Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

DISKUSSION: ATT GÖRA SLUT MED EN VÄN

attgöraslutmedenvänNär jag var yngre hade jag en kompis som inte alltid var så schysst. En gång, vi var nog fjorton, gav hennes pappa oss pengar så att vi skulle kunna köpa godis. Så vi åkte till centrum, valde och velade mellan sura flaskor och bärnappar och plopp, tills vi fyllt en hel påse med allt det vi tyckte om. När vi kom hem sa hon ”Det var pappas pengar så du får bara smaka lite.”

Samma kväll när vi skulle titta på film, lade jag mig innerst i sängen. ”Där ska jag ligga”, sa hon och blängde på mig med sin laptop i famnen. ”Kan inte jag få ligga här?” försökte jag, men hon skakade på huvudet och smällde igen datorn. Vi skulle inte kunna titta på filmen förrän hon fått sin vilja igenom, jag förstod det, så jag makade på mig så att hon kunde lägga sig innerst. Sådär höll det på. Små, subtila kommentarer som gjorde att jag kände mig förminskad i hennes närhet. Allt var på hennes villkor.

Vi gjorde aldrig formellt slut, vi gled naturligt isär. Men ibland har jag tänkt på det, att det hade varit skönt att bara säga ”Jag vill inte vara din vän längre. Det här funkar inte.” för att bara slippa henne. Så den här veckan tänkte jag att ni skulle kunna diskutera att göra slut med en vän i kommentarsfältet.

Har du vänner som behandlar dig dåligt, men du vet inte hur du ska hantera det? Och går det egentligen att göra slut med vänner? Dela gärna med er av era frågor, tips och råd i kommentarsfältet. Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga.

Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer. Skicka gärna med era mailadresser så att ni kan nå varandra på egen hand.

Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg: preventivmedelångestsexmenssorg och kärleksrelationer.

Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case breaking up with a friend. Do you have friends who treats you bad, and you don’t know how to handle it? Is it possible to break up with friends? Share your thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone. 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
62kommentarer
  • Jag har en kompis som jag umgåtts med i 8 år. Han och jag har umgåtts väldigt intensivt när jag var yngre men sen gick vi ur skolan och började jobba och då är tiden lite mer knapp eftersom vi bor en bit ifrån varandra. En period när jag gick på högskolan och han jobbade kunde han ringa mig varje dag och vi pratade i genomsnitt två till tre timmar per dag ibland mer då han kunde ringa flera gånger per dag. Även om inte umgåtts så intensivt de sista 3-4 åren har vi hörts med jämna mellanrum och har alltid kul tillsammans när vi väl ses. Problemen mellan oss började kort efter att jag flyttat in med min nuvarande sambo vilket var 3 år sen. Jag började jobba och då ringde han i början som vanligt men då kunde jag självklart inte svara men var alltid nogrann med att ringa upp efter jobbet. Sen slutade det och han var hos mig på sommaren för två år sedan. Vi hade jättekul och han åkte hem sent på natten. Min sambo var inte hemma den helgen, då min kompis alltid klagat på att hans vänner som hade förhållanden alltid kom i ”paket” och att man aldrig fick hänga med kompisen själv. Hur som helst efter att han åkt hem den natten ändrades allt. Han slutade smsa mig eller ringa och när jag försökte få tag på honom så svarade han aldrig. Från och med oktober- jan fick jag ingen kontakt alls. I februari svarade han och sa att han varit deppig då han blivit arbetslös. Då jag alltid funnits där i kriser för honom som var betydligt större så förstod jag inte varför han inte bara berättat detta för mig. Efter det så hade vi ingen kontakt då han återigen inte svarat på mina försök till kontakt. Eftersom han inte svarade på nästan 3-4 mån åkte jag hem till honom då jag var orolig att han mådde dåligt eftersom han sa att han var jättenere sist gång vi hörts. Jag väntade utanför hans port i två timmar tills han kom hem från jobbet. Jag fick förklaringen att ”den relationen vi har till varandra är lite konstig” vilket jag kan förstå för det är den. Vi är väldigt olika men har båda sagt att det är en styrka eftersom vi då kan hjälpa varandra att se saker annorlunda. Vi har till och med sagt att vi älskar varandra vid flera tillfällen. Helt enkelt min bästa vän. Sen sa han att han behöver tänka på om vi ska vara vänner och då sa jag att det är ok men att han kanske kan informera mig om att det finns ett problem istället för att bara inte svara när jag hör av mig. Det hela slutade med att han inte hörde av sig på tre månader och jag gjorde inget försök att kontakta honom då jag ville att han skulle få vara ifred. Men efter tre månader så skrev jag ett facebookmeddelande att jag ville prata med honom om han kunde ringa mig. Då sa han att han skulle det men det gick flera veckor utan svar. Så då skrev jag att det fick vara nog och att jag inte orkade att han skulle vara ”sån” mot mig. Jag har inte gjort nåt fel vad jag vet och jag vill ändå veta vad som händer då vi varit vänner så länge. Sen tog jag bort honom från facebook och alla sociala medier för jag kände att jag inte orkade med honom mer. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på vad allt det där handlade om. Hur relationen gick från daglig telefonkontakt till att han inte ens ville prata med mig. Och inget speciellt hade hänt därimellan mellan oss… vad gör jag nu? Jag vet att jag måste gå vidare men på nåt sätt stör det mig att han inte gett mig en orsak och inte gett mig en chans att ”förklara” mig om jag nu gjort nåt fel som jag själv inte vet om….

    Anna 2017-02-10 12:10:16
    Svara
  • Hej jag har en vän som alltid bli arg. Vi är väldigt nära men det är sjukt jobbig när hon konstant ska hålla på så. Vi bord ca 5 timmar ifrån varandra och genom att hålla kvar kontakten pratar vi väldigt mycket. Men när jag inte vill det och när det går några dagar utan att vi pratar, så blir hon arg. När vi t.ex. Diskuterar så ska hon alltid bli arg och avsluta allt med en onödig kommentar som tror du att du är en dektevtiv osv. Vad ska jag göra?

    Majs 2016-12-31 19:27:34 http://jslsosxj.sesuos
    Svara
  • Ser att det är en gammal tråd men ger det ett försök! Jag behöver råd. Seriöst, jag har ont i magen för att jag vill göra slut med min vännina. Det blir ett långt inlägg så jag hoppas någon orkar läsa.

    Det började med att vi blev vänner för tre år sedan, i samma veva som hennes man fick in i en svår depression och blev i omgångar inlagd på sjukhus. Jag är 25 och hon fyller snart 50. Åldersskillnaden är stor men vi har mycket gemensamt och har haft många roliga stunder.

    Som sagt, hennes man blev sjuk vilket gjorde livet till ett helvete för henne. Hon är dessutom sjukpensionär med en son på 17 år. Vad hon har fått uppleva under sin livstid ska ingen behöva gå igenom. Hon har blivit både psykiskt och fysikt misshandlad sen hon var tre år. Mer behöver jag inte gå in på. Vi blev väldigt bra vänner från början, vi pratade varje dag och ibland flera gånger. Jag kände mig lite ”tvungen” eftersom hennes liv var ett helvete. Jag har ställt upp i tre år,kört till henne mitt i natten när hon varit ledsen. Stöttat i alla väder. Hennes liv börjar få rätsida tack och lov efter allt som hänt.

    Vad jag vill komma till är att jag vill göra slut med henne. Jag orkar inte mer. Hon blir sur när jag inte vill prata varje dag eller om jag glömmer svara på sms. Jag har sagt till några gånger att det blir för mycket för mig att prata varje dag eller flera gånger om dagen, men det har snart gått tillbaka till samma hjul igen. Allt hon pratar om är negativt, hur dumma alla är mot henne och hur mycket motgångar hon har ” alltid ska det vara något”. Negativt, negativt hela tiden. Jag får ont i magen när jag ser att hon ringer. ” vad har nu hänt? ” att lyssna på hur jäkla jobbigt någon har det varje dag i tre år tar ut sin rätt. Hon pratar om hur mycket jag betyder för henne och att jag är den enda som ställer upp vilket gör det svårare för mig att dra mig ur relationen för jag vet att hon har ingen annan som mig. (Låter som att jag är en helt jävla underbar människa.)
    Hon gör sig själv till ett offer i alla situationer. Vilket jag kan förstå med tanke på hennes liv och hur det har varit.

    Jag orkar helt enkelt inte, jag vill inte. Jag vill bort! Hur fan gör man? Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag har ställt upp, körde julmat till henne på julafton för två år sedan efter att hon skrikit och gapat på mig i telefonen. Jag har köpt mat på McDonalds säkert 15 ggr till hennes som (som också blev psykiskt sjuk pga pappan) jag har kört henne överallt. Passat hennes hundar. Städat… you name it, i have done it. Det har hänt mycket saker på tre år, olika incidenter. Det är en omöjlighet att rada upp allt. Hoppas någon fattar vad jag menar.

    Hur krossar man en människa som redan ligger på ”snällast” möjliga sätt?

    Hjälp?

    Johanna 2016-05-20 10:56:28
    Svara
    • Svar på Johannas kommentar.

      Hej! Jag känner för dig och är i liknande situation. Min vän är inte lika efterhängsen som din men mönstren är de samma. Svartsjuk, påträngande, småfjäskande och försöker ge mig dåligt samvete. Min vän ringde igår och jag mår fortfarande dåligt efter det. Dels för hennes enerverande sätt men också på mig själv för att jag finner mig i detta.

      Nu har jag bestämt mig själv att jag måste markera att jag inte vill umgås längre. Det är ohållbart att gå runt och må dåligt för en vän.

      Jag har andra vänner men där bara allt flyter. De känner av vad jag vill precis som jag känner av vad de vill och så umgås man naturligt och avslappnat efter det utan pikar. Vi mår bättre av att umgås.

      Men med denna vännen är det bara problem. Nu räcker det.

      Petra 2016-05-27 09:38:28
      Svara
  • Jag och min kompis som jag känt i ett antal år åkte utomlands tillsammans. Vi kom varandra väldigt nära och hon sa grejer som att hon älskade mig och att jag var hennes bästa vän och att vi var systrar. Kände själv aldrig 100% likadant eftersom hon är väldigt svårt att komma nära, men tyckte om henne mycket mycket ändå. Sen blev jag ihop med en kille, alltså jag blev så fruktansvärt förälskad så att det inte är riktigt klokt. Försökte inkludera min vän så mycket jag kunde men hon ville sällan hänga alla tre, nästan aldrig vilket jag har förståelse för. Det blev lite svalare mellan oss men inte påtagligt. Förrän hon helt plötsligt en dag kommer och anklagar mig för att ha saboterat hennes jobb för henne. Alltså verkligen saboterat. Och jag har aldrig någonsin blivit så chockad och arg och fruktansvärt fruktansvärt ledsen på en och samma gång. Det hon sa var helt orimligt och alldeles idiotiskt (och rent fysiskt omöjligt) och fast att hon tillslut, efter många dagars tystnad och undvikande sa att hon trodde på att jag inte hade gjort det så blev det liksom en spricka mellan oss. Det riktigt uppbrottet kom lite senare när jag en kväll frågade om jag fick följa med henne och hennes nya kompisar ut på lite drinkar och hon sa nej, för att det här var ”hennes bubbla” och att jag inte var välkommen. Jag som aldrig varit utfryst men aldrig heller helt inkluderad i skolan och alltså har upplevt liknande grejer förut kände ju det som att någon hade stuckit en kniv rakt i magen på mig. Sen sa hon att hon tyckte att jag hade attitydproblem (hade bråkat en del med en av tjejerna som vi delade lägenhet med) och att hon bara hade ”stått ut med mig” det halvåret vi varit iväg tillsammans. Vad jag minns så svarade jag bara ”oj, okej” på det och gick därifrån. Packade mina väskor nästa morgon och drog innan hon hunnit vakna. Detta var mer än ett halvt år sedan och jag har inte sett och än mindre pratat med henne sedan dess. Det är nog den konstigaste och sorgligaste vändningen på en relation som jag har upplevt. Framförallt från hennes sida. Jag kan liksom inte komma underfund med vilket hon ljög om: om att hon älskade mig eller om att hon bara hade stått ut med mig så länge. Om det var svartsjuka för att hon kände att jag hade valt bort henne eller om hon faktiskt inte tyckte om mig.
    Är inte så ledsen över det längre. Men undrar fortfarande.

