Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Tankar och fiktion.

LYRIK PÅ UPPDRAG AV MODERNA MUSEET / ACCLIMATIZE

I somras blev jag kontaktad av Hanna som jobbar för Moderna Museet. Hon ville att jag skulle skriva något för konst- och hållbarhetsprojektet Acclimatize.

Syftet med Acclimatize är att genom kreativitet och olika konstformer lyfta klimatfrågan och inspirera människor till att skapa en mer hållbar värld. Projektet utgörs av en specialdesignad digital kampanjsida, som är aktiv fram till den 10 december 2016, där olika verk på hållbarhetstemat samlas. Skicka in ett bidrag i valfri konstform du med!

Olafur Eliasson, Isaac Julien och Bea Szenfeld är några av de som bidragit till projektet, och så blev även jag tillfrågad att vara en del av Acclimatize. Jag skrev en hyllning till naturreservatet Tjurpannan, där jag har tillbringat varje sommar sedan jag föddes.

tjurpannan

Tjurpannan

I bit the arms of starfish and threw the remaining parts back into the ocean

I found a whale washed up on shore, flies swarming around the decomposing body

I cut my toes on barnacles and left a trail of blood across the granite

I caught copulating crabs, stubbornly clinging onto each other

I crouched over rain puddles and felt my urine splash up on my shins

I mumbled plant names like spells: Orpine, Rugosa, Lime grass and Sea thrift

I lay in the kelp and let it caress me

I curled up under my beach towel like a hermit crab

I decided I could swim, but sank down to the speckled seabed, my scream muted by the water

I tasted juniper berries and felt my tongue curl

I collected sharp ray eggs and top shells in the pockets of my jeans

I got water behind my eardrum and stuffed a garlic clove in my ear

I threw a jellyfish in the face of my sleeping father

tjurpannan floraSkärmavbild 2016-10-19 kl. 10.36.09Skärmavbild 2016-10-19 kl. 10.29.34

 

DEN ITALIENSKA KVÄLLSSOLEN ÄR SOM EN MJUK TUNGA MOT INSIDAN AV LÅRET

En krönika jag skrev i juni, med Studio Bon som beställare.

Krönika Flora Wiström

Yrsa flyter med brösten ovanför vattenytan. De har samma form som de disiga bergstopparna i horisonten. Tårna i en vinkning mot himlen. Hon kommer att få öroninflammation och behöva sova i sittande position, men det vet vi inte om än.

Vi har varit i Italien i fyra dagar och ska stanna i ytterligare fyra. Den röda sarongen, den vi pressar våra blöta kroppar mot om dagarna, flämtar i det lätta vinddraget. Alla våra kläder är stela av saltvatten och luktar härsket av solkräm. Sanden i mina bikinitrosor är peeling mot fittan.

På eftermiddagarna turas vi om att nakna tvätta av oss i utomhusduschen, fastän trädgårdsmästaren står och vattnar vinrankorna intill. Ödlorna stirrar på oss från sina sprickor i stenmuren. De har för länge sedan slutat vara skrämmande. De tycks komma extra nära när vi spelar Macy Gray’s I Try.

Kvällarna här är sådana man drömmer om i februari. Vi går ner till torget med huden doftande av Niveas after sun. Vita klänningar får benen att se brunare ut än de egentligen är.  Yrsas läppstiftsläppar smackar när hon sjunger med i musiken: I try to say goodbye and I choke. I try to walk away and I stumble. Vi köper pizza på Molly’s pub och en flaska vin hos den gulliga killen i mataffären. Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret.

Rödvin för två euro som intas på en italiensk strand smakar bättre än fyrahundrakronorsvinet på Rolfs Kök en februarikväll när jag bjöd honom på middag. Visste jag då?

På vägen tillbaka till huset skickar jag ett sms till Kajsa: Jag mår genombra. Jag viskar det i Yrsas inflammerade öra: Hur är det ens möjligt att ha det såhär? Jag filmar mig med min telefon och säger: Note to self, lycka existerar.

Ändå sitter jag under olivträdet och gråter. Yrsas lavendelblå naglar rör sig genom min hårbotten som hans brukade göra. Han kunde hålla på ett helt Antikrundanavsnitt. Ibland två. Jag tänker på sängen där hemma, som fortfarande bär spåren av våra kroppar. Sängribborna har fallit mot golvet med decimeterlånga spikar som pekar uppåt.

