Flora Wiström

I lördags kväll tände jag en triljard stearinljus, poppade en kastrull popcorn och kurade upp i soffan tillsammans med Froste.

Vi tittade på Tracks som handlar om Robyn Davidson (Mia Wasikowska) som bestämmer sig för att korsa öknen på Australiens västra sida – en vandring på 3000 kilometer. Något som beräknas ta sex, sju månader.

Som sällskap har hon hunden Diggety och fyra kameler som hon själv har tränat upp.

”I’d pared my possessions down to almost nothing. I had a filthy old sarong for hot weather, and a jumper and woolly socks for cold weather. I had something to sleep on, and something to eat and drink out of. And that was all I needed. Like any journey, it’s not what you carry, but what you leave behind.”

Alla säger att det är för långt och för påfrestande för en kvinna att genomföra en så lång vandring, men hon ger sig fan på att försöka.

”In the desert time is elusive. There were days when minutes dragged on for years, and the hours stretched for eons. It felt as if I was perfectly stationary, walking in place, pushing the world around under my feet. But time moves in one direction, always forward. So I decided to keep on walking no matter what.”

För att ha råd att genomföra resan söker Robyn bidrag från National Geographic, som nappar och vill göra ett reportage om henne. Då skickas Rick (Adam Driver) ut som fotograf. Jobbiga jävla Rick.  

Miljöerna i den här filmen är så förbannat vackra och antalet längre replikskiften skulle kunna räknas på två händer. Tracks är en berättelse om kärleken till djuren, till naturen, till ensamheten. Om att omfamna det oförklarliga och att våga. Jag grät så att tårarna rann.

Filmen är baserad på en sann historia, så här är Robyn och Rick i verkligheten ↑.

→ People Places Things.
→ Tre filmtips: indiekomedi, romantik och dramatik.
→ Short term 12.
→ Ett filmtips på tema spänning.
→ Life Partners.
→ I Origins.
→ Obvious Child.

Translation: Froste and I watched Tracks this weekend – a movie about a woman’s journey across the Australian dessert (based on a true story). We both loved it.

Hej kompisar. Förra helgen bestämde vi oss för att köra en bit norrut för att hajka. Nämligen till Point Reyes.

Där.

Det var en dagsvandring på en sisådär fem timmar.

Halvvägs stannade vi för lunch. Hummus och nötter och morötter och bröd och en sallad på allt som är gott här i livet (exempelvis stekt aubergine och avokado). Nomelinom.

Det var en molnig dag och vi hängde med kossor vars päls såg ut som björnars. Så fina.

I slutet av vår vandring så kom vi ut till havet. Då sparkade Dana av sig skorna och dessa två var så söta att jag och Kajsa fick ont i tänderna.

Så då blev det söthetsbattle. Tycker ändå att vi vann.

Ta en bild på mig här tack. Kan tänka mig att den här stranden är helt magisk en solig dag.

:-D

Sen åkte vi till Sausalito för att lyxa med restaurangmiddag. Vi åt kokosglassen från himlen och tittade ut över havet och San Francisco som glänste på andra sidan viken. Tack och bock för fin lördag!

Translation: Last Saturday, Kajsa, Froste, Dana and I went for a hike in Point Reyes. Afterwards, we had dinner in Sausalito. 

I torsdags gick vi igenom Park Presidio för att komma till Baker Beach. På norra sidan låg nudistbadarna som bleka sälar över klipporna och vid ett tillfälle svepte vågorna in och blötte ner våra skor. Vi lutade hakorna mot knäna och tittade på havet och pratade om vad vi kan göra för att må bättre. Det är mycket sånt nu. Självförverkligande. Jag har haft så mycket tid i mitt eget huvud och jag försöker bena ut vad som gör livet viktigt och vad jag vill fokusera på.

Och samtidigt som jag redan nu börjar tänka på Stockholmsvåren och hur jag ska njuta av den så gör vetskapen att jag snart måste lämna dessa stränder, dessa dimmiga solnedgångar, dessa fuktiga barrskogar SÅ ONT. Stadslivet har jag ju där hemma i Sverige, men den här naturen? Jag får inte nog av den.