För ett år sedan bodde jag i San Francisco i 82 dagar. Jag bläddrade (scrollade) igenom bilderna och fick så mycket längt, så jag tänkte att vi kunde kolla lite! *Känner mig som morfar när han visar diabilder från semestern.*
Det här är min storebror Froste och hans fru Dana. Hon är från Kalifornien, de träffades på en dykresa när de var tonåringar och blev kära, och det är därför de bor i SF. Deras existens är huvudanledningen till att jag åkte. Eller såhär: Jag visste att jag ville åka någonstans på egen hand, men det kändes fint att samtidigt hänga med dessa två briljanta personer. Lära känna på nytt.
Jag fick bo hos min brorsas kollega, och bodde alltså ensam för första gången sedan jag flyttade hemifrån. Första veckan grät jag hela tiden. Skrev såhär:
”Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.”
Läs hela inlägget här: Du frågar: Hur mår du? Hur är Kalifornien?
Men ganska fort övergick det till en pickande övertygelse om att jag kunde vara ensam, av att jag ville vara ensam.
”Min första morgon springer jag genom Golden Gate Park med ett tryck över trumhinnorna. Jag hoppar undan för jordekorrar, passerar bisonoxar. Längs vägen ligger kottar stora som dubbla knytnävar. Träden åmar sig i dimman, grenarna skapar loopar genom lövverket. Barken är vriden runt sin egen axel, ser ut som åldrad hud.
Mellan träden står en prärievarg och stirrar på mig. Öronen vädrar i luften, svansen är buskig. En prärievarg. Mitt i San Francisco.”
Jag tillbringade dagarna på olika caféer i The Mission där jag satt och skrev artiklar och blogginlägg. Läste mycket. Promenerade. Gick på kompisdejter.
Men mest hängde jag med Dana. Omtänksamma, initiativtagande och kloka Dana.
En vecka kom Yrsa och hälsade på. Vi hade bara känt varandra i några månader då, men efter den här resan var vi helt i synk. Man skulle kunna säga att vi gick in i en febrig nyförälskelsefas (som inte har lagt sig, såhär ett år senare).
”– Han tog mig på rumpan. Vilken jävla praktidiot.
– Fyfan! Kom.
Vi går därifrån. En stund senare kommer han mot oss igen. Ögonen är två smala springor. Då händer det: Hon sticker upp sina pekfingrar i hans näsborrar så att de vidgas. Hon snurrar fingrarna ett helt varv. Hans ögon är stora som golfbollar. Munnen gapar. När hon släpper taget backar han bakåt med fuck you-fingrarna i luften. Fortfarande med munnen formad som ett O.”
Froste och Dana är de hurtbulligaste jag vet, vilket innebar att vi åkte på olika utflykter nästan varje helg. Hajkade i skogen, cyklade nedför branta backar vid havet, roadtrippade till nationalparker, åkte norrut till snön och söderut till surfstränder.
Vi åkte till Santa Cruz två gånger. Vad konstigt det är att kissa i en lånad våtdräkt förresten. Den varma vätskan simmar ju runt innanför scubamaterialet, hur mycket man än försöker skölja ur det.
I SC rastar man hundarna på skateboard med en joppe i mungipan.
Vi gick på två olika halloweenfester där. Blev fulla på tequila, brände av halva håret med locktången och ramlade hem med glowsticks runt armarna och halsarna.
Kajsa bodde hos mig i sju dagar. Vi plöjde staden på den bästa veganmaten, drack sangria, spelade biljard med amerikanska unga män och promenerade milslångt varje dag. En jävla ynnest att få somna och vakna bredvid henne efter att ha sovit ensam så länge.
Vi gick till Baker Beach en dag. Satt där på stranden och kände oss små när omgivningen var så bombastisk.
Över Thanksgiving så åkte jag, Froste och Dana till Danas pappa i norra delarna av Kalifornien. Där frös vattnet i vattenflaskan på nattduksbordet till is om nätterna. Där gick vi på långpromenader med hundarna i snön. Där gjorde vi eget majsmjöl och kokade tranbärssylt och bakade pumpkin pie.
Där badade vi i naturligt varma källor. 10 minusgrader i luften och 40 plusgrader i vattnet. Den helgen var så himla fin. Är så glad att jag fick vara med.
På hemvägen hittade vi en kalkgrotta. Froste är en sån som alltid måste leka, han har en femåring kvar inom sig.
Och vips hade det gått nästan tre månader.
”Jag har pulsat genom snö och slumrat på sandstränder. Jag har sovit under bar himmel i minusgrader och svettats i t-shirt på på morgonpromenader. Jag har sett enorma vågor slå mot vassa klippkanter och badat i varma källor. Kalifornien är det vackraste jag sett.