    Julia 2015-09-29 20:12:01
    Svara
  • Jag gjorde nyligen slut med en vän efter att hon flyttat ifrån en stad här i Norrland, till Småland. Inte för att avståndet blev för stort, utan för att hon började prata annorlunda, betee sig som om hon vore en bonde (bokstavligen hon pratade endast om allt nytt hon lärt sig som om det vore allt hon någonsin gjort i sitt liv). Detta var givetvis inget problem för mig, då nya intressen är oundvikligt. Men sen en dag ringde hon mig för att berätta om sin nya pojkvän, som hon dessutom hade förlovat sig med (detta efter tre månader som par, 17 år gamla) och jag kände genast att det var lite naivt och konstigt. Därefter började hon sprida rasistisk propaganda om hur invandrare förstör Sverige, hur SD inte är rasister och hur hemskt det är att hennes pojkvän inte fick ett jobb han sökt, men att en [jag citerar] ”blattejävel” – fått jobbet istället. Detta för mig är helt obegripligt då det är ett faktum att SD är rasistiskt och att hennes ”fakta” om invandring är baserad på okunskap. Jag förstod ganska fort att det var influenser ifrån hennes pojkvän (22 år) som fått henne till dessa åsikter, eller åtminstone påverkat. Jag försökte att prata med henne om det hela, och hade en djup diskussion om politik och om hur jag tyckte hennes pojkvän inte var den bäste. Idag, tre månader senare, är hon ”singel” (information från gemensamma vänner). Vi pratar fortfarande inte med varandra, men jag vet att hon åtminstone har börjat plocka bort inlägg som stöder SD på diverse sociala medier.

    Efter det här har jag lovat mig själv att sluta omge mig med människor som överhuvudtaget har åsikter som enligt mig är helt oacceptabla. Eller människor som jag inte tycker om ens lite. Jag har nu gjort slut med de flesta i mitt kompisgäng, då de ofta ska trycka ner varandra (inklusive mig). Jag har ett år kvar på gymnasiet och börjar oroa mig lite för att möjligtvis bli ensam, men jag har aldrig mått så bra som jag mår nu heller efter att ha gjort slut med så många som påverkat mig negativt. Min pojkvän går i samma klass som mig och är såklart en stor stöttepelare, men jag tycker ändå att det kan kännas lite jobbigt med hela situationen. Är det någon som tagit samma brutala steg i detta sammanhang och brutit kontakt med en hel grupp tjejer? Har ni några peppande tips eller ord? Vad tycker ni att jag kan göra när det eventuella blickarna kommer efter sommaren?

    Massa kramar till er där ute.

    Agnes 2015-06-17 22:41:10
    Svara
    • Svar på Agness kommentar.

      Hej ja!! Är i samma situation. Hade två bästa vänner, kort beskrivet så var en av dem väldigt manipulerande och andra hakade på henne och hackade på mig. Jag ”gjorde slut” med dem för två år sedan. Hade lite kontakt med hon som hakade på nyligen men påmindes av att jäklar vad bra att jag gjorde slut. Problemet är dock att de var mina närmsta vänner, saknar att ha en bästa vän. Så måste hitta en ny bästa vän eller nya nära vänner

      Anna 2015-07-19 13:54:13
      Svara
  • Hej Flora! Kommenterar här för att det passar bäst in på detta inlägg. Hoppas att du ser och orkar läsa/svara.

    Så, för ett år sedan blev jag dumpad av min vän som jag ansåg vara den bästa vännen jag någonsin haft. Jag älskade henne så innerligt. Jag fick aldrig ord på det, att hon inte ville vara med mig mer, men det liksom smög fram stegvis och tillslut svarade hon inte på mina sms mer. Från andra håll har jag hört att hon inte orkade med vår relation mer. Jag önskar så mycket att hon bara kunde talat om vad jag gjort eller vad i mitt beteende hon tröttnade på.

    Våra pojkvänner var bästa vänner under hela vår relation också vilket liksom förde oss samman lite extra. Men samma period som hon lämnade mig gjorde hon även slut med honom. Jag försökte finnas där för henne då men det var som att hon inte riktigt tillät mig. Som att hon inte ville det.

    Jag gav upp och nu har alltså ett år gått. Saknaden är enorm och jag tänker på henne varje dag. Det enda jag vill är att vi ska bli vänner igen och umgås som förut. Idag umgås jag knappt med någon från mitt förra umgänge, då det känns som att jag inte är välkommen längre eftersom hon ingår i det där umgänget. Istället umgås jag mycket med min pojkvän och hans vänner = hennes ex. pojkvän. Jag trivs så bra med dom och har funnit mycket tröst hos dom denna tid, men är rädd för att detta är ett hinder för att vinna tillbaka min vän. Jag har till och med tänkt ett flertal gånger att jag kanske borde göra slut med min pojkvän för att få tillbaka henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att jag kunde vinna tillbaka henne utan att behöva offra något annat för det. Men det kanske inte finns något över huvudtaget som gör att jag kan bli vän med henne igen? Hon har kanske bestämt sig helt för att aldrig mer umgås med mig igen. Och jag vet inte ens vad jag gjort för fel. Jag vet absolut ingenting.

    Skickade en blomma till henne för någon vecka sedan när hon fyllde år (har inte ens hennes mobilnummer längre). Men har ändå inte hört något från henne. Hjälp mig. Ovissheten tär på mig något enormt.

    B 2015-04-12 11:42:12
    Svara
    • Svar på Bs kommentar.

      Hej, bra du delar dina tankar. Jag har varit den som gjort slut och jag fattar när ni säger ”om ni bara sagt till”. Det är klart justast. Grejen är att när man försökt har personen flugit i taket och kommit med en miljard anklagelser tb ist för att möta kritiken. Oftast är det ett beteende hos ngn man noterat i åratal och som gör att man till slut inte orkar ta upp grejer för man VET att det inte går. Det kommer bli kalabalik och man löser ingenting. Det gör att man kommer till en punkt då man bara vill slippa personen – även om man tycker om dem och har haft massa kul ihop. Vet inte varför det kommer som en kalldusch för en del, men många är helt oförmögna att se sig själv utifrån. Min kompis var inte taskig emot mig, men så in i h-lvete snarstucken över grejer man ibland sa och då menar jag inga personliga saker, utan just obegripliga småsaker. Kunde vara allt från att man råkat nämna vad man tjänar, att personen borde byta jobb (efter att i åratal ha klagat över hur hemsk arbetsplatsen är) mm. Då kunde hon reagera med 100 sms om hur ”elak” man är och att detta är det ”elakaste” någon någonsin sagt (typ: varför provar du inte at byta jobb? Är det verkligen det ”elakaste” ngn kan säga???). Sorry, men att inte se att sitt eget beteende här är orimligt. Och sorgligt. Jag sa efter vår sista clash för några månader sedan som det var och hon vart skogstokig. Men men…det är hennes eget problem. Jag orkar inte vara vän med ngn när man hela tiden måste vakta precis allt man säger i minsta detalj för annars exploderar hon med några månaders jämna mellanrum. Ville man ha svar fick man bara: sluta, du måste acceptera att jag känner så här. Ingen win-win direkt.

      Eden 2015-04-12 20:28:48
      Svara
      • Svar på Edens kommentar.

        I mitt fall har jag aldrig riktigt fått någon kritik mot mig som vän och därmed aldrig en chans att förändras. Jag vet inte ens OM jag gjort något speciellt. Vi har aldrig haft en relation där vi tjafsar eller bråkar, och det har heller aldrig funnits en sådan stämning i vårat övriga umgänge. Därför känner jag mig förvirrad i denna situation. Jag kan förstå att det finns saker i mig som personer kan störa sig på, precis som hos vilken människa som helst, jag blundar ej för det. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik för att bli en bättre vän och människa. Men jag kan inte förstå vad jag gjort som får någon att bara sticka utan ett ord. Det är som att det är något jag inte fått veta.

        B 2015-04-15 21:26:38
        Svara
  • När jag gick i högstadiet för några år sedan umgicks jag med ett gäng tjejer. Två av vilka jag känt sedan dagis, och den tredje som nästan nyss börjat på vår skola. Hon och jag blev bästisar på en gång när hon började, vi umgicks hela tiden och jag anförtrodde mig till henne helt. Helt plötsligt en dag slutade hon bara prata med mig. När jag frågade henne om hon var arg eller om jag gjort något sa hon bara ”men man behöver väl inte prata hela tiden?”. Efter det var vi inte bästisar längre, inte ens kompisar. Jag var osynlig. Hon och de två tjejerna jag känt sedan dagis blev bästisar istället och hon berättade för hela skolan om allt jag anförtrott mig om till henne.

    Det var hemskt, det kändes som att hela skolan hatade mig och en annan kompis från dagis hade hört allt ”skitsnack” jag sagt om henne. Hälften vilket inte ens var sant! Efter ett tag pratade vi ut och det löste sig mellan oss två. De andra tre (bästisarna) höll ihop dag som natt. Jag fick inkluderas lite grann men räknades aldrig med. Vi kunde sitta i ett grupprum och tillsammans planera en fest inför helgen, och på måndagen fick jag höra dem berätta hur roligt DE haft. Eftersom jag aldrig blev bjuden.
    Jag har i princip förträngt allt som hände från halva sjuan till halva nian pga. att jag mådde så dåligt. När vi gick ut nian var jag så jävla lycklig, jag skulle äntligen slippa dem och börja mitt nya liv på gymnasiet. Jag pratar nästan aldrig med de här tjejerna och jag tror inte att de är medvetna om vad de gjorde mot mig. Men det har gjort mig starkare och idag har jag så många fantastiska vänner som jag vet skulle göra allt för mig, och jag allt för dem.

    Det är jäkligt svårt att göra slut med de vänner man har runt omkring sig. Jag vet inte om det är värt att hänga med dem bara för att ha någon att vara med, för det gör så mycket skada, speciellt i de yngre åren. Jag tycker att man ska stå på sig, fortsätta vara den man är och inte ändra sig för någon annans skull. Det kommer att gynna en så mycket längre fram i tiden.

    Alice 2015-03-13 09:32:15
    Svara
  • Hur gor man slut med ngn som inte direkt behandlat en illa men som man vaxt ifran? Jag ar en bit over tjugo nu och har en barndomsvan som jag inte kanner att jag kan ha kvar som van. Det ar inte sa att manniskan ar elak pa nagot satt. Inte alls. Men vi har inte sa mycket gemensamt langre. Jag har hoppats att det ska rinna ut i sanden av sig sjalv men icke, min barndomsvan hor av sig titt som tatt och forstar inte vinkeln. Detta har blivit till ngt storre an vad det har behovt bli for nu kanner jag en sa stor agg mot henne. Fragorna varfor hon fortsatter hora av sig, jag beter mig som en skit som gang pa gang slingrar mig och sager att ”jag ej har tid” for sanningen ar den att jag inte har tid for henne. Vad ser hon i mig? Vill hon bara halla kvar mig for att vi ar barndomsvanner? Hon ar smart och framgangsrik och har manga vanner, forstar inte vad hon ser i att traffa mig? Hur gor jag slut pa ett bra satt?

    G 2015-03-09 17:12:16
    Svara
  • jag sa upp kontakten med en vän för ca ett år sedan. vi hade varit kind of bästisar. eller jag trodde det. hon visste allt om mig och jag allt om henne. men att relationen var destruktiv och att jag mestadels mådde dåligt på grund av henne fattade jag inte. hon är en ok tjej. men vi tillsammans funkar inte eftersom jag är konflikträdd och hon körde över mig.
    jag mår jättebra av att sagt upp kontakten. <3

    matilda 2015-03-09 08:55:06
    Svara
  • Jag har några nära vänner och de är fanatiska personer men jag ändå inte någon som jag är bästa vän med.
    Vi är nästan alltid alla tillsammans och umgås med det är ju fortfarande så att de är grupperade två och två som är bästa kompisar och som berättar allt för varandra, och jag känner inte riktigt att jag är någon av dessa två personer.
    Den personen jag känt längst och varit närmast vill bli bättre kompis med den ”populära” personen i gruppen och gör allt för att få hens uppmärksamhet för att bli hens bästa vän och kan därför skita i om jag inte får något svar på det jag säger.
    Det känns ofta som hen tar mig i andra hand. Det är svårt att förklara hur det känns men det börjar bli så jäkla jobbigt och drygt.

    Jag är en person som alltid vill svara när någon pratar, lyssna när någon pratar och inte avbryta när någon pratar även om det intresserar mig.
    Vilket är nästan tvärt i mot hur de flesta av mina vänner är. Jag kan sitta och berätta något och ingen svarar eftersom de tittar i mobilen, och sedan när de är klara med de fråga vad jag sa. Då blir jag TRÖTT. Jag gillar mina vänner asmykt men jag känner också att jag behöver träffa lite nytt folk. Jag vill inte göra slut med mina vänner men jag vet att jag har glidit ifrån någon av de under de år vi känt varandra och kanske kommer jag glida ifrån någon mer av dem, men om det blir så, så vet jag själv att det är det jag behöver. Någon mer som är i samma situatuon?

