I torsdags mötte jag upp Yrsa i VÅRSOL iklädd VÅRSKOR. Hon hade köpt med sig havremjölkslatte och så stod vi och väntade på flygbussen med näsorna vända mot solen.

Några timmar senare befann vi oss hux flux i London. Vi kämpade oss hem till Jaana, dumpade våra saker, kletade på lite läppstift och begav oss till en bar i Bethnal Green. Det var Jaanas födelsedag och det skulle såklart firas.

*orolig att ingen ska komma*

*glad att så många kom*

Morgonen därpå gick Jaana till skolan (hon pluggar konst på Central Saint Martins) och jag och Yrsa gick ut i blåsten.

Körsbärsblom whaddup <3

Vi åkte till The Gallery Café för att äta megafrulle.

Vegansk full english, med tofu scramble och sojakorv. Plus apelsin- och ingefärsjuice och kaffe.

Sen gick vi på stan en stund. Vi slank exempelvis in på Labour & Wait.

Och köpte upp hela deras emaljsortiment.

Kolla fint penselställ.

Ville ha allt där </3

Sen mötte vi upp Jaana på Tate Modern.

För att kolla på konst såklart.

Vi stannade länge i rummet med verk av Rothko. Jag upplevde samma känsla som när jag står på stranden i Hälsingland. Yrspyrs fick rysningar.

Så. Mycket. Kärlek.

När vi kom ut hade det börjat mörkna.  Hej Harry Potter-bron!

Vi började bege oss hemåt.

Och sen åt vi tacos med Nina, Nadja och Victor!

Translation: This weekend, Yrsa and I went to London to see Jaana. We celebrated Jaana’s birthday, had breakfast at The Gallery Café, went to Tate Modern and had taco night. 

Att hitta en titel till min roman (här kan du läsa inlägget om när jag droppade bokbomben) har varit sjukt svårt. Jag har lusläst manuset på bra meningar men inte hittat något som känns rätt.  Boken har haft arbetstiteln Ester (efter namnet på huvudkaraktären) sedan jag började skriva på berättelsen våren 2013. Men så kan den ju inte heta. Det säger ingenting om handlingen.

Men nu har vi bestämt det: Boken kommer heta Stanna. Det syftar på att stanna kvar i ett förhållande, stanna i sin hemstad och önska att personer i ens omgivning ska stanna hos en. Tror att det kommer bli fett fint rent grafiskt/typografiskt och eftersom det är en kort titel tror jag människor kommer komma ihåg den. Vad tror ni, blir det bra?

Obs att det här inte är mitt bokomslag! Insåg nu att det kanske såg ut lite så. Jag ska få den första skissen på omslaget nästa vecka och det är så stört pirrigt. Jag kommer förhoppningsvis göra en illustration eller två till inlagan (alltså inuti boken), men det känns bra att någon annan gör omslaget. Ska bli så spännande att se hur formgivaren har tolkat storyn.

Stanna kommer ut i bokhandlarna i september 2016. Pirrigt värre.

–

LÄS ÄVEN:

ETT AVSLÖJANDE – NU KAN JAG DÖ LYCKLIG OSV
OM ATT REDIGERA ETT BOKMANUS

Translation: The title of my novel will be Stanna, which means Stay. 

Dags för filmtips igen! För såhär års är ju filmhäng det enda en orkar sysselsätta sig med om kvällarna, och då är det lika bra att titta på bra film och inte ba klicka fram någon gammal komedi med *sköna snubbar* på Netflix.

Nu till filmen. Mistress America (frÃ¥n 2015 av Noa Baumbach och Greta Gerwig) handlar om Tracy (Lola Kirke) som börjar pÃ¥ college i New York, där hon inte känner nÃ¥gon. Allt hon vill är att skriva – och bli inbjuden i skolans litteraturklubb. Hon är jäkligt ensam.

Men hennes soon-to-be styvsyster råkar också bo i New York. Brooke (Greta Gerwig). Och efter några djupa andetag vågar Tracy ringa henne.

Med styvsystern som sin bundsförvant är livet i NY inte längre ensamt. Brooke är ett yrväder, bor i finaste läggan, har planer på att starta restaurang och verkar lyckas med allt hon tar sig för. Eller, är det så? Hur mår hon egentligen?

Vid ett tillfälle säger Brooke:

”I think I’m sick, and I don’t know if my ailment has a name. It’s just me sitting and staring at the internet or the television for long periods of time, interspersed by trying to not do that and then lying about what I’ve been doing. And then I’ll get so excited about something that the excitement overwhelms me and I can’t sleep or do anything and I just am in love with everything but can’t figure out how to make myself work in the world.”

Noa Baumbach har gjort en del film med Wes Anderson och det märks verkligen i Mistress America. Det är liksom snudd till orealistiskt då och då, och replikerna känns ibland teatraliska och sitcom-aktiga. Och jag tycker om det. Jag gillar hur knäppa karaktärerna är, hur halva filmen helt random utspelar sig hos Brookes expojkvän och hur berättelsen gestaltar hur det känns att vara ung och ibland vilja så mycket att det blir paralyserande.

Se den! Och se deras tidigare film Frances Ha (som är ännu bättre)!

–

FLER INDIEKOMEDIER:

The Diary of a Teenage Girl

Me and Earl and the Dying Girl
People Places Things
Skeleton Twins & Ghost World
Life Partners
The Pretty One

Translation: I really liked the movie Mistress America by Noa Baumbach and Greta Gerwig.