Jag och Felix var på bio för ett tag sedan och såg en helt otrolig film: Mustang av Deniz Gamze Ergüven. Den golvade oss totalt.

Handlingen lyder såhär: Lale och hennes fyra systrar bor i en by i norra Turkiet. En eftermiddag går de till stranden för att bada och leka med några killar från skolan – en oskyldig akt som blir en uppblåst skandal i det lilla samhället.

Systrarnas morbror och mormor får bråttom att göra flickorna till välvårdade och husliga kvinnor – och gifta bort dem en i taget.

Huset som varit deras fristad bommas igen, ett fönster i taget, och snart bor de i ett fängelse. Samtidigt växer den gemensamma viljan att bita ifrån, fly och bli fria. Jag tycker om dessa systrar så jävla mycket.

Mustang är en så oerhört vacker och tung film om systerskap i sin starkaste form. Om att var fast i patriarkatets kanske värsta skepnad och att göra allt för att bryta sig loss. När jag och Felix gick ut från biosalongen var vi tysta i flera minuter, vi visste inte i vilken ände vi skulle börja. Det första han sa var ”topp tre bästa filmer jag sett”.

Filmen rotade sig liksom i kroppen har stannat där sedan jag såg den. Se den du med.

---

FLER FILMER I KATEGORIN FILMTIPS

Translation: Mustang is one of the best movies I’ve ever seen. Don’t miss it. 

Suffragette (2015)

”For fifty years, we have laboured peacefully to secure the vote for women. We’ve been ridiculed, battered and ignored. Now we have realised that deeds and sacrifice be the order of the day. We are fighting for a time in which every little girl born into the world will have an equal chance with her brothers. Never underestimate the power we women have to define our own destinies. We do not want to be law breakers. We want to be law makers. If we must go to prison to obtain the vote, let it be the windows of government, not the bodies of women, that shall be broken! I incite this meeting and all the women in Britain to rebellion!”

Jag och mormor var och såg Suffragette på bio igår, en så himla mäktig film om kampen för kvinnors rösträtt i London för hundra år sedan. Jag grät, satt med handen framför munnen, spände tårna i skorna, fick rysningar.

Det är förjävla tröttsamt att det enbart är vita människor med i den här filmen. Regissören hävdar att hon bara har sett vita kvinnor på fotografierna från Suffragetterörelsen, men det kan knappast betyda att det inte fanns några rasifierade personer med i kampen. Östra London, där filmen utspelar sig, var i allra högsta grad en plats full av migranter och minoriteter. Läs en relevant artikel på ämnet här.  Suffragette är i vilket fall som helst en jävligt stark film.

–

RELATERADE FILMER
Selma
Pride
Far from the Madding Crowd

Trainwreck (2015)

Det andra filmtipset är Amy Schumers (och Judd Apatows) Trainwreck. Såg den i London, hoptryckt mellan Nina, Yrsa och Jaana och TJÖT av skratt. Filmen handlar om Amy som har ett till synes perfekt liv. Hon har en muskulös snubbe som tar med henne på bio, ett glammigt jobb som journalist och bor i en skitfin lägenhet. Hon ligger runt, dricker och lever lajf. Men ganska snart inser tittaren att Amy kanske inte mår så jäkla bra. Visst, hon har mycket sex – men det är dåligt sex. Hennes jobb låter coolt – men det är den typen av tidning som har ”You Call Those Tits?” som huvudartikel. Hon dricker inte för att hon älskar det, utan för att hon är rädd för de känslor som kommer komma upp till ytan när hon inte gör det.

Men när hon får som uppgift att intervjua kändisläkaren Aaron så händer något. Powow! Ja Amys utveckling kretsar delvis kring den här killen, MEN främst handlar den om att hon, (av flera anledningar, inte bara pga Aaron), börjar inse sitt eget värde, utan att nödvändigtvis kompromissa med sin personlighet. Se!

–

RELATERADE FILMER
Obvious Child
Life Partners
Skeleton Twins

 

Translation: Two movies I’ve watched and liked. Suffragette and Trainwreck.

I lördags kväll tände jag en triljard stearinljus, poppade en kastrull popcorn och kurade upp i soffan tillsammans med Froste.

Vi tittade på Tracks som handlar om Robyn Davidson (Mia Wasikowska) som bestämmer sig för att korsa öknen på Australiens västra sida – en vandring på 3000 kilometer. Något som beräknas ta sex, sju månader.

Som sällskap har hon hunden Diggety och fyra kameler som hon själv har tränat upp.

”I’d pared my possessions down to almost nothing. I had a filthy old sarong for hot weather, and a jumper and woolly socks for cold weather. I had something to sleep on, and something to eat and drink out of. And that was all I needed. Like any journey, it’s not what you carry, but what you leave behind.”

Alla säger att det är för långt och för påfrestande för en kvinna att genomföra en så lång vandring, men hon ger sig fan på att försöka.

”In the desert time is elusive. There were days when minutes dragged on for years, and the hours stretched for eons. It felt as if I was perfectly stationary, walking in place, pushing the world around under my feet. But time moves in one direction, always forward. So I decided to keep on walking no matter what.”

För att ha råd att genomföra resan söker Robyn bidrag från National Geographic, som nappar och vill göra ett reportage om henne. Då skickas Rick (Adam Driver) ut som fotograf. Jobbiga jävla Rick.  

Miljöerna i den här filmen är så förbannat vackra och antalet längre replikskiften skulle kunna räknas på två händer. Tracks är en berättelse om kärleken till djuren, till naturen, till ensamheten. Om att omfamna det oförklarliga och att våga. Jag grät så att tårarna rann.

Filmen är baserad på en sann historia, så här är Robyn och Rick i verkligheten ↑.

 

FLER FILMTIPS:

→ People Places Things.
→ Tre filmtips: indiekomedi, romantik och dramatik.
→ Short term 12.
→ Ett filmtips på tema spänning.
→ Life Partners.
→ I Origins.
→ Obvious Child.

Translation: Froste and I watched Tracks this weekend – a movie about a woman’s journey across the Australian dessert (based on a true story). We both loved it.