Jag kom hit när vädret inte tillät andra kläder än shorts och linnen. Nu virar jag halsduken hårt kring halsen och beger mig till flygplatsen.”
Läs hela inlägget här: Goodbye california.
Sitter och skriver detta med något hårt i halsen. Saknar min storebror, saknar Dana, saknar Kalifornien. Det gör ont att en person levde då, för ett år sedan, men inte längre. Att så mycket kan skifta på loppet av några månader.
Och jag är så glad att jag åkte. Det här var den första resan jag gjorde på egen hand. Innan dess hade jag knappt varit sugen på att bo någon annanstans än i Stockholm, men efter den här resan vet jag av erfarenhet hur bra jag mår av att komma iväg. Så i vår ska jag troligtvis bo i ett varmare land en sväng. Två månader kanske.
Om du som läser det här har tankar på att flytta till en annan stad eller åka på en långresa, men tvekar, så kan jag säga såhär: Det ÄR läskigt till en början, det var det för mig med, men så fort jag hade bekantat mig med platsen och visste var jag skulle handla mat, vilken buss jag kunde ta och vilken gata som var mysigast att hänga på, så kände jag mig tryggare.
Och när det inte var läskigt längre så fick andra känslor plats i mig: tillfredställelse, nyfikenhet, förståelse, wanderlust. Och det vägde liksom upp för hemlängtan som ibland kunde träffa mig som en örfil. Hur banalt det än låter. Du kanske kan plugga på distans och ta CSN, eller jobba som au pair, eller söka en utbildning i en annanstans? Och om du inte vill – skit i det. Man måste inte.
10 tips för att känna sig mindre ensam.
I februari är jag i Kalifornien igen, i någon vecka eller två. Jag längtar så att det värker.
Translation: I lived in San Francisco for three months last year. This is a recap. I miss it all so, so much.
Tack för resepeppen! Vill så gärna åka till Costa Rica, men är rädd. En dag ska jag göra det. xx
hmmmmmmm otroligt fint.
Så fint inlägg. Så fin reflektion. Sitter här, sexton år på min kammare, med en dagbok och ångest över proven jag måste skriva. Vill bara iväg. Ut i världen! Nu! Nu nu! Blev du någonsin rastlös Flora?
Jämt rastlös, är liksom generellt sett en väldigt rastlös person. Kämpa, snart är du fri!!
Vad kul det var att läsa detta inlägg och se dina fina bilder. Jag gör en väldigt liknande grej själv just nu. Tog mitt pick och pack och drog till Montréal i september för att en gång för alla lära mig franska. Jag stannar, precis som du, i tre månader. Det är inte första gången jag gör något sådant här alldeles själv, men det är första gången jag är så himla långt hemifrån. Varje gång innan jag gör något sådant här tycker jag att det är SKITläskigt, men tycker samtidigt att det är så djäkla häftigt att en kan skaffa sig nya sammanhang och få en helt ny vardag, i en helt ny världsdel. Såhär lite mer än två månader in i min vistelse har jag två vänner som jag har en evigt plingande gruppchat med, jag har varit på x antal roadtrips, 100 tinderdater (och den senaste var på franska! endast!), och jag har lärt mig så himla mycket. Alla om har möjlighet och viljan MÅSTE ge sig själva ett sånt här äventyr.
Älskar bilderna – helt underbara! Och San Francisco denna spännande stad alltså. Jag var där i somras för första gången och var lite förvånad. Tycker det är en lite över-hypad stad om jag ska vara ärlig, men samtidigt så är det svårt att inte förälska sig i de oändliga kullarna, havet och den där vackra röda bron! (Här är jag förresten bloggat om staden, med lite tips och sånt: http://jennifersandstrom.se/tag/san-francisco/ )
Besökte du Palo Alto något?
Hej! Tack ska du ha! Nope, besökte aldrig Palo Alto, men är lite sugen!
Men JA grina mer. Du har privilegiet att resa vart du vill och till och med den ekonomiska möjligheten att stanna borta i tre månader, och så gör du det till värsta snyfthistorian. Soory men pallar ej med dig och din självömkan mer.
Min mamma drömde om att resa till Amerika när hon var ung men tvingades istället fly från ett hedersmordshot med mig och min lillebror. Hon sliter fortfarande på sitt det jobb hon är långt överkvalificerad för, hon sliter för att ha råd med hennes lillla ettas hyra och mat, och även fast hon skulle skrapa ihop till sin drömresa så skulle hon kanske inte ens få komma in i landet nu då hon är muslim.
Fan Flora.
Fast du, värsta snyfthistorian är väl att ta i? Tycker det är högst rimligt att en del känslor kommer fram när man gör en sån här grej. Särskilt att vara långt borta från mycket av ens vanliga trygghet och att för första gången bo själv. Är Flora mindre värd att göra denna sak för att hon har dessa känslor? Hon tar ju upp att hon uppskattar denna resa så mycket. De begränsningar som finns för din mamma låter tråkigt. De förstår jag att du är upprörd över. Men jag tycker att du är orättvis mot Flora. Ha det fint.