    Malin 2015-03-08 17:44:53
    Svara
  • Jag tycker det är så bra att du skriver detta. Jag aldrig officiellt gjort slut med en vän men glidit isär med många, och det är något jag är tacksam över. Jag är en person som lätt börjar umgås med mer dominanta personer, jag har alltid haft sådana relationer och även om den andra personen oftast inte varit direkt elak på något sätt kan jag nu i efterhand se att de relationerna inte varit bra. Bara den där känslan av att allt är på den andres villkor. Hela tiden. För några år sedan flyttade min bästa kompis utomlands och ärligt talat, det var det bästa som kunde hända just då. Efter det fick jag ta en ny roll i klassen, jag var inte längre bunden till någon, och nästan för första gången i mitt liv kände jag att jag kunde välja vem jag ville umgås med, välja mina vänner helt själv. Flera andra personer har jag glidit ifrån och det har känts hälsosamt. Flera av de personerna har känts som att de behövde mig mer än jag behövde dem. Och det må låta hemskt, men saken är den att en relation kan inte vara ensidig och jag har känt att jag har gett och gett i de relationerna, verkligen funnits där och fortsatt umgåtts, även om jag egentligen inte velat. Och jag har inte mått bra av det. Jag säger verkligen inte att du inte ska se till andras behov och träffa någon för den personens skull men så kan det inte vara hela tiden med alla vänner. Båda parter behöver må bra av en relation. Personen som flyttade utomlands är nu tillbaks jag vi träffas nästan aldrig. Vi har ju förändrats båda två och vi har inte alls mycket gemensamt längre. Ibland tror jag man måste fråga sig: varför är vi vänner? Mår jag bra av denna relationen? För vi växer ju och förändras hela tiden, det är faktiskt ganska naturligt att då komma till en punkt då man inser att vi är helt olika.
    För mig har insikten om att det är okej glida isär varit så befriande och välbehövlig. Och jag borde kanske nämna att jag tror verkligen på att jobba med relationer också, man behöver inte alltid säga upp en vänskap direkt, ibland kanske man bara behöver vara ifrån varandra ett tag, eller vara ärlig och säga att jag tycker detta eller detta är jobbigt kan vi försöka fixa det. Men, man kan och behöver inte vara bästa vän med alla. Även om mina vänner inte varit elaka har jag känt mig förminskad och relationerna har varit så energikrävande.
    Ibland tänker jag att det kanske är bra att faktiskt göra slut. Jag tror några av mina vänner blivit lite ledsna för att jag aldrig varit den som hört av mig och för att jag aldrig orkar ses. Så för att bespara dem från det, den där utdragna processen där man ses mindre och mindre och låter dem inse själva, kanske man ska säga något. Men jag tror sällan personer menar att vara elaka och ibland kanske de själva mår dåligt och därför tror jag att man bör tänka efter Hur man säger det.
    Allt detta blev visst väldigt flummigt men det var så skönt att få skriva det.

    Felicia 2015-03-07 12:09:28
    Svara
    • Svar på Felicias kommentar.

      Tja! Håller verkligen med dig i vad du skriver och insikten om att alla vänskapsrelationer inte håller för evigt är jävligt skön. Jag har en kompis som jag ansåg vara en av mina närmaste vänner för kanske ett år sedan. Men vi blev vänner i en period då jag var väldigt svag och osäker. Det var lite som om hon tog mig under sina vingar, som om jag var en lillasyster hon skulle ”lära”. Och jag hängde bara på, oavsett. Jag tänkte aldrig på vad jag fick ut ur relationen, utan bara på om jag var en tillräckligt bra vän för henne och gav otaliga råd till nästan alltid samma problem. Lyssnade, lyssnade, lyssnade. Men hon var inte så intresserad om vad jag tänkte och tyckte, och som sagt så var ju jag inte så säker på mig själv så jag visste väl kanske inte att en vänskapsrelation faktiskt ska ge mig något också, och inte bara min vän.

      Vi gled ifrån varandra när vi började gymnasiet. Varje gång vi ses säger hon att hon saknar mig och jag säger att jag saknar henne, fast jag inte menar det. Jag tycker det är så vansinnigt härligt att slippa den relationen, en relation som inte gav MIG någonting. För jag har alltid gett och gett och gett, och aldrig riktigt fått. Jag upplever fortfarande att många av mina relationer idag också går ut på att jag ger råd och lyssnar och finns och skickar gulliga sms, och kanske ibland får ett sketet sms och nån fin komplimang tillbaka, men jag har iallafall aldrig behövt känna mig tre år yngre än jag faktiskt är. Det som är det bästa med att göra slut med en vän är känslan av att kunna gå vidare och uppnå sin fullaste potential utan någon som hindrar en att nå sina drömmar och mål.

      För jag är värd en vänskapsrelation som jag faktiskt trivs med. Och jag är värd det lika mycket som alla andra.

      A 2015-03-07 17:10:33
      Svara
  • Sedan jag kan minnas har mina bästa vänner varit ganska hårda och ibland elaka tjejer. Jag har liksom varit deras lojala kompanjon, väldigt blyg och rädd som ung. Idag så är mitt självförtroende mycket bättre. Jag litar på mig själv och undviker energitjuvar och destruktiva relationer. För jag vet att jag vill ta hand om dem. Jag borde ha gjort slut med många flera gånger, men lät tiden göra jobbet. Schemabyten, skolbyten osv. Jag kan inte gå tillbaka – men åtminstånde så står jag inte kvar där. Jag har gått framåt och omges av bra, kloka och analyserande människor.

    Lisa 2015-03-07 10:38:19
    Svara
  • Efter att i ett par år blivit manipulerade, lurade och besvikna tog jag och några av mina andra vänner och gjorde slut. Ett hårt slag för henne så klart. Så följde ett år av baktalande, elaka meddelanden och till och med slag på uteställen (det är en liten stad). Efter ett par återfall på grund av tycksyndom-känslan blev det en dag bara tyst. Det var otroligt påfrestande under den tiden. Men det var ett nödvändigt ont. För ingen har någonsin stulit så mycket energi av mig.

    Emelie 2015-03-07 09:52:24
    Svara
  • Jag gjorde nyligen slut med en vän som jag kände i 15 år. 15 år är en väldigt lång tid, och jag trodde aldrig för en sekund att jag skulle bli illa tvungen att bryta upp med den här människan. Personen var den sista människan i mitt liv som jag kunde tänka mig att vara utan, men jag kom till en punkt då jag fick ställa mig själv frågan ”är det verkligen värt det?”. Och nej det var inte värt det, så därför fattade jag beslutet att jag just skulle – göra slut. Hen tog det inte så bra, och det kan jag förstå någonstans. Jag sa bokstavligen att jag inte ville ha något mer med hen att göra, varför jag kände som jag kände och till sist att jag är glad över de år som vi har känt varandra men att det inte fungerar längre. Detta uppbrott har varit ren separationsångest för mig – det är ju som om hen har gått bort, att hen inte finns längre. Och visserligen är det ju så. Personen finns men inte längre i mitt liv.

    Det har varit väldigt jobbigt att bearbeta det här. Det som kanske känns allra mest är att man i alla dessa år har trott att vänskapen mellan mig och den här personen har varit starkare än vad den egentligen har varit. Det är inte fören nu i efterhand som jag kan se med klarhet allt som var mindre bra med relationen. ”Kärlek gör en blind” säger många – och jag tror att det verkligen är så. Jag har blivit dumpad och har dumpat, känt på hur äkta hjärtekross känns. Men jag måste ändå säga att den här typen av hjärtekross är nog ändå den värsta typen av smärta jag har varit med om. Det är med sorg som jag har kommit över den här personen – och jag tror att det aldrig någonsin kommer kunna läka helt.

    Men jag är ändå, trots smärtan otroligt nöjd med att jag faktiskt sa ”nej, nu räcker det”.

    M 2015-03-06 23:05:47
    Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      Jag har en vän, vi har också vart vänner 15 år. En riktig barndomsvän. Men nu sen hon skaffa pojkvän är han det viktigaste. Hon säger att hon inte prioriterar vänner, men jag har alltid varit i hennes liv tills nu. Hon åkte med en annan kompis på semester, en som hon inte ens skulle känt om det var för mig.
      Hon hör inte av sig någonsin, och när jag konfronterade henne med det påstod hon att jag inte gjort det heller… när jag la fram bevis för alla gånger jag hört av mig till henne vart det tyst.
      Alla gånger jag försöker göra något med henne jobbar hon eller är hos sin pojkvän. Vi har alltid vart jätte tajta, och det var mig hon prata med när hon började dejta denna kille.
      blir så jävla ledsen.. .hon verkar inte ta detta på allvar. Alltid trott man skulle vart den som var på hennes bröllop och var högra handen. Men nu vet jag inte.

      Paow 2016-08-06 20:45:35
      Svara
  • Jag bröt upp med vänner för första gången när jag gick på mellanstadiet, en som jag inte ville vara kompis med och en som jag ville vara kompis med. Den första tjejen hon blev en dag väldigt elak mot mig, det började över internet på MSN. När jag hade köpt nya coola jeans som var inne då, så fällde hon kommentarer om hur fula de var när jag kom in i klassrummet. Allt detta togs upp mellan våra föräldrar och tillslut med lärarna på skolan. Hemskt jobbigt var det, vi slutade som ovänner och jag har aldrig fått reda på varför hon tvärt en dag inte gillade mig längre. Den andra tjejen, lärde jag känna när jag var 6 år, hon bodde på min gata och vi började sedan i samma klass, vi var bästisar no 1. Hon blev också kompis med den första tjejen, och det hela slutade med att de började på högstadiet tillsammans och är fortfarande bästisar. Den andra tjejen har jag fortfarande god relation med, men vi har inte umgåtts sedan mellanstadiet då allt detta hände, trots att jag vet att vi skulle idag kunna vara bra vänner. Just nu tacklas jag med två kompis-breakups. Den ena har jag känt 6-7 år, vi har hållit på med samma sport, men sedan när hon tog studenten stack hon iväg utomlands i ett år och åkt iväg långt bort varje sommar sedan dess, nu har vi inget gemensamt längre förutom sporten, som blir det naturliga att prata om. Hon har dessutom förändrats som person och till utseendet, hon har tränat extremt och gått från att vara den galnaste och härligaste kompisen till stel och introvert samt att hon alltid ställer in när vi ska ses för att det ska passa hennes liv. Till hösten åker hon som utbytesstudent till andra sidan jorden, så jag kommer i princip inte att se henne igen på väldigt lång tid. Har någon nåt tips där, ska jag fortsätta att försöka hålla kontakten eller inte? Är det värt det? Hon andra ska jag inte ens prata om, henne pallar jag inte med längre.

    Emily 2015-03-06 22:45:52
    Svara
  • För lite mer än ett år sedan gjorde min bästa kompis slut med mig. Jag har varit kär i henne i flera år och fick liksom mitt hjärta krossat på samma gång. Hon betedde sig som skit när jag behövde henne som mest, och jag var nog rätt jobbig där ett tag. Jag har försökt be om ursäkt men blev istället blockad på Facebook, har även skickat sms kanske tre gånger senaste året där jag sagt att jag är ledsen över vad som hände och att jag skulle vilja ses och prata igenom det för att sedan kunna gå vidare, men aldrig fått något svar. Jag önskar att hon åtminstone kunde be mig att dra åt helvete eller vad som helst, allt gick så fort och jag vet fortfarande inte varför hon är så arg och inte vill prata med mig. Känner att jag inte kan gå vidare så länge jag inte vet. Har så ont i hjärtat och den enda jag vill prata med är ju henne. Hur fan går man vidare när man blir dumpad av sin bästa vän och crush på en och samma gång utan att veta varför? Kan liksom inte förstå hur hon kan göra såhär mot mig efter att vi varit vänner så länge, helt utan förvarning och förklaring.

    Therés 2015-03-06 22:17:43
    Svara
    • Svar på Theréss kommentar.

      Hej!
      Jag kan på ett sätt förstå hur du känner. Jag hade en bästis (verkligen superbästis) från ettan i grundskolan tills vi var ungefär 20. Då slutade hon plötsligt att svara på mail och sms och vi bodde inte i samma del av landet längre så det blev inte naturligt att råka springa på varandra. Efter några månader insåg jag att det här är ingen slump, jag hade svårt att släppa det. Skickade ett mail och ville veta, inget svar. Det är jobbigt , man tänker så mycket mycket mycket, men till slut glömmer man faktiskt. Jag tänker sällan på min gamla vän längre.

