Jag har bloggat i åtta år. När jag började var jag tolv-tretton år, gick i sjuan och var kär i Tobias, Rasmus och Tommy om vartannat. Låt oss se efter hur livet kändes i mig då:

Jag minns inte vad jag hade gjort här, men jag gissar på att jag hade hånglat – nej strulat hette det ju då – med Tobias trots att Anna var kär i honom. Eller om det var Paulina. Ångesten höll på att äta upp mig och jag skrev förstås ett blödigt inlägg på bloggen om det.

   Ibland hängde vi i stora klungor i stan, men oftast kom vi inte längre än till Nacka Forum. Där köpte vi pommes frites och crispy chicken på Burger King och spanade in killarna från de andra skolorna. Vi gick in på H&M, stoppade nagellack i tröjärmarna och köpte stringtrosor som vi tvättade för hand och gömde för våra föräldrar.

Vi uttryckte vår kärlek till varandra jämt, men kanske var det extra viktigt i en ålder då allt känns konstigt i kroppen, då föräldrarna var tjatiga och pressande och vägrade att förstå.

Minns att jag var kär i Rasmus ett tag. I hans hår som var kladdigt av vax och luktade vattenmelon, i hiphopkepsen, hans vita sneakers och i kramarna. Men han gillade Josefin, och det gjorde såklart hur ont som helst. Vill bara klappa på mitt trettonåriga jag när jag läser detta och säga OROA DIG INTE FLORA OM EN MÅNAD ÄR DU KÄR I NÅGON ANNAN </3

Jag och Paulina är ju kusiner men hittade inte varandra förrän vi var tretton. Då gjorde vi allt tillsammans. Vi hängde på Mc Donald’s med killarna från hennes skola, vi smög ut och drev runt i Orminge centrum, vi fördrev tid framför Playahead och åt makaroner med majs och ketchup vid mitt köksbord och vi åkte till Frankrike med hennes familj. Där spanade vi på fransoser bakom våra Paris Hilton-solglasögon, köpte matchande badshorts och bar urringade blusar som visade upp våra ickeexisterande klyftor.

Josie, Ebba, Anna, Paulina och Flora blev en allians. Vi umgicks jämt. Vi hyrde skräckfilmer nästan varje helg och köpte Frödinge kladdkaka, sprutgrädde, lösgodis, stjärnchips och läsk och åt tills vi knappt kunde röra oss ur sofforna. Vi lånade varandras kläder, blev skjutsade på våra killkompisars cyklar, hade sleepovers och tog kvällsdopp i Trollsjön. Vi delade våra första fyllor och sprutade söt parfym på varandra så att inte våra föräldrar skulle märka att vi hade tjuvrökt.

Sedan började jag intressera mig för kläder och ville inget hellre än att ha en modeblogg. Så då blev det så. Och så ritade jag ju en del.

Jag stängde in mig på rummet och satte på Jason Mraz så högt jag kunde för att inte höra mina föräldrar bråka. Jag slängde alla mina blusar och jeans och började bära second hand-kläder och plagg jag hittade i utklädningslådan. Jag pratade i telefon med Niklas och Tobias i timtal om nätterna, rakade benen obscent noga för att killarna skulle tycka att jag var len, spände BH-banden så mycket jag bara kunde och jobbade extra i en frukostrestaurang.

Jag försökte forma mig själv, men visste inte hur.

Translation: About being thirteen. Translate the post by hitting the translate-button under the header.

Idag är det tre månader sedan du somnade in. Du skulle resa till din fjällstuga, den du älskade, men lunginflammationen tog din redan sjuka kropp i sitt våld så ni fick köra till Östersunds sjukhus, 56 mil från dina barn och din fru och oss andra. Vi hann inte säga det vi ville ha sagt men du visste nog, du visste nog precis. Och kanske blev du lugn av att du var omringad av tallskog och berg, kanske kunde du förnimma doften av skog även i ditt sjukhusrum.

Det går inte en dag utan att jag frontalkrockar med minnet av dig. Jag promenerar förbi lunchrestaurangen som du drev men du är inte där längre, du är någon annanstans eller ingenstans och jag hatar det. Jag hatar att sjukdomen tog alla muskler i din kropp, att den tog din talförmåga och ditt immunförsvar och tillslut dina sista andetag.

Vi umgås i huset som du prytt med all din konst. Vi dricker ur dina samlarglas och ärver dina kläder och använder dina ord för att hålla dig kvar. Felix lyfter på ena ögonbrynet, kastar kökshandduken över axeln och tuggar på tandpetare precis så som du brukade göra. Men hur mycket han än påminner om dig så kommer du aldrig tillbaka.

Även om du inte kunde prata det sista året så hör jag din röst i huvudet hela tiden Nisse, jag hör din röst och jag är rädd för att jag ska glömma bort den. Jag hör dig stampa in i hallen med en gläfsande, svansviftande Affe i släptåg, jag hör dig skratta ditt mjuka skratt och jag hör dig säga det är klart att du ska göra det, som om det aldrig fanns någon tvekan.

Du gjorde stora problem små och små drömmar stora. Du var en aldrig sinande källa till uppmuntran och glädje. Jag är så tacksam för de fyra år som jag fick känna dig och ha dig som min svärfar.

Igår sa vi adjö till dig.

Jag skriver och raderar igen, för hur ska jag någonsin kunna beskriva en sådan känsla? Hur ska jag beskriva sorgen när någon dör så ung, så levnadsglad? När det känns som att allt rasar inuti, när jag bara vill skrika NEJ DET HÄR HÄNDER INTE VISST HÄNDER DET INTE.

När vi kom till Skogskyrkogården var marken bar. Grågröna fält med nakna träd. Frusen mark och torra grenar.

Efteråt, när ceremonin var slut, kom vi ut till ett vinterlandskap. Jag är varken religiös eller särskilt andlig, men när världen bokstavligen gått från grå och karg till mjuk och vit på loppet av en timme så visste jag: det var ditt sätt att säga: Hej. Jag ser er. Ni klarar det här. 

Det fick oss att börja gråta igen.

Du såg hur många näsdukar som gick åt, hur många värktabletter som behövdes för att dämpa huvudvärken – den man får när man har gråtit intensivt. Du såg hur många vi var på begravningen. Hur många du har inspirerat, uppmuntrat, fyllt med glädje.

Du såg hur små som stora händer krampade i din frånvaro.

Du fattas oss.