07:30

Larmet ringer på Yrsas telefon och jag kryper ihop intill henne, kinden mot hennes pyjamasrygg och mina knän i hennes knäveck. Några minuter senare drar jag av mig täcket. Det känns som natt men jag har sovit 8,5 timmar så jag vet att jag blir pigg bara jag ställer mig upp. Jag sätter på mig raggsockor och en tjocktröja, går ner för trappan och lägger Matdaxkaffe i filtret.

07:59

Vi äter frukost som på dejt. Tända ljus och lite mer mjölk i min kopp än i hennes.

08:43

Jag läser Boström Knausgård i soffan för att komma i stämning. Jag gör ofta så innan jag ska börja skriva. Välkommen till Amerika handlar om en familj där huvudpersonen, den yngsta dottern, har slutat prata. Hennes storebror spikar in sig på sitt rum, hennes pappa är död och hennes mamma är en älskvärd skådespelerska och vill upprätthålla bilden av att de är en ljus familj. Jag tycker mycket om den boken.

09:45

Vi sitter mittemot varandra med skrivprogrammet uppe på varsin dator. Kaffet har kallnat nu men jag dricker ett glas vatten i timmen för det säger Yrsa att man ska. Jag märker inte hur timern på Selfcontrol-appen, den som blockerar tillgång till Facebook och mailen, stängs av. Skrivandet brukar lossna andra dagen.

10.19

Påbörjar en ny bok och värmer mina tår vid spisen. Indianlekar av Felicia Stenroth. Det är en av Yrsas favoriter. Jag matar in nya vedträn ofta, för om brasan slocknar måste vi använda tidningspapper för att få igång den och tidningspappret håller på att ta slut.

10:49

Vi förflyttar oss mellan soffan och bordet. Vi borde kanske stretcha eller göra någon sorts gymnastik men vi vill inte. Ibland läser vi högt för varandra, även sånt som är oredigerat eller som skaver. Det är inte läskigt att göra det längre.

11:57

Ingen skrivdag utan lunch klockan tolv. Det är som att kroppen helt ställt in sig på att få mat då, den beter sig som om man sprungit en runda i spåret. Vi äter rester. Tomatsås, sojakorv, grönkål och böngroddar i tortillas.

13:22

Sedan säger jag att det är dags för promenad. Ibland måste jag vara bestämd för att Yrsa ska orka. Hon brukar tacka mig efteråt, så jag vågar bossa. Vi tar ett familjefoto med hennes gamla Furby. Den är läskig, den slutar inte prata fastän vi går in i ett annat rum.

13:56

Promenaden tar lite längre tid såhär års, man måste gå i väggrenen för att inte halka. Vi stannar till vid ett nedsågat träd. Det doftar som det gjorde på tomten där jag växte upp.

14:07

Sedan kommer vi till kyrkogården. Där ligger en okänd sjöman. Vi måste sätta oss ner ett tag. Några gravar är från 1800-talet och i ena hörnet en stor familjegrav. 6 barn, alla döda och begravna inom en vecka. Jorden är upphöjd där.

14:30

Vi går hemåt igen.

16:08

Klockan fyra får man ta sig en eftermiddagsdrink, det har vi bestämt. Det finns flygplatsgin i skåpen och vi har kånkat med oss Tonic från Ica Dalagatan.

17:35

Tangenterna blir flottiga av chips. Vi ger varandra ord för att komma vidare. ”Bröllopsfotografen”, ”jordnötter”, ”korsning”.

18:49

Sedan äter vi middag. Det går alltid fortare än vi trott. Jag gör mos på palsternacka och potatis och Yrsa stuvar svartkål med vitlök och havregrädde. Vi steker morötter länge ihop med misopasta, citronsaft, vatten och honung (tipstack Sara).

19:42

Vi spelar backgammon och hon knäcker mig.

20:02

Sedan drar Yrsa fram sitt bästa spel, Vem blir prinsessa? Jag ringer Isak efteråt. När jag berättar att jag spelat prinsesspelet så säger han att det är anledningen till att han fick hål i örat när han var tre år. Han älskade det spelet så mycket, han gick alltid runt i clipsörhängen, och tillslut tröttnade hans mamma på tjatet.

22:14

Efter klockan tio finns det inte så mycket mer att göra på Norrgården än att sätta på sig pyjamas, lägga syramask och borsta tänderna till Krunegård. Godnatt.

Alltså TACK för all er pepp angående boken.

Tack.

Jag är fortfarande helt pirrig, nervig, spattig, vadihelvetehänder-ig.