      En sak dock, när man förstått att man är ratad måste man försöka att inte höra av sig mer. Personen har gjort ett val och hur gärna man än vill rätta till det vill tydligen inte den andra det. Jag tror bara agget mot dig ökas om du envisas med att fortsätta sms:a osv. Hon vill inte. Det är så. Försök att landa i det och acceptera det, fast det är svårt. Saker slutar inte alltid som man vill, har jag lärt mig. Om du lämnar din vän ifred nu kanske hon åtminstone minns dina bra sidor och era fina minnen, minns dig som vännen hon gled ifrån, som hon inte längre kände något utbyte av att umgås med (för det är nog så hon upplever det). Om du fortsätter insistera på kontakt finns risken att hon bara minns dig som en jobbig klängig person med stalker-beteende. Det är lite samma princip som om du gör slut med en pojkvän du verkligen är över känslomässigt, och han sedan ringer och sms:ar hela tiden och vägrar acceptera att det är slut? Hur mycket fint som än fanns från början blir det enda du till slut minns hans försök att få dig tillbaka, att inte fatta vinken. Kanske hårt, men det är faktiskt ett välmenande tips. Låt det här bero ett tag nu.

      Klara 2015-03-10 00:59:02
      Svara
  • En dag klev jag in i skolan och allting blev plötsligt så uppenbart, jag blev nästan förvånad hur man kunde missa något som var så tydligt. Det var nämligen så att för nästan två månader sedan märkte jag hur mina bästa och i stort sätt ända vänner i min klass väljer bort mig. Jag börja märka hur dem tre kunnde kliva ut ur klassrumet för att jobba tillsammans men strunta i att fråga mig, efter dem lektionerna låg det alltid bilder på social medier självklart utan mig med. Jag tror det var då mina vänner i min parallellklass börja ana att något var fel.
    Det har bara blivit värre sedan dess nu pratar dem vad dem ska hitta på med varandra i helgen om dem får låna pengar till att fika för att någon glömt hemma, utan mig. Nu i veckan så satt vi på en lektion och jag hör dem prata brevid mig om ett instagramkonto och plötsligt frågar dem mig vad dem ska heta på deras gemensamma konto. Jag märker hur ledsen jag blir och svarar att jag inte vet, fortsätter att lyssna och hör att en av dem viska ”ska vi inte fråga moa?” men dem andra svarar nej.
    Jag har alltid varit väldigt självsäker och pratglad men jag märker när jag hänger med mina ”riktiga” kompisar att så fort någon börjar prata lite tystare blir jag osäker att dem pratar mig eller när jag väl säger något tänker jag snabbt om jag sagt något konstigt. Mina kompisar pratar med mig och säger åt mig att det inte funkar och att jag måste prat med någon, kanske till och med att byta klass, men jag intalar mig själv att imorgon när jag kommer till skolan kommer allt vara normalt. Vad gör jag för fel, ska det vara
    såhär? Jag känner mig så ensam.

    moa 2015-03-06 21:06:05
    Svara
    • Svar på moas kommentar.

      Åh det låter hemskt. Har inget direkt råd, mer än att det inte är du som gjort nåt fel utan de som beter sig sjukt omoget. Kram!

      Ellen 2015-03-08 09:17:09
      Svara
  • Jag skulle vilja göra slut med en vän. Våga hitta modet att på riktigt säga varför jag inte vill umgås med henne mer. För jag har egentligen redan ”dragit mig ifrån” henne genom att helt enkelt undvika henne. Vi har känt varandra under en lång tid men samtidigt har allting enbart handlat om henne. Jag tror inte ens att hon har lyssnat på vad jag har sagt till henne under det senaste året, för det handlar bara om vad hon gör, tycker och känner. Varje gång jag träffar henne så får jag en känsla av att det inte är värt det längre. Den sista droppen gick i höstas på min egen födelsedag. Jag fyllde 18, en lördag, och valde att vara hemma med mina närmaste vänner för att äta middag och bara umgås. Detta slutar med att hon drar med mig ut på krogen (med påtryckning från de andra vännerna då de inte visste vad de skulle göra) för att hon skulle träffa en kille som hon visste skulle vara där. Det kändes som att hon utnyttjade min födelsedag för att själv få sin vilja och planering fullföljd. Hon ville ut och träffa denna killen och bli full. Mina andra vänner fick bara åka hem helt plötsligt medan jag ”skulle ha kul”. Grät så mycket den kvällen när jag kom hem. Sedan dess har jag knappt pratat med henne. Vill inte och känner inte för det men är ”för snäll” för att säga nej om hon skulle fråga ifall vi ska träffas igen. Vill bara känna styrkan till att säga vad jag tycker om hennes ”vänskap” nästa gång hon hör av sig.

    Sandra 2015-03-06 20:04:46 http://sandraholmquist.myshowroom.se
    Svara
  • Jag har en lite annan erfarenhet. Mellan jag var typ 14 och tre, fyra år framåt hängde jag med två kompisar. Vi var jättetajta som treenighet och hade kul tillsammans, samtidigt som jag verkligen kunde hänga med dem var för sig.
    En av dem blev sedan tillsammans med min storebror. Det var jobbigt av massa olika anledningar, som man kanske kan förstå, och det var ett ganska turbulent halvår. När hon blev tillsammans med min storebror började hon liksom långsamt sippra bort från mitt liv. Jag flyttade från stan och vi slutade höras. De flyttade ihop och de glömde säga grattis på min födelsedag. Nu träffar jag henne på släktmiddagar och julfester och sånt. Jag bjuder aldrig in henne, men hon är ändå där. Och hånglar med min bror. När jag tittar på min brorsa ser jag å ena sidan hennes pojkvän som jag tycker är jättestörig, å andra sidan min storebror som jag älskar. Jag vill inte göra slut med henne, men jag skulle vilja kunna glida ifrån henne i lugn och ro. Men det kan jag inte. Hon finns där, och det är svårt att avgöra vilken slags relation vi ska ha, när vi känner varandra så väl, och är så nära men ändå inte. Jag tror jag ska prata med dem och säga hur jag känner, men känner att jag varken kan göra slut med henne eller min brorsa liksom?

    M 2015-03-06 19:33:49
    Svara
  • jag åkte med en av mina närmaste vänner till ullevi i somras och skulle se håkan hellström. allt var skitbra och kul. vi hade lånat en lägenhet av min kusin och sov där under natten och sedan köade vi hela dagen. ibland var det ganska jobbigt att sitta ute så mycket i den stekande solen men allt löste sig liksom. konserten var en av de bästa jag har varit på. när vi var påväg därifrån så va båda ganska trötta och chockade liksom. det blev att vi var lite trötta på varandra. spårvagnsstationen som låg nära ullevi hade stängt för natten och vi fick gå en bit till nästa. det gjorde mig lite nervös. jag försökte få hen att skynda sig så vi inte skulle missa den sista ifrån nästa heller. visste inte tiderna och hade ingen aning om vilken app man skulle ladda ner för att veta det heller. hen blev sur för att jag försökte få hen att skynda sig. jag pekade mot spårvagnen och sade att det är där vi ska ta den (vi var högst 10 meter ifrån hållplatsen) och att jag skulle springa fram och kolla tiderna. jag gjorde det. sista slutade gå typ vid tretiden så det var lugnt, men när jag vände mig bort så var min vän inte där. jag letade på torget där jag stod och frågade mig själv hela tiden hur man kunde gått vilse på högst 10 meter. min mobil var död och jag kunde inte ringa henom. jag gick in i stationshuset för att ladda. jag hann få 5 procent batteri när jag blir utslängd för att de skulle stänga stationen. när jag är påväg ut, fortfarande i panik, får jag ett sms får en kompis till hen jag var i göteborg med. det löd ungefär ”du är en förfärlig människa som lämnar hen ensam i en främmande stad. trodde du var bättre än såhär, detta visar bara vilken fånig människa du är”. efter lite övertalning berättade den personen var min kompis var. hen hade åkt tillbaka till lägenheten och väntade på mig där. jag åkte dit. jag grät hela spårvagnsvägen. när jag väl kommer till lägenheten sitter hen utanför helt tyst. jag är mitt i en ångest och panikattack. hen säger att vi kan prata om vad som hände ikväll när vi vaknar imorgon. hen ger mig tre av hennes sömntabletter och ser till så att jag somnar. nästa dag vaknar jag klockan 18.30. ungefär en timme innan mitt tåg ska åka hem till skåne. jag vaknar rätt bakfull. det första jag gjorde var att ta ett glas vatten, sen upptäcker jag att alla hennes grejer är borta. jag ringer först min moster som bor i göteborg. hon kommer och tar hand om en panikslagen mig. jag ringer min kompis för att fråga vart hen är. hen svarar ”jag är hemma”. hen har alltså övergett mig, betalat pengar för en ny tågbiljett och helt lämnat mig helt ensam utan att försäkra sig om att jag kommer hem helskinnad. det var så jag gjorde slut med min närmaste vän. har inte pratat med hen sen dess. ser hen i skolan ibland. hen brukar ha på sig min kappa (faktiskt min farmors gamla) som jag glömde hemma hos hen någon dag. hen brukar även släpa omkring på en håkan-kasse som hen snodde av mig under tiden jag sov dagen efter konserten.

    efter det har jag märkt hur mycket bättre jag mår utan hen. jag har blivit fri från min depression sedan hen och jag slutade prata med varandra. så tack till hen för att hen lämnade mig. faktiskt. jag hade aldrig kunnat lämna en person i sticket så, men eftersom att hen kunde det så kunde jag inse hur jäkla mycket bättre jag har det utan hen.

    ida 2015-03-06 17:59:57 http://nouw.com/ettkolikbarn
    Svara
    • Svar på idas kommentar.

      Shit, detta låter 1. Gräsligt 2. PRECIS SOM MIN HISTORIA I SAMMA STAD. Orkar inte dra hela men den gick fan nästan till exakt likadant, fast typ åtta månader tidigare. Stor kram på dig!!!

      Lotta 2015-03-07 11:29:28
      Svara
  • Jag träffade en kompis på dagis, och minns att jag redan då kände mig kontrollerad av henne. Vissa gånger hon ringde för att fråga om vi skulle leka hittade jag på en ursäkt för att slippa, istället för att bara säga ”nej”. Jag var rädd för hennes reaktion, visste hur arg hon (nästan alltid) blev när hon inte fick som hon ville.
    Vi blev dock väldigt nära vänner. Min familj välkomnade henne med öppna armar, och hon trivdes väldigt bra med oss. Hon var ensambarn men såg mina syskon som hennes syskon, och mamma var alltid redo att ställa upp för henne – så nära stod vi alltså varandra. Vi hade oftast väldigt roligt ihop men jag kände ändå den där känslan av kontrollen hon hade över mig. Allt kretsade konstant kring henne, och hon ville ha så mycket uppmärksamhet att jag stundtals var helt utmattad. Det blev till sist ingen ge och ta – relation, utan jag skulle hela tiden bara ge. Ville jag någon gång ta upp något som kändes jobbigt hade hon det alltid värre – vilket resulterade i att jag inte längre vågade yttra mig om hur JAG faktiskt mådde. Jag trippade på tå för henne. Jag var den som alltid tröstade och fanns där, och som höll henne hårt i handen genom en fruktansvärd period av sorg hon gick igenom. Alltid var jag snäll, både för att jag brydde mig mycket om henne, men även för att jag inte vågade annat.
    Hon kommenterade ofta mitt utseende, att jag hade tjocka lår och stor rumpa. Mulligt ansikte. Detta yttrade hon trots att jag under en längre tid led av en ätstörning. Hon var avundsjuk på att jag hade träffat en fin kille, trots att mitt tidigare ex behandlat mig oerhört kränkande. Hon var avundsjuk på att jag hade syskon, att jag hade andra kompisar, att jag hade finare hår, gjorde roliga saker utan henne, och ja, listan kan göras lång. Trots att jag gav henne allt, kunde hon ALDRIG glädjas med mig. Och varje gång hon blev arg eller sa något elakt så tog jag bara emot och svalde, för att jag inte vågade annat.
    Detta höll på i ca 10 års tid, sen drabbades jag i mitten av gymnasietiden av en depression. Jag kippade verkligen efter luft, efter liv, så illa var det. Och inte ens då, kunde jag få ett ”Hur mår du?” från henne. Jag fick nog, bägaren rann över.
    Jag hade under en tid pga min depression haft några samtal med skolkuratorn. Jag berättade för honom om min kompis, och vi kom överens om att jag skulle ta med henne dit. Så jag bad henne att träffa mig hos kuratorn. Jag kände att jag behövde stöd i detta, och att få ha kuratorn med kändes väldigt bra. Min kompis var arg på mig redan innan hon kom dit, tyckte alltihop var löjligt. Jag gick inte in med inställningen ”nu ska jag göra slut med dig som kompis”, utan jag ville väl. Min förhoppning var att hon skulle förstå, tänka efter lite och få insikt om att hon inte behandlade mig väl. Hon reagerade precis tvärt om. Tog det som att jag ville henne illa.
    Det var det jobbigaste samtal jag haft. Jag var spyfärdig av nervositet innan, men efteråt var det en sådan lättnad – jag hade fått säga det jag burit på i 10 års tid.
    Jag lät henne välja hur det skulle gå sedan. Hon valde att vara arg och se det som att jag ville henne illa. Det gjorde ont, i två veckors tid. Efter det sköljde bara en enorm lättnad över mig – jag hade tagit kontroll. Sagt ifrån, att ska vi vara kompisar får du behandla mig väl.
    Vår relation fick ett mindre lyckligt slut, och vi har idag inte pratat med varandra på 2.5 år. Jag lärde mig dock mycket av detta, hur viktigt det är att våga sätta gränser och se till sitt eget bästa. Ingen har rätt att kontrollera dig.

