Flora Wiström

Hej hörni! Jag sitter på en innergård i frikkin t-shirt och skriver detta, i sällskap med Dana och ett glas rosévin. Plus huvudvärk, men det behöver vi inte låtsas om. Jag tänkte att vi skulle kika på hur vår New York-lördag såg ut. Häng på.

Dagen började med att jag och Felix klev upp klockan 6. Japp, på vår semester. Vi var rätt jäktade över saker vi behövde fixa (han: podcastklippning, jag: bloggen) och bestämde oss för att göra vår morgon till en jobbmorgon.

Tunnelbanan var avstängd så vi hoppade in i en taxi och åkte över Williamsburg Bridge i gryningen. Så sabla vackert.

Det enda fiket som var öppet i närheten var ett litet hippielikt ställe på Bedford Ave där personalen tycktes ha gjort en klassisk wake and bake, med tanke på deras slow motion-rörelser och sega artikulering. Jag åt gröt och Felix åt french toast med bär och lönnsirap, och så satt vi där i flera timmar och lyssnade på ljudet från vägarbetet utanför. En bordsgranne sa att det var typiskt New York –  att låta dörren stå öppen trots att det bullrar så mycket på gatan.

Sedan gick vi runt i kvarteren. Williamsburg kändes lite som Södermalm 2008? Rättså överhypat kan jag tycka, med dålig second hand och halvtaskiga matställen. Eller så rörde vi oss bara på fel gator. Är mycket förvirrad över detta.

Jag provade i alla fall den här tröjan från butiken ovan men köpte den inte. Fasiken. Jag får väl göra en egen.

Jag och Felix var superhippa och drack varsin macha latte, som är gjord på antioxidantspäckat grönt te. Dvs det som Frida ofta pratar om i vår podcast och benämner som ”äckligt hälsote”.  Men jag tyckte att det var gott! True story.

Sen skulle vi åka till Queens för att möta upp resten av familjen på ett museum. Dags att hoppa på tunnelbanan alltså.

Vi hamnade på Long Island och var tvungna att promenera i en halvtimme för att komma fram till vårt mål. Vi gick igenom skumma och tomma industriområden (kändes som att jag var Abbi i Broad City, när hon letar efter postkontoret mitt i ingenstans), vackra husfasader och ledsna hundar.

När magarna började kurra inbilskt så stannade vi till för varsin pizza slize. Mozzarellan såg ytterst konstgjord ut, men okejrå.

Puss.

Sen kom vi ÄNTLIGEN fram till Noguchi Museum. Fifan vad vackert det var där, lokalerna var helt sjuka.

Jag skulle kunna återberätta vad vi såg men ni skulle inte förstå någonting, för utställningen handlade om stenar. När jag hörde hur guiden började prata om en sten så tänkte jag ”Hur kan stenar vara konst? Detta är ett skämt”, men trettio sekunder senare var jag helt hänförd. Vår guide var fantastisk och fick oss att se sambandet mellan naturen och konsten och jag kunde knappt få nog. Åk dit om ni är i NYC. Och se till att ta en guidad tur.

Sen blev jag lite osams med min familj. Inget allvarligt, vi var bara så himla i osynk och ibland är det så himla jobbigt att resa ihop i en så stor grupp. Alla har olika viljor och olika behov, ni vet. Och inte blev det lättare av att det var svinkallt ute och alla hade klätt sig för tunt.

Men alla vet ju att konflikter och tjafs är en självklar del av en familjeresa.

Jag och Felix åkte tillbaka till Williamsburg och promenerade runt en stund. Sedan gick vi in på DuMont Burger för att mätta hungern. Vi beställde varsin burgare (min vegovariant bestod typ av en enda stor falafel = ej så gott) och en chokladmilkshake.

Sen försonades den lille familjen! Skönt! Vi gick i samlad trupp till Giorgione, där vi åt italienskt. Jag tog eggplant parmesan som var helt okej, men efterrätten – vinkokta päron – var helt sjukt goda. Smakade julafton.

Sen gick vi tillbaka till hotellet, där Froste smälte in i omgiven. Slut på lördag!

Translation: Saturday in New York. Work + breakfast in Williamsburg, a visit to the Noguchi Museum, burger lunch and family dinner at Giorgione. 

Och så är jag här. I Kalifornien.

Min första morgon springer jag genom Golden Gate Park med ett tryck över trumhinnorna. Jag hoppar undan för jordekorrar, passerar bisonoxar. Längs vägen ligger kottar stora som dubbla knytnävar. Träden åmar sig i dimman, grenarna skapar loopar genom lövverket. Barken är vriden runt sin egen axel, ser ut som åldrad hud. 

Mellan träden står en prärievarg och stirrar på mig. Öronen vädrar i luften, svansen är buskig. En prärievarg. Mitt i San Francisco.

En grupp kinesiska damer lyfter armarna mot den mjölkvita himlen och bugar i en gemensam suck. Morgonluften är sval mot mina kinder. Efter att jag har duschat smsar jag Felix. Hos honom är det kväll, han ska snart gå och lägga sig i vår gemensamma säng.

