Flora Wiström

I måndags satt jag och jobbade med ett illustrationsuppdrag hemma hos Dana och Froste. Det är så mörkt hemma hos mig, men deras ljusa lya passar finfint för skissande. Vid lunchtid packade vi en picknickkorg och gick upp till taket.

Där var utsikten såhär fin.

Vi skrapade ihop det vi kunde hitta i skåpen. Rostat surdegsbröd, ost, hummus, spenat och morötter.

Sedan packade vi ihop.

och begav oss till Coffee Bar för att jobba. Jag skrev blogginlägg efter blogginlägg och Dana jobbade med sina applications.

Det hade blivit mörkt när vi var färdigjobbade. Vi styrde stegen mot Mission för att äta pupusas (fyllda tortillas) på La Santaneca De La Mission. Froste och hans kollegor anslöt.

Danamite.

Mätta och belåtna steg vi ut på den stimmiga gatan igen. Den här kvällen var det Día de los muertos, De dödas natt, som är en mexikansk högtid. ”The holiday focuses on gatherings of family and friends to pray for and remember friends and family members who have died, and help support their spiritual journey.”

Så överallt i Mission fanns altare med levande ljus och fotografier och musik.

Plus en megastor parad med trummor och musik.

Zubin hade fått en traditionsenlig ansiktsmålning.

Det finns såklart en fråga om cultural appropriation när vita amerikaner målar sina ansikten och firar något som inte tillhör dem (oss). Jag tycker sånt här är så svårt. Borde jag ha låtit bli att komma dit? Det här Día de los muertos-firandet var i alla fall dominerat av latinamerikaner. Tänker att det är en viktig aspekt.

I parken fanns enorma altare.

Och jag blev så himla rörd.

Sen blev det dansgolv!

Det var en väldigt fin upplevelse, tyckte både Froste och jag och de andra.

Sedan hoppade vi in i en Uber och måndagen var slut. En mycket bra sådan.

Translation: Roof top lunch and Día de los muertos in Mission.

Förra veckan läste jag Vi kom över havet av Julie Otsuka. Både Jaana och Yrsa har utnämnt den som en av sina favoritböcker och dessutom utspelar den sig runt om San Francisco, så det kändes som ett rimligt val av bok.

Boken handlar om en grupp japanska kvinnor och flickor som kommer till San Francisco som postorderbrudar i början av 1900-talet. De har fått fotografier på sina nya makar. Unga, snygga män i dyra kostymer som lutar sig mot Cadillacs eller står i trädgården framför ståtliga villor.

Men deras makar är inte männen på fotografierna, och Amerika är inte som de trott. Kvinnorna lever fattiga liv. Jobbar på farmar, på odlingar, som städare. Och de längtar ständigt hem till Japan.

Så sorgligt.

Och efter Pearl Harbor-attacken händer något: Alla japaner bosatta i USA evakueras till koncentrationsläger. Otsuka har skildrat denna outgrundligt hemska bit av historien på ett så starkt, vackert och drömskt vis. Vi kom över havet är runt 160 sidor, skrivet i ett kollektivt ”vi” och fångar därmed flera olika livsöden. Läs den här boken. Läs läs läs.

★★★★☆

Andra böcker jag har läst på sistone:
När hundarna kommer av Jessica Scheifauer.
Lollo av Linna Johansson.
Den andra kvinnan av Therese Boman.
Ett liv för lite av Kristofer Ahlström.

Translate: I’ve read The Buddha in the Attic by Julie Otsuka. The book is about Japanese picture brides immigrating to America in the early 1900s. It was pretty magic. Read it.

I torsdags morse plockade Dana upp mig med bilen. Honk honk, dags att åka!

Förra året åkte jag och min familj norrut längs med Route 101, men denna gång skulle jag och Dana söderut. Vi stannade till för utsikts- och kisspaus. Det är så jävla vackert att åka längs med kusten på det här viset.

När vi kom in till Santa Cruz svängde vi upp på New Leafs parkering och gick in för att köpa lunch (motsvarighet till Whole Foods, med massa närproducerade och ekologiska matvaror). Dana pluggade på universitetet i Santa Cruz och den här mackan med baked tofu var hennes standardmat, så den skulle vi såklart äta. Till den klunkade jag tranbärskombucha.

Och så satt vi och spanade in de som surfade. SC är nämligen surfstaden numero 1. Jag utbrast ”åh shit” och ”iiiih” när jag såg dem rasa fram över vågorna, för jag har aldrig sett surfare up close förut. Så jävla imponerande.

Sen åkte vi hem till Danas kompis Kayla, där vi skulle få bo över helgen. Vi plockade ner handdukar, badkläder och iskall öl i en väska och begav oss till stranden.

Där försökte Dana lära mig hur jag ska hantera vågorna – nämligen genom att dyka under dem. Alltså det är SÅ svårt att bada i så stora vågor!? Något som en Stockholmsbo som jag aldrig behövt lära mig, trots otaliga somrar i Bohuslän. Tumlade runt runt runt i vattnet.

Sen åkte vi hem igen. Fram med locktång, ansiktsfärg och gyllene braxor – det var dags att göra oss i ordning inför kvällen! Jag var utklädd till Sandy.

Jävligt okreativt, men ja. Så får det vara ibland. Brände för övrigt av mig halva håret för att åstadkomma denna frippa???? Måste vara kombinationen blekt hår + saltvatten + locktång. Det är helt stripigt och konstigt nu. Jaja.

Sen tog vi en Uber till Downtown för att gå på Danas kompis halloweenfest. Så HIMLA roligt var det.

När vi kom hem någon gång miss i nassen så länsade vi kylskåpet på mat, lämnade ett smiley face till Kayla som skulle iväg till jobbet tidigt samma morgon, och somnade troligtvis innan huvudet ens hamnat på kudden.