    Louise 2015-03-06 16:35:57
    Svara
    • Svar på Louises kommentar.

      Känner igen mig så himla mycket i det du beskriver! Under hela högstadiet och en bit in på gymnasiet kontrollerade min såkallade närmaste vän mig totalt. Hennes avundsjuka dominerade hela relationen och det kunde handla om precis allting från att ha andra kompisar till hur jag presterade i skolan eller vad jag hade på mig. Ofta kallade hon mig nedlåtande saker och benämnde min kropp som anorektisk och mina bröst som små. Hennes specialitet var ”slag under bältet” som förnedrade väldigt mycket. Precis som du var jag alltid till lags ”för att jag inte vågade annat” Behövde hon stöd ställde jag alltid upp även fast hon behandlat mig illa precis innan. Det värsta var nog att varje dag vara på helspänn och rädd för att gå till skolan då hon kunde ha bestämt sig från dagen innan att denhär dagen skulle hon göra sitt bästa för att trycka ner och förlöjliga mig, man kunde aldrig veta när hennes humör svängde. Efter att vi inte gick i samma skola mera men fortfarande umgicks gjorde jag ett försök att förklara hur fruktansvärt sårande jag upplevde hennes beteende. Precis som du hade jag inte heller då (konstigt nog med tanke på allt som varit) någon tanke på att göra slut, min förhoppning var också att hon skulle förstå att hon behandlade mig respektlöst. Som svar fick jag total oförmåga att förstå mina känslor och noll insikt i sitt eget beteende. Från den stunden förstod jag att jag inte kunde ha henne i mitt liv längre. Det var en fantastisk känsla att äntligen kunna avsluta kompisrelationen. Det är nu sju år sedan och jag har byggt upp mitt krossade självförtroende ganska bra även fast jag aldrig får igen dedär viktiga tonårs åren då man verkligen inte behöver manipulerande relationer till på allt som redan är jobbigt bara med att vara tonåring. Eftersom hon var en mobbare har jag på efterhand träffat många andra fd. klasskamrater som också fått lida pga henne och det känns skönt att dela med andra som också upplevt samma. Så om ni upplever er ens lite nedtryckta i en relation med en kompis, försök tala om det och känner ni att den andra har någon som helst förståelse så är det inte värt det. En relation går inte ut på att vilja vara till lags och på tå för den andra hela tiden. Du förtjänar bättre, alla gånger.

      Ida 2015-03-06 17:54:09
      Svara
  • Åh! Jag känner igen mig så mycket i detta. Jag hade en supermegabästis, sova över hos varandra varje helg-kategorin, vi hade känt varandra sedan dagis, men när vi blev äldre, typ 16-17, började hon prioritera allt annat än mig, och jag fick alltid ställa in och planera om mina grejer efter henne. Det kändes alltid som att hennes nya vänner på gymnasiet var mycket roligare att hänga med än mig. Jag tog upp det med henne, var skitledsen, men hon fattade aldrig riktigt.
    Dödsstöten blev en pojkvän som inte var helt ok mot henne när vi var 18, och efter att de äntligen gjorde slut så hade vår vänskapsrelation helt förändrats.
    Hon skrev till mig för två år sedan mitt i natten att hon saknar mig så jävla mycket, detta är också ett drygt år efter vi senast pratade. Jag svarade dagen efter, skrev det vanliga ”hur är det” och ”vad gör du nuförtiden”, och skrev att jag saknade henne även fast det inte var sant för jag var ju ute och reste med en annan bästis, en riktig vän som jag hade lärt känna under gymnasiet. Hon svarade aldrig på det. Förra veckan gillade hon en bild på min hamster på instagram.

    Det är verkligen som att göra slut med en pojkvän/flickvän, men på många sätt är det värre för en bästis är ju någon som ska bestå, någon man ska hålla kvar i (hoes before bros) eftersom det är den man har kvar när man går igenom hjärtesorg osv… Det är säkert mer än 6 år sedan jag senast sov över hos min bästis, eller ens hängde med henne ordentligt, men det finns fortfarande ett litet hål i hjärtat över vad som blev av oss.

    Lisa 2015-03-06 16:17:26
    Svara
  • Ledsen att jag inte svarar någon särskild men har läst mångas historier och det verkar som många varit med om liknande saker. Precis som i en kärleksrelation: Regel nummer ett: Om relationen tar mer än vad den ger så är det INTE värt det! Under 2015 har jag sagt till mig själv att inte vara med människor som sårat mig på olika sätt gång på gång och som jag inte kan vara mig själv med. Jag ger de flesta människor minst två chanser men sen kommer jag till en punkt då det bara inte går längre. Det sämsta är dock att de få människor jag brytit med (både utsagt och osagt) har tillhört gäng med nära vänner vilket lett till att jag håller mig lite mer borta och umgås hellre en och en med de som är mina RIKTIGA vänner. Men det funkar bra även om det är en jäkla SMÄLL att behöva ha människor som gör en illa och som en måste hålla sig borta från.

    N 2015-03-06 16:01:22
    Svara
    • Svar på Ns kommentar.

      Jag har exakt samma dilemma. Mina andra vänner har nu blivit en ny ”grupp” där jag inte är inkluderad. Trots allt är det skönt att kunna plocka russinen ur kakan och umgås med dem som står en närmast, en och en liksom. Faktiskt ganska skönt än att alltid behöva ses allihop. :)

      Alexandra 2015-03-06 19:32:59 http://alexandrasidgwick.blogg.se
      Svara
  • har också en gammal bästa vän som jag inte längre vill vara kompis med, det började med att vänskapen rann ut i sanden efter gymnasiet då vi snabbt växte ifrån varandra och jag märkte att det enda hon gjorde var att kväva och förminska mig. Hon skulle alltid vinna över mig, alltid vara bättre, och i det fick inte jag finnas eller bekräftas. Mina problem var mindre än hennes, mina framgångar mindre än hennes och aldrig att hon egentligen lyssnade eller var intresserad. Kunde säga något rakt till henne och knappt få respons. Vet hur det känns att fortsätta kämpa, fortsätta försöka för det känns som man är skyldig vänskapen det men varför ge så mycket av dig själv till någon som bara tar ännu mer och inte ger. Så har verkligen försökt ta avstånd och accepterar verkligen att vi inte behöver vara bästa vänner, eller knappt vänner, längre men vi har gemensamma vänner som bor i samma stad för henne och hon njuter så mycket av att hon ”vinner” och att de, speciellt min allra bästa vän, är med henne (enbart av geografiska skäl..) och psykologiskt underminerar mig överallt i sociala medier som Facebook, instagram och hennes blogg genom att ständigt yttra kärleksförklaringar till alla andra. Vi är inte ens ovänner, har officiellt inte brutit någon kontakt, men hon är en så fruktansvärt dålig vän och det gör mig genomledsen.

    h 2015-03-06 14:54:03
    Svara
  • Jag gjorde slut med en vän för några år sedan. Vi lärde känna varandra när jag bytte skola och började i hens klass på högstadiet. Då umgicks vi nästan hela tiden. Vi fortsatte vara vänner och umgås under gymnasietiden trots att vi gick olika linjer, men där någonstans började det skava mellan oss. Hen var väldigt kunnig, politiskt aktiv och en bra debattör, vilket gav mig, som redan hade dåligt självförtroende och ansåg att jag själv inte kunde något, mindervärdeskomplex. Vår relation förändrades från att vara jämlik till att mer och mer bli en slags arena för henne att utöva härskartekniker mot mig och boosta sin egen självkänsla. Hen verkade bli irriterad då jag inte sa någonting när vi ”diskuterade” men gav mig trots det inget utrymme att våga eller ens prova mig fram. Hen projicerade dessutom sina ätstörda tendenser på mig och började anmärka på vad och hur mycket jag åt.

    Det slutade med att jag upplevde det som att hen kontrollerade olika delar av mitt liv. Jag kunde aldrig veta vilket humör hen skulle vara på då vi träffades vilket gjorde mig väldigt osäker och ledde till att jag nästan slog knut på mig själv för att vara hen till lags. Till slut, när jag nästan kunde se hur energin som hen slukade lämnade min kropp och gjorde mig trött och ledsen, bestämde jag mig för att maila hen och förklara hur jag känner. Hens svar var oförstående, hen kände inte igen sig i det jag skrev, anklagade mig för att hitta på och försökte till och med då få mig att rätta mig efter vad hen tyckte. Jag svarade aldrig. Något år senare fick jag ett handskrivet brev som jag inte heller svarade på och efter det har vi inte haft någon kontakt.

    Till alla som funderar på att göra slut med en vän vill jag säga att även om det känns lättare att låta relationen glida ut i sanden och bara sluta höra av sig så finns det ett värde i att sätta sig och förklara för vännen vad en känner. Jag är nöjd att jag till slut vågade stå på mig mot min vän och även om det slutade med att vi ändå gled isär så känner jag på sätt och vis att jag gick ut med flaggan i topp. En ska aldrig låta sig trampas på, även om det är av en ”vän”.

    h 2015-03-06 14:23:10
    Svara
  • Jag har bara en barndomsvän, vi blev vänner runt 16årsåldern. Sent tycker ni säkert men under hela min barndom har jag flyttat omkring och aldrig riktigt haft kvar kontakten med de gamla vännerna (främst pga att vi flyttade från land till land). För mig har hon och jag har varit oskiljaktiga i många många år men jag har alltid upplevt att jag för henne varit en nödlösning, när någon annan inte har haft tid för henne så är jag den man hör av sig till. Hon visste ju om att jag inte skulle säga nej och vid vissa tillfällen bokade jag av med andra vänner för att få umgås med henne – mådde ju så bra av hennes vänskap och det tog lång tid innan jag märkte att det ändå var jag som gav och inte fick så mycket tillbaka.

    När vi blev äldre, under och efter gymnasiet, märkte jag mer och mer av hur hon utnyttjade mig. Hon hade skaffat andra vänner närmare stan som var ”roligare” och ”coolare” och det fanns inte längre tid för mig och vår vänskap – utom när någon annan inte kunde. Och nu, när vi är 26 år gamla, fortsätter det. Vi kan ses på hennes villkor och när det passar henne och om jag inte kan när hon kan så blir det sura miner (men det gäller självklart inte åt andra hållet, jag ska ju ”respektera” det).

    För ett år sedan valde jag att ta ett steg tillbaka. Låta den här vänskapen rinna ut i sanden, helt enkelt. ”Har du inte pratat med henne om det?” skulle ni säkert fråga nu. Och faktiskt ja, vi haft diskussioner av alla dess slag om vår vänskap och försökt lösa problemen. Därigenom har jag bara fått falska förhoppningar och blivit sårad alla dessa gånger.

    Då återstod bara för mig att ta distans och inte låta mig övertygas mer. Det öppnade upp mina ögon för andra vänner som var lika bra mot mig som jag mot dem och äntligen kände jag hur det var att vara uppskattad. Det handlar om att ge och ta lika mycket i både vänskap som i alla andra förhållanden.

    A 2015-03-06 14:13:55 http://amnanoir.com
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Åh! Jag känner igen mig så mycket i detta. Jag hade en supermegabästis, sova över hos varandra varje helg-kategorin, vi hade känt varandra sedan dagis, men när vi blev äldre, typ 16-17, började hon prioritera allt annat än mig, och jag fick alltid ställa in och planera om mina grejer efter henne. Det kändes alltid som att hennes nya vänner på gymnasiet var mycket roligare att hänga med än mig. Jag tog upp det med henne, var skitledsen, men hon fattade aldrig riktigt.
      Dödsstöten blev en pojkvän som inte var helt ok mot henne när vi var 18, och efter att de äntligen gjorde slut så hade vår vänskapsrelation helt förändrats.
      Hon skrev till mig för två år sedan mitt i natten att hon saknar mig så jävla mycket, detta är också ett drygt år efter vi senast pratade. Jag svarade dagen efter, skrev det vanliga ”hur är det” och ”vad gör du nuförtiden”, och skrev att jag saknade henne även fast det inte var sant för jag var ju ute och reste med en annan bästis, en riktig vän som jag hade lärt känna under gymnasiet. Hon svarade aldrig på det. Förra veckan gillade hon en bild på min hamster på instagram.

