Nu är Paper Light #2 här! Det är min babe Frida Vega Salomonsson, samt Jaan Orvet och Amanda Berglund som har gjort den, och jag är så jäkla impad.

”Paper Light is about seeing. About photography. Especially about providing a larger canvas to creators and images we may otherwise only see in a smaller format on our phones. In this issue we have taken it a step further, exploring photos shot with smartphones, and talking to the people behind them.”

Dessutom är jag med på ett hörn! Så kul.

Jag har intervjuat konstnären Malin Gabriella Nordin.

Största utmaningen var förstås att översätta Malins tankar till engelska, men jag är jättenöjd med resultatet. Svårt att inte bli det när intervjuobjektet är så sabla inspirerande.

Köp tidningen för att läsa hela alltet!

Min Jaanafavvo är med på ett uppslag också, där hon pratar om mobilfotografi.

Om ni anger rabattkoden FLORA i checkout så får ni tidningen för 100 kr i stället för 115 kr. Lovar att den är värd varenda krona. Så välgjord, snygg och inspirerande.

→ Köp Paper Light #2 här ←

Ps. glöm inte att komma på releasefesten ikväll.

Translation: Paper Light #2 is here! ’Paper Light is about seeing. About photography. Especially about providing a larger canvas to creators and images we may otherwise only see in a smaller format on our phones. In this issue we have taken it a step further, exploring photos shot with smartphones, and talking to the people behind them.’ I’ve done a interview with the artist Malin Gabriella Nordin. Purchase the magazine here and use the promo code FLORA to get it for 100 kr (€ 9). It’s bloody amazing.

 

Alltså livet är så jävla fucked up.

När jag var ute och cyklade i förrgår så blev jag påkörd av en bil. Ja ni läste rätt. Påkörd. Det var den där förbannade högerregeln som jag inte har koll på. En bilist såg mig inte när jag skulle svänga in på en tvärgata, så han körde rakt på min cykel. Rakt på mig. Och vips låg jag där mitt på Sveavägen med cykeln över mig. Hjälm på såklart. Jag är ju inte dum. Men tydligen ouppmärksam.

Adrenalinstinn som jag var gjorde jag tummen upp till bilföraren och ställde mig hastigt upp. Upprepade ”Jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu, jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu.” Jag försökte leda cykeln men framhjulet tog tvärstopp. Hörde någon ropa mitt namn. Vände mig om och där stod Alice. Som från ingenstans. Hon kramade om mig, gång på gång, frågade om jag var okej och konstaterade att jag var så samlad och lugn.

Några andra rusade fram, en tant och en farbror och en tjej, men jag upprepade: ”Jag är okej. Verkligen, jag är okej.” Han i bilen parkerade lite längre fram på gatan och sprang sedan mot mig. Ögonen alldeles uppspärrade. Vi bytte kontaktuppgifter. När han höll fram sin telefon skakade handen oupphörligt.

Tanten, farbrodern, tjejen och bilföraren gick och jag lade pannan mot Alices axel. Hulkningarna var liksom spastiska, kroppen skälvde så mycket. Mörka fläckar på hennes tröja. När vi sa hejdå ringde jag Felix. Sedan mamma. Det gick en signal, sedan lade jag på. Varför skulle jag ringa mamma nu? Vad skulle hon kunna göra? Var inte det en självisk och onödig handling, att ringa och oroa henne sådär?

Och okej, jag vet inte om jag tror på det som Alice kallar ”mammors sjätte sinne”, men mamma ringde upp mig. Och hon, som aldrig är i stan och som bor långt ute i Nacka, satt i bilen på Sveavägen. Fem minuter bort.

”Stanna där du är. Jag kommer. Nu.”

Och jag satt och grät på trottoaren intill Tegnérlunden när mamma svängde upp med bilen. Öppnade dörren och sprang fram till mig, höll om och ihop mig. Lastade in cykeln i bagageutrymmet och körde hem mig. Jag kände mig så jävla liten, med skakiga knän och vek röst. Men jag var okej. Bara skrubbsår och blåmärken och en värkande arm. Men med ett hjärta som bankade så in i helvetes vilt i bröstkorgen.

