Nike bjuder oss till Island en helg. Tjocka jackor bäddar in oss på flygresan över norska havet. Nims och Fridas nackar är böjda i onaturliga vinklar som kommer få musklerna att ömma i morgon. Det finns något intimt med att se dem sova för första gången, läpparna är särade och ögonlocken rycker lite. Jag läser Annika Paldanius och känner hur en finne på kindbenet växer under min fingertopp. Det blir alltid så när jag flyger.

När säkerhetsbälteslampan lyser och vi måste fälla upp ryggstöden sätter Nim papperstejp under ögonen för att göra sylvassa eyelinerstreck. Fem minuter senare dundrar flygplanshjulen mot landningsbanan.

Klockan är tolv när vi landar på Keflavík flygplats, fyrtio minuter utanför Reykjavik. Bilarna på parkeringen är nyskurade av regnet. Vi blir varnade för att öppna bildörrarna för häftigt; de kan knäckas av blåsten.

Vi är här med Nike för att testa deras spring- och träningskläder som är lämpade för kallt klimat. Vi har lite olika träningsvanor. Ibland tränar vi. Ganska ofta tränar vi inte alls. Är vi resultatinriktade? Nä, det kvittar om det är två eller åtta kilometer vi springer. Huvudsaken är att kroppen får jobba en stund.

Någon spiller ut smoothie som fyller bilen med en sötsliskig doft. Vi lyssnar på isländsk hiphop, Sturla Atlas, som får Frida att luta sig bakåt i bilsätet och sucka:

– Det här är som att knäcka fredagens första öl.

Sedan drar vi på oss träningskläderna och springer.

Fort, fort mot svart asfalt och våt ängsmark. Vinden slår mot trumhinnorna, himlen pressar sig mot tomma gator.

För på Island bor det 3 invånare per kilometer vilket gör det till det mest glesbefolkade landet i Europa. Och att resa i november har sina fördelar, trots kylan: besökarantalet är rätt litet. Här kan man springa på öppna gator utan att väja undan för bilar.

Eller dansa. Dansa kan man också göra på öppna vägar.

Mina knän tackar mig när jag springer. Jag känner det för varje gång hälarna tar i marken. Tack tack, tack tack, tack tack. Det var på grund av mina knän som jag började springa för tre år sedan. Alla stillasittande timmar framför datorn gjorde att min kropp började knaka som en sjuttioårings.

Och känslan efter att man varit ute i piskande regn och sedan ställer sig i duschen med endorfinerna som tumlar i kroppen, jag behöver den. Jag behöver känna att min kropp är stark, att jag klarar av att lyfta min lillasyster och snurra henne runt runt, att jag pallar springa till bussen, att jag kan kånka runt på dator och kamera varje dag. Att jag går och lägger mig utan knän som värker.

Vädret slår om så fort här. Ena sekunden solljus genom tunna moln, andra sekunden hagelkorn stora som ärtor. Vi stuvar in oss i bilen och åker vidare. Man hinner prata så mycket när man sitter inklämda bredvid varandra i en bil. Vi överröstar bilmotorn, frågar:

– Vad tror du är det viktigaste för att få en relation att hålla?

– Var gör du dina naglar?

– När ska tjejer slippa behöva prestera dubbelt för att få samma credd som en snubbe?

Vi stannar till för att äta lunch, håller våra hamburgare med frusna fingrar.

Vägen upp till Haifoss är isig och för att komma till vattenfallen måste vi köra igenom en vattensamling. Hjulen ryter genom vattnet, det skvätter upp över fönsterrutorna och vi tar tag i varandras knän.

Och när vi kommer ut på klippavsatsen står vi först bara och stirrar. Den här utsikten är inte verklig, det måste vara en million dollar-kuliss.

Tänk att Island finns. Att sådana här miljöer, som känns helt utomjordiska, finns.

Klockan har blivit fem när himlen är nattsvart. Jag berättar för Nim och Frida att jag är övertygad om att jag kommer dö i trafiken. Jag vet det. Det är något med att jag alltid stirrar ner i telefonen, en bok, på mina fötter.

Så hurra för reflexdetaljer på västarna, tightsen och Lunar Epic Shield-skorna. Aint gonna die i första laget nu.