      Det är verkligen som att göra slut med en pojkvän/flickvän, men på många sätt är det värre för en bästis är ju någon som ska bestå, någon man ska hålla kvar i (hoes before bros) eftersom det är den man har kvar när man går igenom hjärtesorg osv… Det är säkert mer än 6 år sedan jag senast sov över hos min bästis, eller ens hängde med henne ordentligt, men det finns fortfarande ett litet hål i hjärtat över vad som blev av oss.

      Lisa 2015-03-06 16:15:14
      Svara
      • Svar på Lisas kommentar.

        åhh känner igen mig! Det jobbiga är också när ens kompis inte kan skicka tydliga signaler. När hen tar kontakt men sen inte svarar och kommer och går lite från och till. Det gör det så mycket svårare för en själv att veta om man ska göra slut eller inte, för när man väl umgås så har man det så himla bra. Jag blir alltid så fundersam i sånna lägen på om det är så för alla och att man inte ska förvänta sig mer av vänner eller om man faktiskt ska säga ifrån och kräva mer.

        Jag hade en vän när jag var yngre. Hon var hela min värld, allt jag pratade om och den ända jag umgicks med. Men efter ett tag började hon leka med mina känslor. När vi umgicks och hade det som roligast så kunde hon plötsligt stanna upp, bli allvarlig och säga att hon inte villa vara med mig mer (forever liksom) och att jag var en dålig vän.
        Eftersom hon var det viktigaste i heeeela mitt liv så blev jag förkrossad gång på gång, men efter ett tag brukade hon sucka åt mig och säga att hon vara skojade och att hon skulle se hur jag reagerade. Det var som att hon aldrig litade på att hon var omtyckt av mig (och av alla andra) för hon skulle alltid sätta våra känslor på prov.
        Hon sa det ganska ofta till mig, att jag fängslade henne (på ett dåligt sätt) och var för krävande. Fick mig att känna mig urusel trots att jag hade övat på att låta henne välja själv vem hon skulle vara med. Vid varje lektionsslut väntade jag alltid och kollade efter om hon valde att tillbringa rasten med någon annan eller om hon valde mig. Jag lät mig själv bli ett andrahands-val och klandrade mig själv ändå. Dessutom var det alltid hon som blev arg när jag var med andra.
        Jag minns att (de få gånger) jag var med en annan kompis så stängde jag av min mobiltelefon för jag var livrädd(!!) att hon skulle ringa och ”upptäcka” att jag var med någon annan.

        Det var tillslut hon som gjorde slut med mig. Sa att jag var för tajt med henne och att hon ville vara med andra personer ett tag. Det gjorde mig inte bara jätteledsen en lång period, det irriterade mig också eftersom jag någonstans kände att det skulle vara jag som gjorde slut med henne.

        Jag har märkt såhär i efterhand att jag ständigt gick runt med att hårt, stressat dunkande hjärta varje dag över rädslan att hon skulle ringa till mig och (få för sig) att hon var arg på mig för något jag inte gjort. Vid flera tillfällen när jag frågade varför hon var arg (jag kunde inte hur mycket jag än försökte komma på vad jag hade gjort fel vid de flesta tillfällena) så ville hon inte säga det.

        Sigrid 2015-03-06 19:21:48
        Svara
  • Vill göra slut med min före detta bästa vän. Våra mammor har varit bästa vänner sen de var unga, och våra familjer är vänner, träffas och äter middagar då och då osv. Har på senare tid fattat att denna vän alltid varit manipulativ, typ frågade en alltid massa personliga grejer men berättade aldrig något om sig själv, snackade skit bakom ryggen, snackade skit med en om gemensamma vänner, men sa alltid grejer som typ ”du är inte som de andra pga du är…” osv, vilket fick en att känna sig speciell. Saken är att jag ändå varit väldigt nära henne och hon har typ ”alltid funnits där”, dvs jag har massa fina minnen från när jag var helt förstörd av någon anledning och då var hon alltid en så jävla bra vän. På senare tid har vi skiljts på det politiska planet, och det märks tydligt på det sättet att hon alltid försöker provocera fram en reaktion ur mig. Ända sen högstadiet har hon frågat mig om min läggning upprepade ggr, och när jag i höstas slutligen kom ut till henne som bi så sa hon typ ”aha varför sa du inte det förut? är det för att jag är homofobisk eller?”. Ja, jag fattar att utifrån är det uppenbart att jag måste säga ifrån o ba: ”vi kan fan inte va vänner längre”, men det är lixom mer komplicerat än så. Vi bor i ett litet samhälle, är en liten umgängeskrets (har andra umgängeskretsar men) och hon beter sig trevligt mot alla våra andra gemensamma vänner (dvs provocerar inte osv). Dessutom är som sagt våra familjer typ best friends, vilket betyder att jag ändå måste fortsätta gå på födelsedagsmiddagar osv. AHhh det är svårt att förstå situationen om man inte känner till hela, men har diskuterat detta med min bästa vän som också upplever samma sak och vi har inte kommit fram till något. help pls

    s 2015-03-06 14:04:40
    Svara
    • Svar på ss kommentar.

      Hej!

      Jag känner igen mig väldigt mycket i detta. Jag hade en väldigt situation med en barndomsvän när jag fortfarande bodde hemma. Väldigt liten stad, vi var 3-4 familjer som umgicks, hade middagar varje helg och firade alla stora happenings ihop (födelsedagar, student osv). Sedan jag föddes blev jag jämt ihop-parad med en tjej i umgänget som är ett år äldre än mig, och vi har ju liksom växt upp ihop så det är nästan som en väldigt nära kusin eller så (har inga kusiner, men det verkar som en liknande relation). Vi har gått igenom mängder av saker tillsammans, men hon har aldrig någonsin behandlat mig väl, som en jämlike. Hon tog ut alla sina osäkerheter på mig och manipulerade mig, samtidigt som jag visste hur viktig jag var för henne och hon flera gånger kallade mig för sin bästa vän. Vi umgicks liksom som kompisar, inte bara när alla andra var med, för att förtydliga. Ju äldre jag blev, desto mer medveten om hur illa hon behandlade mig blev jag, och insåg att hon var en riktigt dålig kompis mot mig. Jag har dock haft tur, eftersom jag har flyttat långt bort från min hemstad (närmare bestämt, England), och hon bor inte heller där längre. Så jag har låtit vår relation rinna ut i sanden. Jag började redan när vi bodde hemma att bli lite mer off mot henne och inte ta initiativ till att ses, vilket är ganska omoget men jag pallade inte ta en konfrontation. Det är himla svårt, men jag har haft en lätt utväg genom att, som sagt, flytta hemifrån, och nu vara 23 år gammal med flera år utan hennes vänskap i ryggen. Jag vet ju inte hur gammal du är? Det värsta nuförtiden är när jag kommer hem, och våra mammor är bästisar, och hennes mamma vill att vi alla ska ses och att jag ska komma på middag och sånt. Detta är det svåraste med att komma från små ställen!

      Lisa 2015-03-06 16:27:52
      Svara
  • jeg har en kompis som jeg har kjent i åtte år nå. vi har alltid gjort alt sammen: vi interesserer oss for just det samme, vi er som hånd i hanske. det går ikke en dag uten at vi prater sammen, og om det går en dag, så tar en av oss kontakt på kvelden – uansett. men det siste året har vært fælt. vi har kranglet om så mye og kranglene gjør meg så psykisk svak. jeg mister all motivasjon for dagen, og å dra på skolen blir uaktuelt etter en krangel. og det er fordi, som flora skrev, ting må gjøres på hans betingelser. han må ligge innerst og han må velge musikk, ellers skjer det ingenting. jeg vil ikke ha det slik mer, men jeg vil ikke gi opp vennskapet. synes alt er så vanskelig.

    may-teresa 2015-03-06 14:04:14 http://iconosquare.com/viewer.php#/myPhotos/
    Svara
  • Jag vet inte direkt om jag skulle kunna göra slut med en vän, men jag hade en vän jag lärde känna på ettan och vi blev ganska snabbt bästa vänner. Sedan gick vi i samma klass hela grundskolan och vi hade alltid så himla kul ihop och hittade på en massa grejer. Började ändå märka på åttan ungefär att hon på något sätt inte längre ville vara så mycket med mig. Hon sökte sig till människor i parallellklasserna och jag blev liksom så sårad varje gång det hände. Att hon valde bort mig, bara sådär. När vi för två år sen började gymnasiet och valde olika skolor 7 mil från varandra bröts vår kontakt och jag har bara hört av henne några gånger sen dess. Vi träffas ungefär en gång per år nu och det är så himla akward moment liksom. Inget vet riktig vad vi ska säga till varandra och det känns som vi skulle vara totala främlingar för varandra fastän vi hängde ihop dagligen förr. Det gör mig så ledsen att vi bara glidit isär..

    Matlda 2015-03-06 12:58:23
    Svara
  • när jag gick i lågstadiet hade jag en och samma ”bästis” under ungefär hela tiden. Vi tyckte oftast inte lika om mycket och hon blev mer och mer manipulativ ju äldre vi blev. I fjärde klass var hon med ett gäng och frös ut mig, jag tog med mig mamma till skolan och hon pratade med min lärare och läraren i sin tur pratade med dem som frös ut mig. Min ”bästis” ångrade sig efter det men jag kunde aldrig lite på henne igen. När vi började högstadiet skaffade vi egna vänner och umgicks egentligen bara i bussen till och från skolan. Hon gjorde precis som Floras vän här ovan, med kommentarerna och minerna. Så ”snodde” hon min pojkvän och då kände jag att det fick vara nog. Jag sa ingenting så till henne, utan jag slutade helt enkelt sitta bredvid henne. Jag trodde jag hittat nya bra vänner i mina högstadiekompisar men de dissade mig också till slut, fast jag var deras gemensamma nämnare från början. De hittade på saker tillsammans och jag upptäckte att jag bara följde efter dem istället för att gå med dem.

    jag är 24 nu och som det är nu har jag inga nära vänner. Jag har ingen jag kan vända mig till när jag är ledsen, ingen som kan peppa mig när jag är nere (förutom min sambo, mamma och lillebror – men ibland vill man ju kunna vända sig till någon extern person, liksom). Förra året gjorde jag ett uppbrott med den jag trodde var min bästa vän. Jag kände att hon tog mig för given, hon hörde aldrig av sig till mig mer, kommenterade aldrig min blogg längre och när vi umgicks stod jag för allt pratande och hon scrollade på sin telefon. Hon berättade inte ens för mig att hon hade träffat en kille utan det märkte jag av en slump då hon formulerade en mening på ett undvikande sätt och jag frågade bara typ ”den här du inte nämner, är det en kille?” och bara det var sårande i sig eftersom att jag berättade allt för henne. Det blev många små saker på varandra och det slutade alltid med att jag kände att det var skönt när jag kunde fara hem. Så tänkte jag att hon säkert inte vet att jag känner som jag gör och så tog jag mod till mig och berättade det för henne och hon reagerade som att det var jag som var onödig och lät det gå länge mellan att jag sagt något och att hon svarade och sen avslutade hon det hela med ”okej helt ärligt: Jag vet att jag låter väldigt elak men när jag känner mig påhoppad blir jag väldigt defensiv, väldigt väldigt defensiv. Och jag har helt enkelt inte tid. Jag har fullt upp hela tiden för jag försöker göra saker som jag vill göra, roliga grejer och det här är ingenting jag vill göra. Det gör mig inte glad att hålla på så här med dig, så därför ignorerar jag det gärna. Det är sådan jag är, jag skjuter upp saker. Det är inte snällt mot dig, det vet jag. Men jag orkar inte. Jag vill ha roligt och just nu har jag roligast själv.”

    och nu är jag bara så himla ensam.

    hanna 2015-03-06 12:11:34
    Svara
    • Svar på hannas kommentar.

