Flora Wiström

I tjugo år var jag förskonad från döden. Min farfar dog när jag var sju, men jag upplevde ingen större förlust då. Jag kände honom inte. Men förra året dog min pojkväns pappa.

För första gången fick jag uppleva – och jag upplever fortfarande – sorg. Och saknad. Och en ihållande känsla av frustration, ilska och förvirring; hur kan en människa leva ena dagen och vara död den andra? Hur är det ens möjligt?

Så när jag läste Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, som handlar om precis det här, så kändes orden i hela, hela mig.

Joan Didion är 72 år när hennes man John får en hjärtattack. De har precis kommit hem från sjukhuset där deras dotter ligger i koma, de har tänt en brasa, de har satt sig ner vid köksbordet för att äta. Och då händer det: John faller ihop och dör.

Dottern ligger i koma, maken är död och Joan Didion är ensam.

Boken följer Joan Didions första år efter dödsfallet. Vi får lära känna John, Joan och dottern Quintana genom återblickar och minnen. Och hela tiden skriver Joan att hon inte vill tänka på allt det som varit. Det gör för ont. Men ALLT påminner om det liv de har haft tillsammans. En gatukorsning, doften av en specifik maträtt, planlösningen i ett hotellrum. Det blir Joan Didions utmaning: Att tänka magiskt för att kanske kunna fungera igen.

Det tog Joan Didion 88 dagar att skriva boken. Hon skrev den i ett svep, mitt i sorgeprocessen. På dagen, ett år efter makens död, var boken klar. Ett år av magiskt tänkande är en saklig, plågsam och vacker bok. Den är mer som en dagbok än en roman. Men det är också en varm blick, en lång kram, en viskning:

Jag vet hur det känns. 

Läs den, i synnerhet om du har förlorat någon. Tack Alexandra för att du gav mig den här magiska lilla boken i födelsedagspresent. <3

★★★★☆

Hur fin är hon inte liksom.

Andra böcker som jag har läst på sistone:
Jonas Hassen Khemiri – Allt jag inte minns
Julie Otsuka – Vi kom över havet
När hundarna kommer av Jessica Scheifauer.

Translation: A couple of weeks ago, I read One Year of Magical Thinking by Joan Didion. It’s a pretty amazing book about loosing someone you love. 

Den här helgen är det Thanskgiving i Amerikatt. Det innebär kortfattat att en samlas med sin familj och/eller sina kompisar och äter asmycket mat. Jag skulle vilja påstå att det är en viktigare högtid än julen här. 

Jag, Froste och Dana sätter oss snart i bilen och åker norrut för att komma till Danas pappa som bor högst upp i nordöstra Kalifornien, alldeles vid Nevadagränsen. Väderleksrapporten skvallrar om minusgrader och snö, så jag har packat ner alla tröjor jag äger.

Jag var där förra året i samband med Frostes och Danas bröllop. Det var helt magiskt. Vi tittar.

Blogginlägg (ganska så fina sådana) från den resan:

– Från Miranda till Surprise Valley.
– Nevadaöknen.
– Eagleville Saloon.
– Skördefest i Surprise Valley.

Translation: I’m heading up north to Surprise Valley over the Holidays. These pictures are from last year when we were there. 

Hej det är jag! Såhär såg jag ut i söndags. Efter lite piff om jag ska vara ärlig – mitt bakisfejs var inte så smickrande. När jag vaknade sträckte jag ut armen, tog upp telefonen, kisade mot skärmen och sms:ade Vicky:

Och så bestämde vi träff på Eddie’s Café på Divisadero. Vi kom gående från varsitt håll precis samtidigt, och jag tänkte på hur fint det hade varit att se våra gps-prickar förflytta sig mot varandra, från varsin sida av stan.

Hej hej Vicky!

På Eddie’s serverar typisk amerikansk soul food. Jag beställde en omelett och grits, som är en mannagrynsaktig gröt gjord på majsmjöl. Mycket bra bakismat pga det smakar liksom precis som en tror att det ska smaka.

Och så drack vi kaffe ur omaka koppar och pratade om föräldrar, psykisk ohälsa och skrivandet.

Vi fick in notan innan vi ens hade ätit hälften av våra portioner vilket talade sitt tydliga språk (dvs snabb rullians), så efter någon timme gick vi ut i söndagssolen igen. Vi gick igenom en farmers market och provsmakade körsbärstomater som såg ut som juveler och torkade persikor som smakade hur sött som helst.

och Kaliforniska jordgubbar.

Och så gick vi och pratade om huruvida SF är en bättre vegostad än Stockholm (när det kommer till fejkkött – ja, när det kommer till andra vegoalternativ vill jag hävda nej). Och mitt i diskussionen såg vi någon som hade varit *galen* och taggat ”vegan” i marken.

Vi gick upp för backar.

Och ner för backar.

Tills vi kom till Castro. Denna dag var så jäkla varm förövrigt. Svettades i skjorta och jeans.

Vi passerade Dolores Park som är den hipstrigaste parken i hela SF. Där är det alltid fullt av folk på helgerna som jonglerar/picknickar/leker med sina hundar/dricker öl/röker weed/raggar.

Jag glodde på alla gulliga bebisar och Vicky glodde på alla gulliga hundar. Hon utbrast ”iiih!” när hon såg denna och var tvungen att attackklappa.

Gick förbi Women’s building som är så pangfin. ”The Women’s Building is a safe place focused on women’s issues. Here everyone can come together and find their own confidence and strength. We offer everyone the tools and resources to create better lives for themselves, their family and their community.”

Vi styrde stegen mot Stuff, som är en asstor vintagebutik fylld av möbler som jag hade köpt om jag vore en rik San Francisco-bo.

Allt där är fint nästan.

Exempelvis den där i jeansjacka.

Sen promenerade jag hem och höll på att smälta ihop i en liten pöl. Hejdå Vicky! Hejdå bloggen ses i morgon!

Translation: My Sunday included brunch with Vicky at Eddie’s Café, a walk around Castro and Valencia and a visit to the vintage shop Stuff.