanen.
Och nu. Nu stryker hon sig mot mina ben, hoppar upp och lägger sig i mitt knä. Hon drar klorna över tyget på mina jeans så att det knastrar, och jag låter henne. När jag stryker henne över pälsen spinner hon som en liten motor. Och ganska ofta skuttar hon upp i min säng när jag sover, lägger sig i utrymmet mellan arm och sida, och vilar med den blöta nosen tryckt mot min hud.
Här kan du förhandsbeställa Stanna. (annonslänk)
MER OM BOKEN:
ETT AVSLÖJANDE – NU KAN JAG DÖ LYCKLIG OSV
OM ATT REDIGERA ETT BOKMANUS
TITELN PÅ MIN ROMAN
SKRIVA DEBUTANTPORTRÄTT OCH ANDRA BOKRELATERADE GREJOR
FORMGIVAREN TILL MITT BOKOMSLAG ÄR…
BOKOMSLAGET
FÖRFATTARPORTRÄTTET
UTDRAG UR STANNA