      Åh, har liknande historia (Eller liknande känslor, kanske man mer kan beskriva det?) Fast i högstadiet. Blev utfryst av kompisarna för jag en dag bestämde mig för att säga ifrån all mobbning som skedde i vårat gäng. Det fick jag äta upp, märkligt nog. Föräldrar blev inblandade och de ångrade sig, men efter mötet bestämde de sig för att bli ännu värre.
      Och den där känslan av att bara få ”följa med” har jag också varit med om, fast i gymnasiet. Jag var bästis med flera stycken som tyckte om mig för att jag höll mig i bakgrunden och de fick all uppmärksamhet riktade mot dem. Det gjorde mig ingenting egentligen om det inte vore så att jag ALLTID kände mig så jädrans utanför. Skulle alltid vara en svans och det fick mig känna mig så sämst, så jag gled ifrån dem med flit. En av dem försökte sno min pojkvän och jag gissar på för att jag för en gång skull fick uppmärksamheten av någon och inte hen. Som att personen inte kunde unna mig någon glädje eller uppmärksamhet alls. Av den händelsen fick jag också nog.
      Och har också blivit sviken av min bästis. En dag bestämde hen sig för att kasta ut mig från lägenheten vi bodde tillsammans i. Jag hade precis några dagar innan bestämt mig för att berätta om hur jag kände och att jag ville flytta hem (för jag började få ångest i närheten av personen). Jag tänkte att hen kanske ville veta det så vi kunde reda ut saker. Tydligen var hen trött på mig och ville inte ha någonting med mig att göra.
      Sen dess har jag varit fruktansvärt ensam. Och som du vill jag också ha någon att prata med istället för syskon, pojkvän och föräldrar. Ensamheten tar typ död på mig.

      Vicki 2015-03-06 15:02:47
      Svara
  • Från åttan-nian till och med sommaren innan trean i gymnasiet hade jag ett kompisgäng. Vi var 5 personer och av dessa var det egentligen bara en som jag hängde med ”privat”. Hon ansåg väl att hon ish var min bästa vän. Och visst var det kul att hänga alla, men vi hade inte så mycket gemensamt egentligen. Eller rättare sagt, jag hade inte så mycket intresse av att umgås med de andra tjejerna eftersom vi dels var väldigt olika personlighetsmässigt och så, och dels aldrig riktigt klickade. Men i och med att tjejen som jag var bra vän med kände dessa 4 bättre än jag, blev det att vi umgicks ändå. Hon höll ihop gruppen.

    Redan i nian började jag må dåligt. Fick min första panikångestattack och efter det rullade eländet på. Mådde rätt mycket skit faktiskt. Vilket självklart gick ut över mina vänner. Jag vet. Och dålig gruppkemi + jag som mådde dåligt + andra som mådde dåligt = dålig stämning och oskönt häng. Men vi sa inte så mycket. Min bästa vän, låt oss kalla henne M, såg till att vi höll ihop. Och ibland var det asfett och världens bästa grej att ses alla fem. Men oftare kände jag mig så sjukt utanför. Och de hackade rätt mycket på mig. Hade alla pojkvänner och kunde verkligen utesluta mig när jag inte riktigt kunde relatera till samtalen om sex typ, eftersom jag inte ens hade kysst någon. Det var jobbigt. Och efter ett tag så blev relationen mellan mig och M sämre. Hon har också haft det lite skevt med känslolivet och pallade väl inte hantera att jag också mådde dåligt. Så hon drog sig undan och jag trodde allt var lugnt. Att det vara var en periodgrej. Men så snart hon slutade hålla ihop oss. Vår grupp. Blev att fuck åt helvete. Vi konstaterade gemensamt att det kändes dåligt och att vi borde prata. Så vi gjorde det. Och sedan kändes det lite bättre, tyckte jag. Och några veckor senare sågs vi alla för att fika, och de andra hade tydligen bestämt att det inte alls var lite bättre och hade pratat ihop sig innan för att helt surprise surprise droppa allt de tyckte att jag hade gjort fel, ever. Alla små grejer de hade irriterat sig på under de senaste åren. Och det var väl en del. Vi hade nog alla rätt mycket på lager om varandra pga att vår grupp var rätt dålig på att vara en bra grupp. Och M drog i det. Fällde första meningen om vad som var fel med mig. Och sedan fallerade det. Störtfloden. Störtfloden som dränkte rötägget. Det var så det kändes. Jag var rötägget i vår dysfunktionella grupp. ”Du tog handsprit på händerna efter att du hälsat på den där killen på krogen”. ”När du är nedstämd så tror folk bara att du är otrevlig och tråkig eftersom du inte är social”. ”Vi vill inte att du ska följa med till Hultsfred eftersom vi inte orkar hålla så rent i tältet och du ju är sjukt pedantisk”. ”M har tyckt att det känts konstigt att umgås med dig i typ ett års tid nu”. Och. Så. Vidare. Allt kaos. Alla som talade för varandra. De hade ju pratat ihop sig innan. Om att de skulle prata mig mig. Och jag tror nog inte att de fattade vad de höll på med. Hade nog inte planerat att spåra så som de gjorde. Men DE GJORDE SLUT. Det tog slut där. Cafét stängde mitt i någons mening och de kramade mig hejdå med lätta hjärtan och jag kramade stelt tillbaka med bara svärta i mitt. Hulkade och grät och snörvlade hela vägen hem och vid köksbordet och hela den sommaren. Det är snart 2 år sedan. Och det gör fortfarande ont. Jag saknar dem inte. De var inga bra vänner och att vi skulle sluta umgås skulle väl hänt förr eller senare. Så på sätt och vis är det bra att det tog slut så abrupt. För de vänner som jag träffade efter dem är helt jävla fantastiska. Men det gjorde ont. Och det var hemskt. Och orättvist. 4 mot 1. Och det var inte rationellt och strukturerat och med några vettiga förklaringar till varför de ville sluta vara mina vänner. Det var bara elaka ord som sårade. Som fortfarande känns. Även om jag har förlåtit och pratat med dem på normalt sätt och allt är lugnt, egentligen. Så gör det ont. Jag har aldrig riktigt blivit dumpad av någon kärlekspartner. Men dumpad av vänner. Och på samma sätt som jag antar att en kan få svårt att vara öppen för att bli kär igen, har jag svårt att vara öppen för att bli del av en grupp igen, pga är så sjukt livrädd för att det där ska upprepas. Bor i kollektiv en kortare period nu och märker att jag utesluter mig själv, hellre än är med dem. För är jag aldrig inne kan jag aldrig lämnas utanför. Ingen kommer åt mig. Och det är rätt sorgligt att leva så. Så ja. Hur hanterar en sånt? People. Om någon fortfarande läser det här, och har något klokt svar. Skriv.

    Sorry för lång text. Men ville bara dela med mig.

    J 2015-03-06 11:24:22
    Svara
  • Jag gjorde nyligen slut med en vän. En vän jag kännt sen jag var 6 veckor gammal. Alla mina barndomsminnen jag har är hon med. Bästisparet som alltid hängde. Vi gick samma dagisklass o sen samma klass fram till vi börja gymnsiet. Vi visste allt om varandra. Allt. En såndär bästa vän som man kan bara titta på o läsa av vad hen känner.

    Sen börja jag gymnasiet i stan o hon en annan skola o hon sluta höra av sig. Jag har kämpat för våran vänskap(!!) men efter att tagit insiativ att ses 5 gången på raken så pallade jag inte. Vänskapen gav mig inget. Så jag struntade helt i henne.

    Jag har lagt ner all den energin jag la på henne, att måna om ömsidiga vänslapsrelationer nu. Jag har förstått nu som nyligen 20 år fyllda hur mycket det krävs att hålla en vänskapsrelation levande och hur jäkla värd den tiden är när man får det besvarat. Hur bra man mår av kompisar!!!

    Jag har idag få kompisar jag träffar regelbundet och det räcker. Och det här är väl mer ett tips, till er som är fast i vänskapsrelationer som inte ger er ngt, ni som har energitjuvar som kompisar. Skriv en bra o dåligt lista med relationen. O ifall listan är längre på dåligt listan, satsa tiden på folk som verkligen bryr sig! Det är så värt och sååå skönt. Detoxa sig på vänner.

    emma 2015-03-06 11:03:08
    Svara
    • Svar på emmas kommentar.

      Hej! Samma sak hände mig. Min bästaste bästa vän som alltid skulle vara min och jag träffas inte mer. För min det var det däremot hon som tog beslutet. Jag hade träffat en kille och vår gemensamma vän kände sig väldigt ensam samtidigt. Hon menade därför att hon hade blivit åsidosatt och fick med mig min bästis på spåret. det var jag som ”aldrig hörde av mig” ”var närvarande” eller ”hade förändrats” trots att jag var den som hörde av mig. Den enda lösningen hade nog varit att jag skulle lämna min pojkvän. Känns hemskt nu. Jag saknar mina gamla vänner. Samtidigt är jag mest då jävla arg för att hon kunde släppa taget bara sådär. Efter allt vi gjort och gått igenom så kunde hon ändå vara gå vidare. Så ARG.

      Hur gjorde du för att släppa taget?

      Ida 2015-03-06 15:24:46
      Svara
  • Ja! Det är klart att det går att göra slut med en vän. Jag har gjort slut med 3 vänner tidigare och det har gjort att jag lärt mig att bara umgås med människor som får mig att må bra. Jag kände att varför ska jag ödsla tid på någon som inte gör detsamma för mig? Vänskap är ömsesidigt och det funkar inte om ena parten ständigt vänder kappan efter vinden, bara pratar om sig själv och sina problem och inte bryr sig om dig på riktigt (det var vad som hände i mitt fall). Så hur jobbigt det än kan vara att göra slut med en vän som behandlar dig illa, GÖR DET ÄNDÅ. För det är såååå värt det. Man kan inte klicka med alla människor, det är omöjligt. Så prioritera de vänner som prioriterar dig.

    Isabelle 2015-03-06 10:38:08
    Svara
  • Jag har gjort slut med många av mina närmsta vänner. Alltid i omlopp. Jag har varit tvungen att tänka till och ”rensa ur” på något sätt för att jag alltid tenderat att hamna med människor jag egentligen inte passar ihop med. Jag har aldrig hört att någon annan gör så. Jag har egentligen väldigt lätt att skaffa vänner, men det har inte varit till min fördel hittills. Har blivit nära vän med människor som utnyttjat min enkelhet/snällhet/öppenhet och jag har låtit dem. Har sedan barnsben haft ”bästa” vänner som fått lov att styra mig, manipulera mig och köra över. Sedan har jag inte klarat mer, och gjort slut. Varit tvungen att ryta ifrån. Säga att det här går fanimej inte längre. Och så har jag gett mig av. Börjat på nytt. Tidigare har jag använt mig av skolbyten, liksom passat på att säga upp mig från vänskap lagom till att börja högstadiet, gymnasiet och sedan folkhögskola. Mitt problem nu är att jag har tappat mitt självförtroende, min öppenhet och enkelhet. Jag har varit tvungen att vara så hård i mitt rensande av människor i mitt liv att ett komplex vuxit fram att jag helt enkelt är felet. Jag kan inte behålla vänner. Det gör ont i mig när jag ser hur alla andra lever sina liv och umgås med massa olika fina människor och jag är ensam majoriteten av min tid. Grejen är att jag ändå har vänner jag hållit kvar. Men de är få och långt bort, och inte särskilt nära. Bara goda. Jag tycker om de jättemycket. Nu är jag 21 år gammal och bor själv i en stad för att plugga. Hittar inget naturligt sammanhang att träffa nya människor och är fett obekväm i situationen att blotta min ensamhet och bara ”Hej, vill du ta en fika?” till någon jag skulle vilja känna. Har långdistansförhållande till min bästa vän aka pojkvän, min familj bor timmar ifrån mig och de jag känner i min stad är busybusy när jag egentligen bara har en bestämd dag när jag går i skolan. Det gör mig tom. Igår frågade mamma vilka jag umgås med nuförtiden. Jag bröt ihop och kunde inte svara på en timme. Bara grät.

    Elin 2015-03-06 10:15:14
    Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      MASSA KRAMAR! Känner verkligen igen mig i din situation, vi är inte ensamma. <3

      Nathalie 2015-03-06 14:01:59
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Vad lättad jag blir att någon annan upplevt samma sak som jag – och ledsen för att du mår såhär. Känner igen mig i nästan allt du säger, Elin. Hamnar mest hela tiden med människor som är så fel fel fel för mig att jag småningom känner mig så trött och arg på mig själv och dem. Då säger jag upp vänskapen genom att låta det hela rinna ut i sanden (för vänskap kräver vårdande och tid) i samband med skolbyte, o dyl. I och för sig försvinner det toxiska ur ens liv, men tomheten blir hemskt stor. Särskilt när processen ju upprepas nästa gång, varje gång.