Jag skrev klart boken i september 2015, och nu är jag mitt inne i nästa moment: Att redigera manuset.

En redigeringsprocess kan se helt olika ut. I vissa fall krävs stora förändringar i dramaturgi eller story, men i mitt fall är det mest förtydligande här och där och en del språkliga ändringar. Häromdagen gav min redaktör (att ha en redaktör är <333) mig en massa kommentarer i mitt manus, så nu tillbringar jag dagarna med att beta igenom förslagen på ändringar. Lite som att rätta läxan. Jag har fortfarande det sista ordet – texten är ju min – men det är skönt att få hjälp av ett proffs.

Jag har inte möjlighet att blogga fullt så frekvent som jag brukar just nu, redigeringsarbetet kräver det mesta av min tid. Så om uppdateringen inte är hundraprocentig den närmsta månaden så vet ni varför.

Den första mars skickar jag in den nya manusversionen till förlaget, och innan dess ska vi bestämma titel, sätta omslag (så sabla pepp på detta, förhoppningsvis ska jag vara med på ett hörn), diskutera fram en marknadsföringsstrategi och korrekturläsa några varv.

Hela den här processen är så jäkla spännande men också så skrämmande. När jag väl har redigerat klart manuset så är det liksom definitivt. Då går det inte att ändra (förutom i en eventuell andra upplaga). Det kommer bli så sjukt läskigt att lämna ifrån mig ett projekt som jag jobbat på i över två år. Men också skönt såklart. Och kul.

Translation: I’m editing my novel at the moment, together with my editor. It’s a challenging task but also super exciting. Thank you for all of your comments in the post below. It means the world to me. 

För tre år sedan började jag plugga kreativt skrivande. Jag var 18 år, hade precis slutat gymnasiet och längtade bort från hemtentor och akademiska skrivuppgifter. Så jag började skriva något annat. Små fragment och scener som jag sedan sammanfogade i ett längre dokument.

Jag fortsatte plugga skrivande i två år till. Jag skrev dikter, teaterscener och noveller, men återkom hela tiden till vad jag kallade ”mitt projekt”. Alla andra ord för att beskriva det där worddokumentet kändes läskiga och så långt borta.

Jag har suttit och skrivit i Hälsingland, i instängda klassrum, på en hotellterass i Spanien, i värmen framför brasan i fjällstugan, om nätterna i London och otaliga timmar på caféer i Stockholm. Jag har strukit och omformulerat och låtit andra läsa. Jag har kämpat och hatat och älskat mitt projekt.

Nej, inte projekt. Nu säger jag det:

Min roman. Min bok.

I sensomras, när jag återigen var i Hälsingland för att skriva (denna gång i sällskap av Yrsa och Jaana), spände de ögonen i mig och sa: Flora, ditt manus är klart nu. Skicka in det. Då hade jag jobbat med boken i drygt två år.

Att skriva en roman är inte lätt. Det kräver så mycket disciplin, fokus och engagemang. Och lust. Men jag hade gjort det. Jag hade fucking gjort det.

Så i september 2015 skickade jag in en tjock manusbibba till ett gäng olika förlag. Jag bloggade lite kryptiskt om det då. Det var en helt overklig känsla. Jag kände mig lättad men också så jävla jävla nervös. Tänk om jag lagt flera år på något som inte skulle antas?

Men några veckor senare fick jag beskedet. Ett mail som började med en massa komplimanger för min text och sedan detta:

Mitt manus hade blivit antaget av Bonnier Carlsen. Herrejävlar!!!!!!!! Jag föll ihop på golvet och glömde bort att andas. Alltså det var hyperventilation for real. Frida tog en bild på den pöl jag var:

Allt bara snurrade.

De senaste månaderna har jag varit på förlagsmöten och nu är allt underskrivet och klart och iiiihhhh!!!

Min debutroman kommer finnas i bokhandeln i september 2016. Det är en skönlitterär historia för unga vuxna. Jag har jobbat så sabla hårt med det här manuset och det ska bli så overkligt fint att få dela den här berättelsen med er.

Är så lycklig över detta så NI FÖRSTÅR INTE. Berättar såklart mer snart! Måste bara dricka lite bubbel först!! OH LORDY LORD!!!!!!!!!!!!!!! Min bok!!!

Translation: These last two years I’ve been working on a novel. Last week I signed the contract with one of Sweden’s biggest publishing houses, Bonnier Carlsen. It’s a young adult novel that will be released in Swedish this fall. I’m so happy!!!! I fucking did it!!! I wrote a book!