I oktober satte jag mig på tåget och åkte till Sala som ligger ett par timmar norr om Stockholm. Det var så mörkt när jag kom fram, vilket var synd för jag tror att Sala är en väldigt fin stad. Kanske finare än de flesta städer. Skrev:

På thairestaurangen i Sala äter jag röd curry med tofu som hade räckt till tre personer, det kostar 89 kronor, borden är inklädda i marmormönstrad plastfilm och det står över hundra tomma furustolar i lokalen, det susar från någon maskin, kanske är det sushikylen, jag dricker vatten ur ett Spendrupsglas och knäpper upp jeansen, magknip två dagar i rad, I ringer från sin bil, säger att jag är på högtalare med surroundsystem, att jag fyller hela bilen, jag läser några sidor, vid bordet intill mitt sitter en mamma och ett barn och häller upp soja i små plastförpackningar, vid spelmaskinerna sitter två män och ger ifrån sig rossliga gubbljud, kanske har jag svettats igenom min skjorta, tur att jag tagit för vana att ta med en extra tröja när jag ska prata inför folk, sminket gneds säkert av när jag snöt mig nyss, det borde jag kanske bättra på, tänk om ingen kommer, borde jag vara nervös, det är jag inte, är det såhär det är att vara författare

Innan besökarna kom fick jag göra mig i ordning och *känna in rummet*. Om jag hade sett den här bilden för två år sedan så hade jag skitit på mig av nervositet. Men nu gör den mig bara pirrig, jo, faktiskt är det så. Jag står inte och berättar om ett slaget vid Lützen, jag pratar om något som jag känner till lika bra som ojämnheterna i mina tänder.

Fick en melodifestivalenmygga och så satte vi igång. Vi pratade framförallt om skrivprocessen. Tack till alla som kom och lyssnade, det gjorde mig väldigt, väldigt glad.

För ett par veckor sedan åkte jag till Bollnäs i Hälsingland. Det är ovant att åka så långa sträckor för ett par timmars besök, men kul. Jag gillar tåg.

Jag har varit på det där biblioteket många gånger som barn eftersom mitt landställe ligger i närheten, och aldrig hade jag kunnat drömma om att en av böckerna i ungdomsboksektionen skulle ha mitt namn på sig. Än mindre att jag skulle komma dit och prata om den. Lite ovant att prata till 13-17åringar, men så jäkla roligt. Samtalet handlade mycket om hur man på bästa sätt finns till för någon som går igenom något svårt.

Efteråt gick vi upp till fritidsgården och hängde.

Och jag blev ägd i biljard. Inte ens okej hur töntigt jag poserar här :-/

Klockan tio gick mitt tåg tillbaka till Stockholm. Fyra timmar senare somnade jag i min säng, väldigt trött, väldigt glad.

Ps! På fredag läser jag ur Stanna på Maktsalongens femårsfest (Stockholm)! OSA och läs mer här. Folk som kommer medverka är bl.a. Suzanne Osten, Wendy Francis, Soraya Hashim, Karolina Ramqvist, Maria Sveland, Devrin Mavi m.fl. Detta kommer bli helt sick, det hör ni ju.

Här kan du köpa min bok Stanna (annonslänk).

Hej där. Ville bara helt ohämmat kika in och visa upp en så jäkla fin recce som Stanna fick i Smålandsposten i förrgår. Alltså verkligen overkligt fin. I gott sällskap dessutom. Läs den i sin helhet under bilden.

FLORA WISTRÖM DEBUTERAR MED STIL OCH SÄKER TONTRÄFF

En stillsam och stilsäker debut om relationer och allvarlig sjukdom. Bloggaren Flora Wiström är en mycket tonsäker debutant

Den som arbetar på ett antikvariat har inte världens häftigaste yrke men det passar Ester, en lugn, reflekterande tjej som gillar att läsa. Dessutom innebär jobbet oförutsägbara möten och de kan raskt ändra livets lopp. Mycket av Flora Wiströms (f 1994) debutroman ”Stanna” uppehåller sig vid vad som händer sedan Ester blivit kär i en kund, en konstnärligt lagd kille. I hans familj finns allvarlig sjukdom. Den utvecklas i tragisk riktning, vilket ger romantiken en mörk, existentiell botten.

Ljusare är relationen till den vilda och öppna väninnan Hanin. Hon inspirerar till en modigare och mer lekfull attityd till livet. Även nutida familjeproblematik skisseras; initierade skildringar av Stockholmsmiljöer förekommer. Tonvikten ligger dock på Esters valhänta strävan efter att hitta en egen väg framåt. Visst imponerar den mogna, snygga och tonsäkra stilen. Det hade dock inte stört om det skavt lite. Den stundtals dialogtäta prosan baseras på episoder, i huvudsak vardagliga situationer, vilka arrangeras i korta kapitel, på oftast två, sällan längre än fyra sidor. Författaren är en erfaren bloggare; säkert har formen vuxit fram och slipats i den kontexten. Flora Wiström har skapat en tilltalande episk mosaik, där hon ger en autentisk bild av livet som ung vuxen i dagens Sverige.

Peter Grönborg, Smålandsposten, 3/11 -16.

Igår stod jag på flygplatsen i Nice och krånglade mig in på Free Airport Wifi när en notis på mobilen poppade upp. Det var ett mail från mamma med rubriken ”recension i dn!”

Jag tappade tröjan på det blanka golvet och handen flög upp till munnen, och My stod en bit bort och frågade ”vad är det som händer, vad är det som händer?”. Jag kunde inte svara henne för jag hade fullt upp med att andas. Sedan lutade hon hakan mot min axel när jag letade fram recensionen på DN.se. Mina händer var så skakiga då.

Att bli recenserad i Sveriges största tidning är ju allt man vill. Och samtidigt, om recensenten sågar boken kan det påverka försäljningen och den allmänna synen på boken väldigt mycket. Den nervositeten. Så när jag läste texten och insåg att ja, det är en bra recension, konstruktiv och bra, så kunde jag inte sluta flina.

Efteråt gick jag raka vägen till taxfreen och köpte en flaska gin.

”…Flora Wiström fokuserar på den närmast yrselframkallande förälskelsen genom att berätta det som händer runtom: hur Ester försummar sin bästa kompis, färgstarka Hanin – som för övrigt kanske är romanens mest levande karaktär, både i sin gestaltning och i sin natur – och hur allt blir fixerat och låst till Esters och Elis värld när Elis mamma blir svårt sjuk.”

”När det är som bäst skildrar hon det fula och brokiga, känslan av att vildvin har klättrat in under huden och slår mot de inre organen. I det språket vill man stanna.”

LÄS ÄVEN:

MIN FÖRSTA RECENSION (BIBLIOTEKSTJÄNST)
RECENSION I GÖTEBORGSPOSTEN & TIPS I DAGENS ETC