Flora Wiström

I samarbete med Zeta.

Hallå kolla det här goda som står på mitt köksbord prick just nu!

Jag gillar antipasti eftersom det går så sabla fort att duka fram åt sig själv eller åt sina gäster. Pow pow, tjoff tjoff, och så har man värsta italienska festen! Dessutom är det en bra grej för oss veganer. Jag föreslår ofta den här typen av plockmat när mina päron lägger huvudet på sned och ba ”jaha, vad ska vi laga till dig då?”. Vill man att det ska bli ännu matigare kan man ugnsrosta aubergine, göra en god bönröra och skiva upp lite bröd. Purf.

Kronärtskockskrämen är bland det godaste jag vet. Jag brukar klicka ut den på pizza, eller bara äta den som den är. Tapenaden på svarta oliver innehåller fisk, men i övrigt är grejorna på bilden veganska.

Okej måste sluta nu av förklarliga skäl, kan vara så att jag dreglar lite på tangentbordet. Det här får bli dagens mattips. Ciao!

Läs mer om antipasti och småplock här. 

Två långfingrar i luften. Källa okänd.

Två bilder från Mattias Vurals 34 kvm, fotograferad av Jonas Gustavsson för Residence. Finaste jag sett nästan. Väggfärgen heter förresten Stiffkey blue och kommer från Farrow & Ball.

Två par Stan Smith som jag är kär i. De till höger heter CF Nigo. Kardborreband ♥♥♥♥

Annika Norlin. Så bra.

Choklad i två utföranden. Veganska valnötsbrownies av Minimalist baker och chokladpannkakor från Vegan Family Recipes.  

Hitta mer inspo via min Pinterest.

---

LÄS ÄVEN:

TVÅ & TVÅ #1

TVÅ & TVÅ #2

TVÅ & TVÅ #3

På flygresan hem från Barcelona läste jag Sandra Beijers andra roman: Allt som blir kvar. Jag älskar att läsa böcker på det där sättet, liksom äta dem i en enda tugga.

Matilda har blivit dumpad av Oliver. Det är rötmånad. Råttorna är stora som katter, det snöar trots sommarhetta och äpplena möglar i väskan.

Bästa vännen Miron ger Matilda trettio dagar att komma över Oliver, och dessa trettio dagar ska tillbringas vid Mirons sida. De ska uppleva så stora kickar att inga tankar på Oliver får plats. Det är MDMA och slagsmål med gardinstänger, det är att stå i tågtunnlar och vänta in tunnelbanan som kommer rusande, det är att springa rakt ut bland bilarna på Vallhallavägen. Matilda, Miron och så Simon. Simon är en kick i sig själv, han slår an någonting hos alla när han slickar sig runt i folks urringningar och dröjer kvar med handen lite extra länge på låret.

Allt som blir kvar är en berättelse om att bilda en enhet med sina vänner och tillsammans glänsa starkare än alla andra. Det är en mörk historia om att ta sig genom ett uppbrott genom att bedöva allt annat  – men hur vet man om det hjälper eller om det i stället får en att sluta känna något alls?

Jag gillar hur Sandra låter sina karaktärer fucka upp gång på gång och hur man inte riktigt kan lita på någon, inte ens huvudkaraktären. Hur de här unga vuxna inte har någon självdistans utan beter sig jävligt och självcentrerat – precis så som det är. Framförallt tycker jag om den apokalyptiska känsla som ligger som ett bakgrundsmuller hela boken igenom. Världen håller ju på att gå under. Frågan är om Matilda kommer låta det ske eller inte.

Läs!