Husen radar upp sig i backarna som ojämna tänder. Gult. Grönt. Rött. Blått. Gult igen. Elledningarna korsar himlen som baksidan av ett broderi. Mina vrister ömmar. Jag promenerar till ett café i sällskap av Dana. Vi diskuterar huruvida ett perfekt yrke existerar, eller om det bara är en utopisk tanke. Fastställer: Alla jobb har sina baksidor. Alla jobb är tråkiga ibland.

Vi dricker drip coffee på ett café med betonggolv och taket fullt av synliga lufttrummor. Det rosslande ljudet från kaffekvarnen blandas med Jackson 5 ur högtalarna. Jag går igenom mailinkorgen. Läser igenom avtal. Skriver blogginlägg. Pratar om vad vi ska göra samma kväll. En brasa på stranden, med pizza och öl?

Luften är lätt att andas här.

Förra fredagen begav vi oss till Buvette för att äta frukost. Hade fått många lovord angående detta ställe.

Vi fick ett bord längst in i restaurangen och började med att dricka färskpressad apelsinjuice och äta nybakade croissanter med cream cheese. Holy moly.

Sen beställde vi in mat, mest croque madame och croque monsieur. Asagott, men så in i helvetes dyrt. Vi fick ett smärre hjärtstopp när vi fick in notan. Varning varning.

Sen åkte vi till MoMa, för det är ju obligatoriskt. Här är jag och min gulliga storebror Froste. Eller Flotte/Frolle som jag kallar honom.

Där såg vi en sjukt fin utställning med Picassos skulpturer. Tips om ni ska dit: använd deras audioguide! Den är gratis och gör upplevelsen så himla mycket starkare.

Jag tyckte att det var extra intressant att höra om Picassos konstnärsskap under andra världskriget. Nazisterna ansåg att hans konstnärsskap var alltför radikalt, och därför blev hans verk bannade. Bronsskulpturer var förbjudna på den tiden, eftersom allt metall behövdes till vapentillverkning, men Picasso lät sig inte begränsas; Han gjorde om sitt badrum till en ateljé och skapade skulpturer av de metaller han kunde hitta. Heja.

Sen gick vi en våning upp för att spana in MoMas permanenta utställning. Där kunde vi se Rosseau, Van Gogh, Monet och en triljard andra kända konstnärssnubbar förstås. Jag kan inte låta bli att bli lite starstruck av att se konst som jag annars bara sett på bild och i böcker. Att kunna gå nära och se penseldragen, och på så vis komma lite närmre konstnären.

Felix pickade mig på axeln och pekade på den här mannen som stod framför sitt favvoverk av Van Gogh. Alltså. Detta är typ det knäppaste jag sett i mitt liv. Han bara stod där och stirrade, som om han ville bli ett med tavlan. Kanske kommer han dit ofta. Kanske har han färdats långt för att få se just den här tavlan.

Monet. Ahhhh.

Sen gick vi ut i skulpturparken. Felix tyckte mycket om Harry Bertoia-stolarna. Jag med för den delen.

GULLO.

Felix med sin måste-du-åka-ifrån-mig-min.

En stund senare styrde vi stegen mot Paley park, som är en s.k. pocket park. Dvs en liten, liten park insprängd mellan skyskraporna. Där var det sjukt fint. Den där mannen i blått stod och tittade på vattenfallet i vad som kändes som en evighet.

Vi drack prettokaffe från Blue Bottle (som jag absolut inte fick ha mjölk i enligt Froste, för då skulle jag förstöra smakerna) och moffade i oss lite ost och bröd. Mysigt.

Sen vinkade vi hejdå till Froste och Dana och mötte up Rasmus i Central park!

Bra plats att hänga på.

Vi slingrade oss fram på de asfalterade stigarna. Kände doften av varma pretzels och kanderade mandlar.

Här och var låg det utslagna personer i gräset.  På ett ställe skedde cirkuskonster, på ett annat ett dansnummer. Då och då blev vi omsprungna av hurtiga joggare. Central Park är större än vad som går att greppa.

Vi köpte med oss vegosushi, sjögrässallad och andra japanska små rätter och satte oss på en kulle för att äta och sträcka ut benen.

När det började mörkna styrde vi stegen mot China Town, som verkligen är som att stiga in i ett annat land. Helt fantastiskt.

Vi gick till Xian Famous Foods efter en hyllning från Yrsa, men kände lite mähä. Kanske beställde vi fel rätter. Snygga ciderburkar i alla fall!

Sen ville vi dricka bärs, så då gick vi på en hederlig barrunda. Satt exempelvis på Breads uteservering och tittade på folk, sen gick vi runt i kvarteren och stannade till här och där.

Drack exempelvis Moscow Mules på The Grey Dog. Alla barer borde ha ljusslingor i taket.

Som resultat av barhoppandet blev vi fulla och således även hungriga. Pizza och hotellsäng kändes som det enda rätta.

Jag tyckte tydligen att det var helt rimligt att ta en pizzaselfie.

Slut på braig New York-fredag!

Translation: My Friday in New York. Breakfast at Buvette (delicious but super expensive), a Picasso exhibit at MoMa (soo interesting, make sure to use the audioguide), Japanese take-out lunch in Central Park and dinner and drinks in China Town with Rasmus.