Hej där.
Jag heter Flora och är 22 år gammal. Det här är en blogg om skrivande, illustration, vegomatlagning, fotografi, tighta jeans och feminism. När jag skapar något så hamnar det med största sannolikhet på den här bloggen, som har över en halv miljon sidvisningar i månaden. I höst kom min debutroman Stanna ut hos Bonnier Carlsen.
Utöver bloggandet frilansar jag som skribent och illustratör. Du hittar min portfolio på florawistrom.se.
Samarbete? Frågor? Maila mig på [email protected].
In English: Hi. My name is Flora and I’m 22 years old. This is a blog about writing, illustration, vegetarian cooking, photography, high waisted jeans and feminism. But mostly it’s a blog about my life in Stockholm, Sweden. I work as a blogger, author, freelance writer and illustrator and this blog has over 500 000 page views a month. You can se my work here: florawistrom.se and contact me here: [email protected].
Ett så djävulskt fint citat om sorg, och hur en ska hantera den:
12 mopsar i en soffa + en massa andra gulliga mopsbilder:
En god lunch bowl som jag vill laga:
En finurlig illustrationsteknik av Jacopo Rosati:
En rosa ögonskugga och en skitfin frisyr:
Och slutligen, en drömmig trappa:
Länkar via min Pinterest.
Läs också:
En guide till Pinterest.
Hej era underbaringar. Hoppas att helgen har (och är) snäll mot er. Eftersom min dator är på lagning så får jag pynta bloggen med lite mobilbilder. Häng mä.
Såhär såg jag ut häromdagen när jag poserade STENHÅRT med plutiga läppar a la 2008.
Samma dag åt jag lunch på Babel Deli med den här pärlan. Hevin. Vi pratade om sorg och klass och bostadsdrömmar. Det var väldigt fint.
Jag tog den veganska tallriken som är en jäkla dröm. Röror, vindolmar, sötpotatis, rödbetsbollar, kronärstskocka osv osv. Typ det godaste jag kan tänka mig. Ät där eller var en fyrkant.
En annan dag så promenerade jag i Midsommarkransen (söder om Sthlm) med min pojkvän Felix. Vi köpte thaimat på hörnet och satte oss i en park och pratade om våra största drömmar och detta jobbiga faktum: Att vara tjugonågonting är en ständig kamp mellan rastlösheten och längtan efter stadga och trygghet.
Det här trädet fotar jag kanske lite väl ofta men KOLLA på det. Så fint och seriefigursaktigt.
Puss och hej vi hörs snart!
Rubrikscitat av Chimamanda Gnozi Adichie.
En bekant till mig öppnade upp dörren till sitt hem för att husera en grupp flyktingar. Hon, tillsammans med en grupp vänner, tog initiativ till detta utan att ha någon organisation i ryggen. Alla pengar och resurser är från egna fickor. De bara släppte allt – studier, planer och förpliktelser – för att åka till Stockholm och hjälpa till.
De hjälper människor som inte vill registrera sig i Sverige (och sedan bli tillbakaskickade hit på grund av Dublinförordningen) att ta sig vidare. Transporterna kräver pengar till såväl bensin som mat. I nuläget har de hjälpt 30 personer att få en värdigare tillvaro och ett drägligare liv. Mat i magen och en madrass att sova på. Nu har en annan grupp som heter Allt åt alla tagit vid. Men pengarna räcker inte till.
Jag sträcker ut en hand nu. Swisha vad ni kan till 1230834887. En hundralapp, en femtiolapp, en tia. Vad som helst. Det är det minsta vi kan göra.
Tack.
