För några helger sedan tog jag med mig I till Hälsingland. Tur att det är hans vänsterfot som är bruten och inte höger, för då kunde han köra pappas automatväxlade bil.
Och alltså. Att åka bil med en jag gillar genom ett brandgult Sverige, turas om att välja musik och ha hans hand på mitt knä. Orkar knappt.
Saker vi gjorde var exempelvis att plocka äpplen att steka i kanel.
Och spela sällskapsspel.
Och laga göttig mat. Till exempel livets gryta, som är det godaste jag vet.
Och nachotallrik :’). Så glad att han infört detta i mitt liv, tack och bock för det.
Samt hanka oss runt på tomten (svårt att ta skogspromenader på kryckor), ha högläsning, dricka vin, elda i kakelugnen, leva landetlajf etcetera etcetera.
Han åkte hem på söndagen, men jag stannade i ytterliga tre dagar för att skriva.
Skrev framförallt ihop en synopsis (projektbeskrivning kan man säga) på en ny roman, för att skicka den till min förläggare! Så håll tummarna nu okej.
Annars så tog jag promenader och lyssnade på podcasts (Författarpodden och Lundströms bokradio).
Jag joggade ett varv längs elljusspåret tills andningen kändes som en sten i halsen. Då sket jag i att springa och bara knallade runt i lugn och ro i stället.
Detta är livets plats. Kan stå på en sten och bara stirra på den här utsikten länge länge.
Pallade plommon som var så söta att tungan krullade sig.
Och åt mellismackor med jeezly och tomat. Rostisar forever.
På avresedagen skulle jag stänga av vattnet i huset, men muttrarna var så hårt åtdragna att det var en fysisk omöjlighet. Missade bussen hem till Stockholm och var så arg att jag började grina. Men så fick jag ju några extra timmar på min bästa plats. Längtar redan till i vår när jag kan åka dit igen.
Translation: I brought the man I like to my family’s house in Hälsingland. It’s my favorite place.