En krönika jag skrev i juni, med Studio Bon som beställare.

Yrsa flyter med brösten ovanför vattenytan. De har samma form som de disiga bergstopparna i horisonten. Tårna i en vinkning mot himlen. Hon kommer att få öroninflammation och behöva sova i sittande position, men det vet vi inte om än.

Vi har varit i Italien i fyra dagar och ska stanna i ytterligare fyra. Den röda sarongen, den vi pressar våra blöta kroppar mot om dagarna, flämtar i det lätta vinddraget. Alla våra kläder är stela av saltvatten och luktar härsket av solkräm. Sanden i mina bikinitrosor är peeling mot fittan.

På eftermiddagarna turas vi om att nakna tvätta av oss i utomhusduschen, fastän trädgårdsmästaren står och vattnar vinrankorna intill. Ödlorna stirrar på oss från sina sprickor i stenmuren. De har för länge sedan slutat vara skrämmande. De tycks komma extra nära när vi spelar Macy Gray’s I Try.

Kvällarna här är sådana man drömmer om i februari. Vi går ner till torget med huden doftande av Niveas after sun. Vita klänningar får benen att se brunare ut än de egentligen är.  Yrsas läppstiftsläppar smackar när hon sjunger med i musiken: I try to say goodbye and I choke. I try to walk away and I stumble. Vi köper pizza på Molly’s pub och en flaska vin hos den gulliga killen i mataffären. Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret.

Rödvin för två euro som intas på en italiensk strand smakar bättre än fyrahundrakronorsvinet på Rolfs Kök en februarikväll när jag bjöd honom på middag. Visste jag då?

På vägen tillbaka till huset skickar jag ett sms till Kajsa: Jag mår genombra. Jag viskar det i Yrsas inflammerade öra: Hur är det ens möjligt att ha det såhär? Jag filmar mig med min telefon och säger: Note to self, lycka existerar.

Ändå sitter jag under olivträdet och gråter. Yrsas lavendelblå naglar rör sig genom min hårbotten som hans brukade göra. Han kunde hålla på ett helt Antikrundanavsnitt. Ibland två. Jag tänker på sängen där hemma, som fortfarande bär spåren av våra kroppar. Sängribborna har fallit mot golvet med decimeterlånga spikar som pekar uppåt.

När han flyttade ut sa jag: Jag måste köpa en ny säng. Han sa: Tro inte att jag kommer hjälpa dig med det.

Kajsa har sagt att hon ska spika tillbaka ribborna i sängen åt mig. Det är också hon som sover skavfötters med mig dagen efter att jag har kommit hem från Italien. I sömnen sträcker hon ut armarna och omfamnar mina ben. Det är egentligen för varmt, men jag ligger blickstilla för att hon inte ska släppa.

Man kan åka till Italien och tro att det ska få en att glömma. Men man glömmer ingenting. För när jag sätter tungan mot min saltstänkta arm känner jag smaken av honom, när vi var i Frankrike på min artonårsdag. Fransoserna gick i täckjacka längs med strandpromenaden medan vi låg halvnakna i sanden. Vi åt moules frites på en restaurang med blå plaststolar, alldeles intill havet. Kullerstensgatan badade i ett varmt lampsken när jag tryckte upp honom mot en stenmur. Hans ögon lyste bakom solblekta ögonfransar, munnen smakade salt av musslor och vitt vin. När vi kom hem blev lakanen sandiga.

Nu sover jag bredvid Kajsa. Eller Yrsa. Eller någon annan av mina vänner. Och jag vet något som jag bara hade en svag aning om innan: folk gör för stor skillnad på kärlek och kärlek.

Så länge jag har någons händer i mitt hår, lavendelblå eller ej, så somnar jag mjukt.

Du frågar hur jag mår, och jag ska försöka ge dig ett så sanningsenligt svar som jag kan.

Ibland känner jag ett rus som jag inte kan beskriva på något annat sätt än lycka. När jag ser människor dansa river dance på rullskridskor i Golden Gate Park. När jag och Dana borde packa och sova för att vi ska köra 60 mil norrut om några timmar, men i stället sitter kvar vid matbordet och fyller i luckorna i varandras liv och häller upp ännu ett glas vin. När jag promenerar över fälten i Eagleville och känner snön knastra under skorna och morgonsolen är blekrosa bakom bergen.

Du frågar om jag fortfarande har flyttångest och mitt svar är nej. Jag gör så mycket nu. Jag jobbar till sent om kvällarna och har kompisdejter flera gånger i veckan. Jag promenerar från ena sidan stan till den andra. Jag lagar middag hemma hos min storebror. Jag åker på helgturer. Jag har besök. Jag lär mig nya uttryck (gnarly), lagar nya maträtter (pumpkin pie) och upptäcker nya stadsdelar (North Beach). Tårarna tog slut redan efter den första veckan.

