Igår vaknade jag upp bredvid denna pärla. Vi tittade på julkalendern (<3333) och åt frukost i soffan, och sen klev vi ut i morgonsolen. Kajsa ville absolut att jag skulle fota henne under en palm så att hon kunde ha ett bevis från att hon besökt Kalifornien. Sagt och gjort.

Vi gick bort till mitt favvopromenadstråk (ålrajt har bara varit där en gång förut men ändå): Lands End.

Murgrönan klättrade uppför träden som i en scen ur Avatar.

”Ta en bild på mig när jag sitter här uppe”. Ooook.

Vi stod och tittade ut över strandremsan och kände bara ahhhh. Naturen! Solen! Life!

Sedan gick vi vidare. Här är ännu en spexa-på-en-stolpe-bild.

Här är jag. Hejsan svejsan. ”Du är min bejbigaste kompis” sa Kajsa till mig och jag ba ”MEN GUD TACK” och sen förstod jag att hennes definition av bejbig är att ha ett baby face. :-))))

Jag gillar verkligen hur landskapet ändras var femte minut på den här promenadsträckan. Från utkiksplatser till slingriga skogsvägar och branta backar.

”Havet ser ut som maränger.”

Hej Kajan.

Sen hittade vi krasse, vilket vi förstås åt upp.

Kajsa berättade att hon och hennes mamma brukade springa in i deras grannes trädgård och sno krasse för att kunna ha det i sin sallad. Jag förstår dem. Ätbara blommor är bra grejor.

Sen kom vi ut till Sutro Bath, som är ruinerna av ett saltvattensbadhus som brann ner 1967. Sjukt vackert där.

Sedan: Ocean beach! Här utbrast Kajsa ett ”Herregud. HerreGUD!”

Och så smörade hon för mig.

Plus var tvungen att smaka på vattnet för att se om det var salt (vilket det var, obviously).

Vi åt lunch i Sunset på Judahlicious, där allt är veganskt. Den där pitawrapen till höger var asagod.

Efter efterrätt (vegansk chokladpudding) så tog vi bussen till Haight. Där tittade vi i second hand-affärer och köpte frukt. K var bombsäker på att miniatyräpplena skulle vara omogna, men mitt argument var att de aldrig skulle sälja äpplen om de var sura. Jag hade rätt.

Efter att vi köpt smink och provat för tighta kläder och tittat på för stora skor, tyckte vi att det var rimligt att ta ett glas i eftermiddagssolen. Vi köpte varsin shandy, vilket är öl blandat med ginger ale.

Och så pratade vi igenom de senaste månaderna (skrapade på ytan i alla fall) och skålade vi för ett år av nära vänskap. ♥♥♥

Kvällen tillbringades i soffan med Netflix och kinesisk mat ur små take away-boxar. Fin första Kajsadag va.

Translation: Yesterday I woke up next to Kajsa. Hurray! We spent our day on Lands End, walked along Ocean beach, had lunch at Judalicious, went shopping and had Shandy’s in the afternoon sun.

Hej! I detta nu ligger Kajsa och sover i min säng medan jag skriver ihop det här inlägget (klockan är 22.35 här och 07.35 hos er). Så sabla mysigt att ha henne här! I morgon ska vi titta på julkalendern (så glad att det går att se den utomlands!), jag ska visa henne mitt bästa promenadstråk och så ska vi äta lurre på ett veganskt ställe som jag har velat prova länge. Men mer om det en annan gång. Så länge tänkte jag visa er hur min onsdag förra veckan såg ut:

Klockan ringde 05.00. Froste hade kommit hem från jobbet några timmar tidigare efter en 15 timmars lång arbetsdag, men för att slippa Thanksgivingtrafiken så behövde vi komma upp tidigt. Vi packade ner honungsmackor och kaffetermosar och stuvade in vår packning och oss själva i bilen. Och så turades vi om att sova i baksätet.

Så gosigt.

Vi passerade mandelodlingar, vinodlingar och apelsinodlingar innan vi temperaturen började sjunka. Från sommar till vinter på bara några timmar.