När vi kommer tillbaka in till Reykjavik har det blivit mörkt. Vi drar upp huvorna på regnjackorna och småspringer in på restaurangen, tar stora kliv över vattenmassorna som samlats i asfaltens gropar. Det bildas kö utanför toaletternas dörrar när vi drar av oss tights och sportstrumpor. Deodoranten rullas runt i tre par armhålor, läppstiftet möter tre par läppar.

Vi beställer in drinkar. Jag får något som ser ut som en nudelwok och som smakar syrligt. Mycket märkligt.

Och mat. Mat är aldrig så gott som när man varit ute en hel dag.

Och där tar vår första Islandsdag slut. Visar mer snart.

Frida, Nim and I went to Iceland with Nike to try out their weatherproof running apparel and explore this crazy, beautiful, cold country. 

I morse fick jag äta frukost i Barcelona! Med de bästa dinglande fötter jag vet! De som tillhör Yrsa!

Att ha distansförhållande med den här personen breaks my heart tusen gånger om, men nu är vi tillsammans i en vecka framåt.

Det är sen gammalt att vi är frulleproffs.

Men extra lyrrigt är det att förtära den på en balkong i november med henne.

Jag var tvungen att spela upp Nils Karlsson Pyssling-sången pga tänker alltid på Yrsa när jag hör den.

Mitt sjunga med-ansikte.

Sen diskdansade vi och gjorde oss i ordning för att gå ut på stan. Det är så soligt här idag, och luften känns som den gör i Sverige i september. Sval mot kinden och lätt att andas.

Ser ut såhär på varenda bild hon tog på mig i morse X-D

Kanske är lite glad vadårå :))))

Jag har på mig en jacka från Monki, omlottopp från AA, jeans från H&M, väska från Marimekko och skor från Adidas.

Vi tog en fyrtiominuterspromme genom stan för att komma till Raval. Gick armkrok och pratade om familjekonstellationer och vuxenhet och blinkade bort tårar ena stunden och stannade till andra stunden för att dra in luft i näsan och ba FATTA ATT DU BOR HÄR YRSA.

Fast pjuh för mig att hon kommer hem i mitten av december.

Och prick i detta nu så sitter hon och pluggar litteraturvetenskap och jag skriver blogginlägg på datorn där, och nu ska vi beställa in lunch för nu kurrar visst magen något förfärligt.

I morgon kommer en jäkla massa Islandsbilder upp på bloggen. Missa ej!

Translation: I’m visiting Yrsa in Barcelona! :’) This is what my morning looked like. 

När jag skriver detta ligger jag i en hotellsäng på Island. Jag är nämligen här och gör ett projekt med Nike över helgen. Det är hutlöst vackert och väldigt roligt, men bisarrt kallt. Ska bli så kul att visa er bilderna senare.

Varmare var det när jag och My var i Cannes i slutet av förra månaden. Jag tänkte att vi skulle titta på några av guldstunderna från den resan. Men först lite stämningsmusik!

När jag läste bok och drack kaffi på balkongen en eftermiddag. Livet pikade här någonstans.

När vi precis hade anlänt till stan och vi insåg att vi kunde gå barbent trots att det var kväller.

När hon hittade sin drömvespa.

När vi gick på restaurangjakt.

När det började skjutas upp raketer i luften och det bara fortsatte och fortsatte i vad som kändes som en oändlighet.

När vi promenerade hemåt med oliver och baguetter och fyra sorters snacks i Monoprixpåsen.

När hon var så het att man kunde steka ett ägg på na!

När vi ba låg och njöt intill varandra och sjöng med till Non, je ne regrette rien.

När vi promenerade längs med strandpromenaden i jakt på en vinbar.

När jag drog på mig mitt strandigaste plagg och gick ner till plajjan.

När vi gick planlöst runt på stan.

När vi handlade frukostbröd på boulangeriet.

När vi åt lunchpicknick på stranden. Tabbouleh, hummus, rödbetssallad å brö.

När vi pratade igenom det som varit svårt mellan oss förut men som känns lätt nu.

När vi åt middag på en asromantisk restaurang där vi åt saffransaiolin med sked direkt ur skålen och blev vinluddiga.

och när hon visade mig sina bästa hörn av staden.

När vi tog bussen till flygplatsen en tidig morgon och busschaffören fick valla bort endorfinkickade cyklister från gatan så som en herde vallar sina får.