Jag sms:ar Felix varje kväll med orden Godmorgon och godnatt. För jag vet att när klockan är 22.30 hos mig så ringer väckarklockan hos honom. Det är den enda stunden på dygnet då vi båda ligger i sängen.

Jag saknar honom. Inte så att det äter upp mig. Men hela tiden saknar jag honom.

Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.

Men jag skulle beskriva mitt normaltillstånd som tillfredsställd.

Det är en sak till jag vill säga. Jag upplever en konstant overklighetskänsla. Europa, nej världen, briserar och jag sitter på caféer i San Francisco och dricker femtiokronorskaffe och knattrar på min Macbook. Jag känner mig verklighetsfrånvänd. Det känns som att världen pågår någon annanstans.

Så mår jag.

Jag har varit i USA i sju veckor. Nu har jag fem kvar.

LÄS ÄVEN:
– DÅ HÄNDER DET: HON STICKER UPP SINA PEKFINGRAR I HANS NÄSBORRAR
– LET’S HAVE A BONFIRE ON THE BEACH, WE’LL BRING PIZZA AND LAGUNITAS
– JAG TÄNKER PÅ VÅRA SISTA DAGAR I NEW YORK

Hon anländer en måndagkväll. Öronen sticker fram mellan de silvriga hårslingorna vilket får henne att se alvlik ut. Vi har träffats sju gånger eller tio gånger men säkert inte mer, och nu har hon rest till andra sidan jorden för att hänga med mig. Himlen ligger mörk och gnistrande över Market Street. Hon säger att det ser ut som New York. Säger att hon haft ett lyckorus hela vägen från flygplatsen. Vi hoppar på en Muni. Jag får inte bära hennes väska.

Sedan följer en vecka av pyjamasfrukostar med smoothie och kaffe. Av att lyssna på radiohits ibland och Markus Krunegård ibland. Av att fråga varandra om vad vi har för relationer till våra farföräldrar, vem vi var kära i på högstadiet, vilken som är vår favoritmat och vilka böcker som har gjort störst intryck på oss. Att sitta på skrangliga bussar och promenera upp för höjder och ner för backar och att somna under samma täcke.

Jag lär mig: Hon pillar på allt hon ser med hispiga händer. Hon sätter upp håret med papiljotter, vilket i kombination med det grå håret får henne att se ut som en gullig liten tant. Hon somnar hur lätt som helst (mot min axel på bussen, bredvid mig i soffan, på tre sekunder bredvid mig i sängen) och därför har hon knappt sett klart en enda film. Hon gillar mexikansk mat och sura dödskallar och tycker att aubergine är livets grönsak. Hon gestikulerar med armbågarna mot kroppen och handlederna och händerna viftande i luften. Hon köper allt jag rekommenderar henne för att hon litar på mitt omdöme (en omlottopp, ett puder, en hårborste). Hon gråter hur lätt som helst och när hon torkar bort tårarna smetas eyelinern ut.

En kväll är vi på Make Out Room. Det hänger silvergirlander från taket och ur högtalarna spelas salsamusik som får allas höfter att gå i loopar och allas fötter att ta små steg fram och tillbaka. Vi slickar salt från den lilla gropen i handen, dricker tequila i glas stora som kaffemuggar och biter i limeklyftor. Vi dansar. Hon med händerna i luften, jag med håret svepandes fram och tillbaka. Varje gång någon kille rör sig mot oss så går våra kroppsrörelser från att vara mjuka till att vara hårda och kantiga. Vi förvandlas till robotar och får killarna att ge ifrån sig nervösa skratt, klia sig i håret och sedan backa bakåt och försvinna iväg. Hon sittdansar på en stol med hjul. Snurrar runt runt runt. Rynkar på näsan och skrattar.

Jag känner en hand mot min rumpa. Vänder mig om. En kille står och tittar på mig, ser obrydd ut, som om han inte haft något bättre för sig än att tafsa.

– Han tog mig på rumpan. Vilken jävla praktidiot.

–  Fyfan! Kom.

Vi går därifrån. En stund senare kommer han mot oss igen. Ögonen är två smala springor. Då händer det: Hon sticker upp sina pekfingrar i hans näsborrar så att de vidgas. Hon snurrar fingrarna ett helt varv. Hans ögon är stora som golfbollar. Munnen gapar. När hon släpper taget backar han bakåt med fuck you-fingrarna i luften. Fortfarande med munnen formad som ett O.

– Jag hoppas att hans kompisar inte har kniv.

Två dagar senare säger vi hejdå på Market Street. Vi har gjort planer för våren. Jag ska laga ratatouille till henne och hon ska laga tomatsoppa till mig. Vi ska äta middag på Lao Wai och åka till Norrgården för att skriva och så ska vi dricka vin mitt på dagen. Jag försöker trycka undan klumpen i halsen.

– Jag vet varför jag sov så gott i natt.

– Varför?

– För att du låg så nära.