Orkar knappt hur gulliga dessa två är.

På en vista point uppe i bergen mötte vi en man som aldrig hade sett snö förut. Han stod och skrattade rakt ut och ögonen liksom glödde. Så himla fint.

Kasta snöbollar på sin lillasyster är förstås obligatoriskt.

Ena helgen sandstrandshäng, andra helgen megavinter. Älskar Kalifornien av den anledningen – naturen är så varierad här. Och stor och mäktig.

Sju timmar senare rullade vi in i Surprise Valley och Eagleville, där Danas pappa Hanno och hans fru Julie bor. Det ligger i det nordöstra hörnet av Kalifornien, alldeles intill Nevadaöknen. En väldigt isolerad plats med andra ord. Eagleville ser precis ut som taget ur en gammal westernfilm, med en endaste rak gata med hus på var sin sida om vägen.

Hanno och Julie köpte en fallfärdig lada för typ åtta år sedan och har restaurerat den genom åren. Nu ser den ut såhär. Så jävla fin.

Vi blev vi bjudna på löksoppa och Julies magiska surdegsbröd. M-hm.

De odlar det mesta av sin mat själva. Exempelvis jordärtskockor, som ju är bland det godaste som finns.

Buddy låg och värmde sig på en solplätt. 

Och vi knäppte helgens första bärka.

Sedan gick vi ut på promenad. Jag hade typ fem lager varma tröjor men frös ändå. Men alltså SER ni hur vackert det är? Inte klokt. Utlovar ännu fler bilder från detta magiska ställe. Puss ha en fin tisdag!

Translation: When we drove from San Francisco to Surprise Valley, in Northeastern California, to celebrate thanksgiving with Dana’s dad and his wife. God it’s beautiful there.

Du frågar hur jag mår, och jag ska försöka ge dig ett så sanningsenligt svar som jag kan.

Ibland känner jag ett rus som jag inte kan beskriva på något annat sätt än lycka. När jag ser människor dansa river dance på rullskridskor i Golden Gate Park. När jag och Dana borde packa och sova för att vi ska köra 60 mil norrut om några timmar, men i stället sitter kvar vid matbordet och fyller i luckorna i varandras liv och häller upp ännu ett glas vin. När jag promenerar över fälten i Eagleville och känner snön knastra under skorna och morgonsolen är blekrosa bakom bergen.

Du frågar om jag fortfarande har flyttångest och mitt svar är nej. Jag gör så mycket nu. Jag jobbar till sent om kvällarna och har kompisdejter flera gånger i veckan. Jag promenerar från ena sidan stan till den andra. Jag lagar middag hemma hos min storebror. Jag åker på helgturer. Jag har besök. Jag lär mig nya uttryck (gnarly), lagar nya maträtter (pumpkin pie) och upptäcker nya stadsdelar (North Beach). Tårarna tog slut redan efter den första veckan.

Jag sms:ar Felix varje kväll med orden Godmorgon och godnatt. För jag vet att när klockan är 22.30 hos mig så ringer väckarklockan hos honom. Det är den enda stunden på dygnet då vi båda ligger i sängen.

Jag saknar honom. Inte så att det äter upp mig. Men hela tiden saknar jag honom.

Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.

Men jag skulle beskriva mitt normaltillstånd som tillfredsställd.

Det är en sak till jag vill säga. Jag upplever en konstant overklighetskänsla. Europa, nej världen, briserar och jag sitter på caféer i San Francisco och dricker femtiokronorskaffe och knattrar på min Macbook. Jag känner mig verklighetsfrånvänd. Det känns som att världen pågår någon annanstans.

Så mår jag.

Jag har varit i USA i sju veckor. Nu har jag fem kvar.

LÄS ÄVEN:
– DÅ HÄNDER DET: HON STICKER UPP SINA PEKFINGRAR I HANS NÄSBORRAR
– LET’S HAVE A BONFIRE ON THE BEACH, WE’LL BRING PIZZA AND LAGUNITAS
– JAG TÄNKER PÅ VÅRA SISTA DAGAR I NEW YORK