Så nu blir det inga cykelturer på ett tag, för min Bianchi ska till verkstaden.

Och jag, jag ska plugga högerregeln.

Translation: I was hit by a car yesterday, while riding on my bicycle. I’m fine, just a couple of small bruises and an aching arm, but it was so so so scary.

I vintras fick jag förfrågan om att vara med antologin Små Sexplosioner av Clara Eliasson – en samling texter om sex.

Jag visste precis vad jag ville skriva om:  Hur porr är den första kontakten många tonåringar (till och med barn) har med sex och hur det skapar skeva föreställningar om prestation, utseende och upplevelse.

Hoppas ni gillar texten.

 

 

Sperm swap two babes banged by two guys in pussy and ass

 

Vissa kvällar kan du inte sluta titta. Du har datorn i knät, ljudet på lägsta volym och handen under täcket. Du tittar på kvinnor – ibland även flickor – som kastar sina huvuden bakåt i ren njutning, på män som sammanbitet tränger sig in i det där mjuka och rosa, på deras röster som övergår i falsett när de stönar och på sädesvätskorna som rinner som smält mjukglass över bar hud.

Du är tretton år och har rakat bort allt ditt könshår med din pappas rakhyvel. Du gömmer dina nya stringtrosor längst bak i garderoben och tvättar dem för hand så att dina föräldrar inte ska se dem. Du har köpt sexleksaker på Teknikmagasinet men de får inte plats inuti dig, i stället låter du fingrarna jobba tills explosionerna skjuter ut i kroppen. Du bär en bh i storlek 65A och om du böjer dig framåt och trycker ihop brösten ser de nästan stora ut. Du är expert på att radera datahistorik och ibland tar du bilder på dig själv med webbkameran. Ibland skickar du bilderna till den långa killen i parallellklassen.

Första gången han tar i dig funderar du på att ljuga om att du har mens, för du skäms över att du inte är helt len, att stubben känns på vissa ställen, att du har fått utslag vid bikinilinjen. Du putar med rumpan och slänger bak håret och när han tittar bort gnuggar du händerna över bröstvårtorna så att de ska bli styva igen. Han sticker in sina fingrar i dig, lirkar in så många han bara kan, och rör dem fram och tillbaka, hårt och stötvis. Du grabbar tag i underlakanet, stönar högt och undrar när det ska bli skönt. Men du vet hur han vill ha det, för du har sett det på film.

Samtidigt i hans huvud: Tänk om jag inte får upp den. Tänk om jag kommer för snabbt. Tänk om jag inte kan lyfta upp henne. Tänk om hon tycker att jag har för spinkiga armar, för rund mage, luktar illa. Tänk om jag är för liten. Är jag för liten? Han frågar:

– Vill du ha analsex?

När du skakar på huvudet andas han ut.

– Tur. Inte jag heller.

Han rör sig inuti dig och sedan rycker han till i kroppen som om han fått en elstöt. Hans ansiktsuttryck gör dig illamående: Läpparna som säras, ögonen som spärras upp och luggen som ligger klistrad mot pannan. Det känns som om någon klämt ut hudkräm inuti dig. Han faller ihop bredvid dig, sträcker sig sedan efter sina kalsonger. Sina jeans. Sin tröja. Du ligger naken kvar på sängen när han står fullt påklädd bredvid.

När du kommer hem sitter dina föräldrar i vardagsrummet och tittar på Idol. De säger att du har något i håret, något som har stelnat. Du tar en näve popcorn med samma hand som nyss varit varm och kladdig och går in på ditt rum och slår upp datorn. Du har ljudet på lägsta volym men bygger ändå en koja med täcket för att det inte ska höras ut, för att du snabbt ska kunna dölja vad du håller på med i fall någon kommer och säger godnatt.

Du ska bara titta lite. Bara en liten stund.

 

 

Translation: A text I wrote about how porn is the first contact many teenagers (even children) have with sex, and how that creates unreasonable ideas of how sex should feel, look and be like. It is published in the anthology Små Sexplosioner (small sexplosions) by Clara Eliasson.