När han flyttade ut sa jag: Jag måste köpa en ny säng. Han sa: Tro inte att jag kommer hjälpa dig med det.

Kajsa har sagt att hon ska spika tillbaka ribborna i sängen åt mig. Det är också hon som sover skavfötters med mig dagen efter att jag har kommit hem från Italien. I sömnen sträcker hon ut armarna och omfamnar mina ben. Det är egentligen för varmt, men jag ligger blickstilla för att hon inte ska släppa.

Man kan åka till Italien och tro att det ska få en att glömma. Men man glömmer ingenting. För när jag sätter tungan mot min saltstänkta arm känner jag smaken av honom, när vi var i Frankrike på min artonårsdag. Fransoserna gick i täckjacka längs med strandpromenaden medan vi låg halvnakna i sanden. Vi åt moules frites på en restaurang med blå plaststolar, alldeles intill havet. Kullerstensgatan badade i ett varmt lampsken när jag tryckte upp honom mot en stenmur. Hans ögon lyste bakom solblekta ögonfransar, munnen smakade salt av musslor och vitt vin. När vi kom hem blev lakanen sandiga.

Nu sover jag bredvid Kajsa. Eller Yrsa. Eller någon annan av mina vänner. Och jag vet något som jag bara hade en svag aning om innan: folk gör för stor skillnad på kärlek och kärlek.

Så länge jag har någons händer i mitt hår, lavendelblå eller ej, så somnar jag mjukt.

VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED FIKTION OCH VERKLIGHET

*innehåller spoilers*

Stanna av Flora Wiström

 

Jo jag tänkte på en grej. Vi måste prata om det här med fiktion och verklighet, och hur vi läser text.

Första dagen på min skrivarkurs sa min lärare: Författarjaget är författarjaget. Textjaget är textjaget. Läs aldrig in författaren i texten, inte ens om de heter samma sak.

Skilj alltid dessa åt.

Jag insåg att jag, fram till den stunden, alltid hade läst in författaren i texten. Försökt förstå vad som var ”sanning” och vad som var hittepå. Gottat mig i tanken på att få komma andra människor inpå skinnet. Jag trodde exempelvis att poesi alltid var poetens tankar och förstod inte att det lika gärna kunde vara en bild, en kort historia, en fiktiv värld.

När jag pratar om Stanna får jag nästan alltid frågan:
Vad av detta är självupplevt?

Jag förstår att man undrar det. Folk vet att jag har varit nära anhörig till en familj i sorg. Och kanske tänker de att jag, eftersom jag delar med mig av delar ur mitt privatliv på bloggen, gör samma sak nu även i bokform. Många verkar tro att jag har skrivit en självbiografisk berättelse, eller att jag kanske gömmer mig bakom ordet fiktion. Men det här gör mig förtvivlad.

Är det inte just detta som är fiktionens kraft – att vi kan utgå från en känsla eller situation som vi upplevt och sedan omforma det tills det blir en bra story? Tills konflikten spetsas till och berättelsen blir större än oss själva?

Mitt liv är inte tillräckligt maffigt för en roman. Jag har velat skriva en historia om att försöka räcka till för en person i sorg, men jag har inte skrivit min historia. I mitt liv finns ingen dramatisk otrohetsaffär, det finns ingen ledsen lillebror eller en ensam pappa i skogen. Jag skrev dessutom klart boken långt innan jag och mitt ex gick isär. Att karaktärerna rör sig på samma platser och gator som jag själv är ju för att det är områden som jag känner till, och som jag därför lättare kan porträttera.

Ester är inte jag. Eli är inte mitt ex. Hanin? Finns inte. Lotta? Finns inte. Gabriel? Finns inte. Bara i boken. Jag skulle önska att jag slapp skriva det här blogginlägget, men jag känner att jag måste. För hela tiden kallar människor bokens huvudkaraktär för ”du” när de pratar med mig om Ester, och ofta får mitt ex frågan om det inte känns jobbigt att jag har skrivit om honom. Fråga inte honom det, för det stämmer inte. Stanna handlar inte om oss.

Stanna handlar om Ester, Eli och Hanin.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Sara Che
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Emelie Walles
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Home
Jannike Ebbing
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Sophia Anderberg
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Imane Asry
Home
34 kvadrat
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand