Flora Wiström

Hej hörni. Fy helvete vad vidrigt det var att vakna upp till notifikationerna på mobilen i morse. Jag har legat i sängen hela förmiddagen, tittat på snön som yr utanför fönster, lyssnat på valvakan i P1 och grävt ner mig djupare under täcket.

Förutom allt det som Trump vill få igenom i USA, brutna miljöavtal och häng med bästa polaren Putin, så är jag så förbannat rädd för vilka signaler det här skickar till övriga världen. Som om vi inte redan har grova grundläggande problem med rasism, sexism och förnekelse av klimathotet. Som om världen inte redan är inhuman nog.

Jag känner djup, djup sorg.

Lite lättare kändes det när jag såg det här fina som Ametist Azordegan postade på instagram i morse:

Citerar min kompis My Ahlkvist:

”I tider när politiken gör världen mer osäker och orättvis än tvärtom behövs alla de organisationer som varje dag jobbar för människors lika värde och rättigheter mer än nÃ¥gonsin. Bli mÃ¥nadsgivare!”

Läkare utan Gränser
Kvinna till Kvinna

Jag har skrivit en krönika i det senaste numret av Rum Hemma. En text om att plötsligt bo själv.

Vi trycker in elva flyttlådor, ett liggunderlag och ett soffbord i en femsitsig bil. Varenda kvadratdecimeter av bilkroppen är fylld av hans saker, skridskorna måste ligga omlott för att få plats. Jag får lägenhetsnycklarna i handen och tänker att det lika gärna hade kunnat vara en vigselring. Hans jacka, den han köpte när vi var i New York, blir kladdig av mitt snor. Genom fönsterrutan ser jag hockeyrören. Han ville så gärna att vi skulle åka skridskor, helst varje vecka, men när den konstfrusna isbanan i Vasaparken började smälta hade vi bara gjort det en gång. Han blev besviken på mig för det. Men jag ville inte.

Efteråt står jag i lägenheten och stirrar på spikarna där hans konst brukade hänga. Jag bara står där i lämningarna och glor. Och så pillar jag bort hans namnbricka från dörren, väger den i handen och slänger den i sopnedkastet.

Flytten sker samma helg som våren övergår i sommar. Solen trycker på hela dagarna och trots att jag låter persiennen vara nerdragen så torkar jorden i krukorna på fönsterbrädan ut, och jag låter den. Murgrönan tappar sina blad, ett i taget, och jag låter den. Inte ens när jag öppnar fönstret blir det svalare. Jag lägger mig på den obäddade sängen och gnider bort tårarna från kinderna och svettpärlorna som krupit fram mellan brösten. Fingrar på mobiltelefonen. Jag tindrar lika snabbt som Fraser-Pryce springer.

Min lägenhet blir en transferterminal dit jag bara kommer för att äta, sova och byta om. Diskbänken är täckt av ett klibbigt fettlager. Maten måste gå fort att tillaga; ofta blir det biffar från frysdisken på Ica. Jag packar väskan med fickspegel, puder, legitimation och tuggummi. I fem års tid har jag köpt tuggummin en handfull gånger. Nu förbrukar jag minst ett paket i veckan.

Jag intalar mig att det är en frihet att kunna låta lägenheten gro igen som en vildvuxen trädgård. Ingen kan klaga på de bruna foundationavlagringarna i handfatet och ingen kan sucka åt att mina kläder ligger i dammiga högar på golvet. Lyx.

Men samtidigt – jag vill ju inte vara hemma längre.

Så när sommaren övergår till höst bestämmer jag mig för att återerövra lägenheten. Jag hänger upp ny konst på spikarna och åker med mamma till Ikea. När jag provar ut en ny madrass frågar sängspecialisten: Bor du tillsammans med någon? Jag skakar på huvudet och svarar: Nej. Den här sängen ska bara passa min rygg. Mina vänner ger mig sticklingar som snart växer sig stolta mot taket. Och ingenstans ligger det skridskor och dräller. Det här är mitt hem nu.

LÄS ÄVEN:
Krönika: Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret

Frida klämde några bilder på mig igår efter att vi hade spelade in kommande podcastavsnitt. Det känns så oerhört roligt att podda just nu, inte minst för att det är så många som hör av sig. Du får megagärna ge oss en recension här.

Jahapp annars då?  Jag är inne i en superintensiv jobbperiod där jag pendlar mellan skrivande (mitt nya romanprojekt), formgivning (gör ett bokomslag) och olika bloggsamarbeten, varav ett innebär en utomlandsvistelse i helgen. Det är svinroligt alltihop och det är knappast synd om mig, men det blir lite spretigt och oroligt ibland. Jag försöker vara så systematisk som möjligt och skriver långa listor som ska bockas av. Men att jobba kreativt medför ju sitt mått av prestationsångest och en känsla av att man alltid kan göra mer. Min kille får se en ny sida av mig nu, den stressigt stirriga versionen av Flora Ethel Teresa Ingeborg Wiström. :-))))

Just nu sitter jag på knä på golvet och scannar in illustrationer, mailar, lyssnar på ljudbok och funderar på hur länge mina ben kommer tåla att jag sitter i den här positionen. Satte på mig träningskläder när jag vaknade i morse för att känna mig mer manad att kuta av lite av stressen på löpbandet, men sedan fastnade jag här. På golvet. Ikväll ska jag i alla fall gå ut och käka med den personen som håller om mig hela nätterna igenom.

Tr̦ja Р& Other Stories
Jeans – Monki
Skor – Vagabond