Alltså Flora! Vilka fantastiska bilder?! Helt tagen.
TACK!!!
***Önskesamtal i podden =Feminism i ett förhållande. ***
Underrubriker:
Killar som säger att de är feminister för att få ligga/ verka sköna.
Kroppsbehåring – vad gör en om ens partner inte diggar det
Ta på sig stereotypa roller i hemmet/ute
Osv osv osv
pls <3
Även jag blir nostalgisk av detta inlägg. Din blogg är exakt sådär du vet som det är med musik och dofter; man minns hur livet var då man lyssnade på den där låten och kände den där doften, den där perioden i livet. SÅ känns det med din blogg. När du var i San Fransisco (vilket inte känns som ett år sen men OKEJ) och när jag läste dessa blogginlägg i realtid då mådde jag si och så, jag minns exakt var jag befann mig i livet då, JUST DET tänker jag och blir alldeles nostalgisk oavsett om det var en bra eller mindre bra period. Din blogg är värdefull vilket jag hoppas du förstår. Sluta aldrig blogga Flora.
EXAKKT så känner jag med! Det är fint
Åh vilket mysigt inlägg!
Vet precis hur det är att rycka upp sitt liv, flytta till en ny stad utomlands där man knappt känner någon och så ska man skapa någon form av vardag där. Har också haft så jävla mycket hemlängtan och gråtit. Men sen så efter ett tag så blir det liksom bättre… man har inte lika mycket ångest. Och livet kommer igång.
Ska flytta utomlands igen, för tredje gången, denna gång till Kapstaden. Har turen att känna två personer på plats vilket är skönt. Är så taggad :)
Vilka fina bilder! Ska till SF nu i april och längtar ännu mer nu efter detta.
Förstår att de kanske tycker att det är privat, men ifall de skulle vilja dela med sig så skulle jag jättegärna veta mer om Dana och Froste! Blir så nyfiken på deras kärlekshistoria, hur det är att vara ihop med någon från en annan kultur, men också och allmänt – karriär, livsval, att vara kalifornienbo :) De verkar vara så intressanta personer.
Visst är det häftigt hur fort vi förändras och utvecklas. I likey a lot!
Sitter och fryser i soffan just nu och detta var prick vad jag behövde! Så himla härligt. En vacker dag kanske jag vågar göra en sån här resa, bo utomlands ett tag. Min kille skulle gärna vilja jobba utomlands längre fram, och det hade ju vart fint tänker jag.
Alltså åh Flora!
San Fran är min favoritstad… Jag har varit där 6 gånger under lång tid varje gång så jag vet precis vad du pratar om :D
Men åh, jag har faktiskt tänkt att ta tjänstledigt i typ 3 månader nästa år och har haft sån ångest inför vad jag ska göra, var jag ska bo… Men jag har ju ALDRIG tänkt på att det faktiskt går att läsa en svensk kurs på distans, från typ London?!, och ta CSN? Alltså jaaaaaaaaa!!!!!! Tack för att du är så klok.
åh, kan du inte ge några SF-tips? hade varit ovärderligt. ska vara där över en helg i januari och känner mig så lost trots otaliga timmars research haha. har du förslag på var man ska bo/inte bo? och typ nåt missa-inte-det-här-tips? <3
Hej!! I det här inlägget finns en del tips. Massa kramar!
http://flora.metromode.se/tag/san-francisco-guide/
Kunne virkelig tenkt meg å bo i utlandet for en periode igjen <3
Hej flora, vilken härlig upplevelse! Om två veckor ska jag åka själv för första gången utomlands. Jag är 45 år. En del i mig önskar att jag vågat göra detta när jag var ung, men jag har nog inte varit redo förrän nu. Jag ska åka till Indien och vara där i tre veckor. Under tiden som jag är borta kommer jag att fylla år o då ska jag åka till Taj Mahal. Jag pendlar mellan att vara livrädd och kolugn. Det känns som en stor utmaning att inte ha någon annan att luta sig mot, att bara vara själv om alla beslut. Och det är också därför jag vill göra det. För att stärka mig själv och vara trygg med att jag kan ta hand om mig själv. Bli kompis med mig själv. Kram bea
Åh så fint. Och starkt! Lycka till på resan ?
Bea, fan vad grym du är! Du visar att det aldrig är för sent att göra det en drömmer om. Lycka till på din resa :)
<3
Så himla fint inlägg! Grym är du! <3
Åh jag får ont i hela kroppen av det här inlägget, längtar tillbaka så sinnesmycket.