Jag och min kille har varit på bio två gånger de senaste veckorna och har lyckats pricka in såna pangfilmer. Jag kollar alltid upp betyg på Rotten Tomatoes innan jag går på bio. Där blir filmerna nämligen betygsatta utifrån kritikers betyg, och inte enbart av svettiga tonårskillar (som jag inbillar mig att filmerna på IMDB blir – de med en kvinnliga protagonister har ju exempelvis generellt sett väsentligt lägre rating än de med snubbar i huvudrollen). Okej. Nu till filmerna.
Arrival
Tolv ufon landar på olika platser på jordklotet, men utomjordingarna går inte i land utan stannar i sina farkoster. Louise Banks, som är lingvistikprofessor, får uppdraget att lära sig utomjordingarnas språk och därmed förstå varför de har anlänt. Parallellt med detta får vi följa Louises egna livsöde. Det här är en science fiction-film som handlar om kommunikation, inte om att världen håller på att gå under. Rätt ovanligt alltså, och väldigt spännande.
Amy Adams gör sin roll sjukt bra och efteråt stod jag och stirrade ut över Hötorget med andetag som stockade sig i halsen. Vissa delar var dock lite väl övertydliga, som om regissören inte riktigt litar på att tittaren kan pussla ihop ett och ett. Men jag gillar den existensiella delen av den här filmen. En annan grej jag tänkte på var att ingen av karaktärerna reduceras till sitt utseende i den här filmen, ingen har sina looks som främsta syfte. Sjukt att ens behöva tänka så men ah.
Mitt betyg: 4/5.
Lion
Saroo är fem år gammal när han somnar på ett tåg och hamnar i Calcutta, tolv timmar från sin hemby och sin familj. Calcutta är fullt av gatubarn, så ingen reagerar nämnvärt på hans tårar och han förstår inte Bengali. Två år senare blir Saroo bortadopterad till en australiensisk familj. Som ung man bestämmer han sig för att söka upp sin familj, men allt han känner till är att det fanns ett vattentorn vid tågstationen och att byn finns inom en radie på 120 mil från Calcutta.
Lion är baserad på en sann historia och har både ett indiskt filmteam och ett australiensiskt. Det gör att skildringen känns nyanserad. Det är just de Indiska delarna som är starkast.
Jag tycker också att adoption som koncept problematiseras. Fånigt dock att Rooney Mara är på affischen, trots att hennes roll knappt behövs? Samt att Dev Patel alltid får rollen som den indiske unga mannen, trots att han inte ens är lik den unga Saroo (som spelas av Sunny Pawar och är helt SANSLÖST bra). Fast i det stora hela gjorde Patel en fin skådespelarinsats. Dock tvivelaktigt hur mycket Google Maps har pröjsat för att få vara en så viktig beståndsdel av filmen?
Jag grät hela filmen igenom. Den är så oerhört vacker och fruktansvärt sorglig. Om syskonrelationer, barn som reduceras till handelsvaror, moderskap och att vilja hitta hem. Och så tycker jag om att filmen inte levererat ett tydlig åsikt kring adoption, utan ger tittaren chansen att fundera själv. Eller, om du har sett den, vad tänker du?
Mitt betyg: 4.5/5.
LÄS ÄVEN:
8 netflixfilmer att se i jul
Translation: I LOVED the movies Arrival and Lion. You have to watch them.