      Jag har försökt förstå varför det jämt blir så när jag får en ny vän. Vet inte om jag har några särskilt tröstande ord eller insikter att dela med mig av, men det som verkar hända är att jag är så ivrig att starta om på nytt och lägga grunden för en ny vänskap att jag är alldeles för kompromissvänlig med det jag själv är och det jag vill ha ur en vänskapsrelation. Jag anpassar mig så beredvilligt efter den nya personens sätt att vara, se på livet, att jag snart knappt känner igen mig. Jag finns liksom inte i vänskapen, eller så är jag så förvrängd att det känns som att jag står på scen och inget är på riktigt. Och när det är för sent, eller det kanske det egentligen inte är men det är lättare att göra slut än att försöka förändra hela relationen som en nästan ljugit sig in i, kastas en tillbaka till ruta ett.

      Tänker att det är viktigt att ha tålamod med nya människor och våga kräva ett utrymme där man själv får plats. Att våga tro på att folk kan tycka om en precis som en är. Dessutom tror jag att rädslan för att vara ensam (iaf för min del) blir en nästan skadlig drivkraft eftersom tålamodet ryker i och med känslan av desperation och att det därför blir så sjukt viktigt att någonstans vara trygg med att vara själv samtidigt som en försöker ta sig ur ensamheten.

      Med det sagt skickar jag alla mina styrkekramar till dig. Jag hoppas att du en dag får ett fint gäng som du aldrig vill säga upp dig från. <3

      Amanda 2015-03-06 13:33:54 http://thediscardedplanet.tumblr.com
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Känner igen mig jättemycket i det du skriver om att vara öppen, snäll och lättanpasslig och därmed dra till sig människor man egentligen inte uppskattar så mycket eller har särskilt mycket gemensamt med, och som man senare blir tvungen att göra sig av med – och efter att så många gånger ha uppfattats som kall och hård i andras ögon, eller ha fått höra att man har problem på ett eller annat sätt, börjar man nästan tro på det själv. I mitt fall har det mest handlat om pojkvänner, men när jag var yngre gällde det även vänner. Eventuellt har jag lagt mig till med en mer avvisande yta eller så är folk inte lika intresserade av att skaffa nya vänner så här i 30-årsåldern. Har inget ”tips” eller så, vill bara att du ska veta att du inte är ensam om det här.

      elin 2015-03-06 12:00:58
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Åh kan känna igen mig i detta. Inte att jag inte hade kompisar, men inga sådär go to-personer som var sjävklart att jag skulle vara med, inget sammanhang riktigt. Det jag gjorde var att tvinga mig själv, även om det kände pissjobbigt (jag vet), att ta kontakt med sådana jag gillade typ som läste samma kurs. Fråga om någon vill fika, gå på bio, komma över på middag. Ibland får man nej såklart eftersom folk är upptagna, men genom det fick jag ändå mitt eget lilla gäng. Då blev det ju genast lättare att lära känna ännu fler nya genom dem dessutom. Heja dig, det kommer lösa sig!

      Linnéa 2015-03-06 11:24:55 http://berglundlinnea.wordpress.com
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Åh <3 Vet inte riktigt vad jag ska ge för råd men vill skicka en dos kärlek och omtanke och peppa dig att våga söka kontakt. Men låt processen att bli vänner ta tid, och känn efter hur folk runt dig är på riktigt. Kram!

      Anna 2015-03-06 10:41:29
      Svara
  • Jag gjorde nyligen ”slut” med en vän. Vi blev vänner i gymnasiet och redan från början kände jag mig ganska utanför i vänkretsen jag hade där. Under tiden märkte jag mer och mer hur just hon blev elakare och elakare. Vändpunkten blev när jag träffade min kille, jag och min kille strulade på en fest och det var min första kyss och min första närhet med en kille överhuvudtaget. När jag berättade om det dagen efter för min ”vän”, hon som visste hur gärna jag ville träffa någon, då sa hon ”usch, inte han” istället för att helt enkelt vara glad för min skull…

    Det fortsatte och hon tyckte verkligen inte om min kille, hon spred lögner och satte ord i andras munnar, påstådde bland annat att ingen, absolut ingen, i min närhet tyckte om min kille (alltså skulle min mamma, min bästa vän, mina bröder, etc ha ljugit mig i facet..?). Jag och hon hade ett stort gräl och jag var beredd att avsluta vänskapen där och då (hösten 2013) medan hon hade bestämt sig att ”hon skulle kriga för min vänskap”.. Det slutade med att i somras ignorerade hon mig totalt och vi hade ingen kontakt överhuvudtaget.

    Kring nyår så frågade jag vad hon skulle göra på nyårsafton, och hon gjorde det helt klart att hon redan hade planer som inte gick att rubba. Dessa planer gick inte att rubba fram tills att hon fick veta att jag hade en lägenhet på söder med bra utsikt (bodde hos min farbror ett tag). Då gick det genast bra, och hennes idé var i stort sett att hon och de andra skulle äta middag och sen efter det skulle de komma till lägenheten. Jag skulle alltså sitta ensam och rulla tummar tills de skulle komma hit. Tror inte det va. Så jag avslutade vänskapen helt, jag sa att jag aldrig mer vill träffa henne, om vi inte råkar vara på en gemensam kompis fest eller så, då kommer jag vara artig. Det känns så skönt att slippa henne. Hon har fått mig så ångestfylld utan att jag har insett det, ändå har jag velat att vi ska vara vänner av någon rubbad anledning.

    Hon sa att jag tydligen har fått henne att må dåligt dessutom, och hon höll med att vi inte passar ihop som vänner. Hur jag har fått henne att må dåligt vet jag inte. Jag har bara försökt få henne att tänka utanför lådan och jag har visat när jag inte håller med henne. Att hon skulle må dåligt av det.. känns konstigt.

    Det jag inte kan förstå dock är varför hon skrev till mig på facebook vid min födelsedag. Hon skrev grattis. Jag svarade aldrig, varför skulle jag? Vi båda hade bestämt oss för att inte vara vänner längre, så varför ska en i stort sett främling (har inte träffat henne ordentligt på över 10 månader, så jo hon är en främling numera) skriva grattis? Kommer antagligen aldrig få svar på det men ja. Det känns skönt att ha henne ute ur mitt liv i alla fall.

    Jenny 2015-03-06 09:58:40 http://Mittamsterdam.blogg.se
    Svara
  • Jag har nyss gjort slut med en vän, men egentligen har jag inte sagt något utan bara inte hört av mig. Började gå till en psykolog i höstas där det gick upp för mig att jag nästan aldrig prioriterar mig själv med mina vänner. Vågar inte säga ifrån för jag är rädd att de ska tycka illa om mig eller sluta vara min vän. Men när en vän får en att tassa på tå, att man känner sig rädd hennes närhet, att honska bli arg eller sur för något jag vet att jag inte har varit skyldig till, så går det inte längre. Man ligger på botten och det går inte att ta sig upp. Så jag slutade att höra av mig även om hon blev arg för det, men idag mår jag SÅÅÅÅ mycket bättre. En vän ska inte bara ta energi den ska ge det också och få en att må bra.

    Klara 2015-03-06 09:28:56
    Svara
  • Jag har gjort slut med en vän än gång och det var väldigt svårt men blev superbra. Hon var väldigt kontrollerande och det började med småsaker, blev sur om jag satt med någon annan på lektionen osv. Men sedan utvecklades det till att hon ville bestämma allt över mig och avskärmade mig från mina andra vänner och snodde/förstörde för mig med alla killar jag var kär i. Jag tror inte det var medvetet (eller jag vet inte) men jag vill bara uppmana alla att GÖRA DET om det behövs. Det är ju som med alla destruktiva relationer: det är skitsvårt att göra slut men om man lämnar så mår man så mycket bättre och kan hitta bättre personer. Heja alla er som funderar på att göra’t. U can do it. <3

    Maria 2015-03-06 09:21:35 http://dreamsof.se/
    Svara
  • Jag har en vän som jag varit kompis med sedan sjuan, så i ungefär 6 år, vi kan kalla henne Lisa. Jag har hängt med henne och två andra vänner som ett litet ”gäng”, och jag har alltid trivts med att hänga när det är vi 4, men Lisa har alltid gett mig en otrolig ångest och får mig att känna mig sämst. Enligt henne är jag hennes bästa vän, men jag har nästan aldrig delat med mig något till henne, det känns alltid krystat när det är bara vi (vilket är konstigt efter 6 år) och hon ger ständigt dåligt samvete på sms när man inte kan hänga eller träffas/höras. Hon är nedlåtande, bossig och jag känner mig bara som luft när vi är med varandra.

    Om jag ska dra ett exempel utan att det blir för långt så var det en gång för kanske två år sedan så hade hennes föräldrar öppet hus över julen, jag var väldigt nere, orkade inte gå upp ur sängen om dagarna och fick ständigt ångestattacker, och bestämde mig för att inte gå, jag sa till henne att jag inte orkade komma till hennes föräldrars ”jul-mys” för att jag mådde för dåligt och var ledsen. Då fick jag årets utskällning, hon sa att jag var riktigt pinsam och att jag borde rycka upp mig och komma dit, sms på sms över hur dålig jag var (börjar typ gråta när jag tänker på detta, haha.). Ni förstår känslan..

    Nu är det såhär att hon har flyttat till en annan stad och vill ringas ibland, då får jag väldens ångest, jag tycker det känns som världens prestation att bara ens prata med henne i telefon, och jag mår alltid så dåligt efteråt.

    Min tanke är att jag ska passa på nu när hon har 2 år kvar att studera att säga till henne att jag bara inte vill vara kompis med henne, men samtidigt är jag rädd att förlora mina andra två vänner i detta ”gäng” då det känns som att det kommer bli dålig stämning.. Men är det kanske värt det för att slippa henne i mitt liv? Och hur ska jag säga till henne att jag inte vill vara hennes kompis längre? Har aldrig gjort något liknande förr.

    M 2015-03-06 09:17:42
    Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      Hej!

      Jag förstår din oro. Jag har själv varit i en liknande situation, en vän betedde sig riktigt illa under flera år, en av mina närmsta vänner som jag gick gymnasiet med. Vi var ett häng på 5 som hängde mycket, och jag oroade mig för att förstöra något för alla om jag valde att bryta med henne. Det var dock det viktigaste och bästa beslut jag gjort, hon tog så mycket energi vilket det verkar som att din vän också gör. Mina bästa tips;
      – Prata med de andra vännerna. Förklara för dom att du känner som du gör, och att du tycker du förtjänar mer. Kan dom ta det är det kanon! Kan dom inte det, är det tyvärr inte så mycket att göra åt.
      – Förbered dig inför samtalet med din vän. Utgå från ”när du gör detta känner jag mig såhär” och inte ”du gör fel”. Berätta att hennes beteenden påverkar hur du mår. Det kan hon ALDRIG sätta sig emot (även om hon kanske gör det) för det du känner är din verklighet.
      – Om du fortfarande velar, så gör såhär. Fundera på om du vill se tillbaka på dessa år, säg 10 år framåt, och känna att du lagt energi på någon som du inte mått bra av? I början är det läskigt men med tiden kommer nya människor in, som inte får plats nu men som är menat att vara där sen. Glöm aldrig ditt egna värde, du är den viktigaste personen du har.

      Lycka till!

      Elin 2015-03-07 08:42:32
      Svara
  • En gång smörjde min kompis in mig i bajs medan jag sov. Jag kvävde henne sen på morgonen när jag upptäckte det.

    sofia 2015-03-06 09:03:08
    Svara
  • Jag gjorde för första gången slut med en vän i höstas. Vi har känt varandra sedan barnsben, gått i samma skola hela livet, har många gemensamma vänner och jag är dessutom nära hela hennes familj och vissa familjevänner. Vi har med andra ord en lång historia och en sådan person kan en inte bara ”glida ifrån”, även om jag gärna hade velat, eftersom det är det minst smärtsamma tillvägagångssättet. Det tog flera år för mig att förstå vad det var som inte riktigt fungerade i vår relation, länge var det bara någonting som inte kändes okej. Jag visste att jag mådde dåligt men jag visste inte varför. Ju mer jag analyserade, desto mer kom fram.
    Till slut bestämde jag mig alltså för att säga allt till henne. Och det gjorde jag. Det var bland det svåraste jag gjort i mitt liv, men så här i efterhand var det definitivt värt det. Ingen säga att jag inte var ärlig mot henne eller att hon inte vet varför jag sagt upp kontakten med henne och det känns skönt. Men framför allt gjorde jag mig själv en tjänst och det är viktigast. Om du som läser i kommentarsfältet är på väg att göra upp med en vän, mejla mig gärna! För en behöver blir vägledd, det är inte lätt. Kram till er alla

    Alexandra 2015-03-06 08:17:48 http://alexandrasidgwick.blogg.se
    Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Home
Jannike Ebbing
Mode
Imane Asry
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding