Flora Wiström

För ett par veckor sedan bjöd Nike mig, Nim och Frida till Island för att testa deras träningskläder som är ämnade för kallt klimat. Det här är del två, läs del ett här.

Klockan är sju när vi hoppar in i bilen. Den skulle lika gärna kunna vara två på natten.

Vi stannar på en bensinmack och köper frukost. Torkad fisk? Inte för oss tack. Mackor och kaffe, och chokladdragerad lakrits att ha i handsfacket till stunder då blodsockret dippar.

Vi kör mot Vík, som ligger två-tre timmar utanför Reykjavik. Vägen dit slingrar sig som nudlarna i min rätt på den japanska restaurangen igår.

Solen har precis gått upp när vi når Reynisfjara. Meterhöga vågor slår mot den vulkaniskt svarta stranden.

Hemma i Stockholm brukar jag och Kajsa springa längs med Årstaviken och lyfta stockar pÃ¥ utomhusgymmet vid Eriksdalsbadet. Det är nÃ¥got vi började med för ett par Ã¥r sedan och har gjort nästan varje vecka sedan dess. I somras, när vi bÃ¥da var nyblivna singlar, fick de andra besökarna pÃ¥ utegymmet höra oss grÃ¥ta och garva om vartannat. Vi brukar springa sÃ¥ pass lÃ¥ngsamt att vi kan prata under tiden och när hon gör burpees – som jag hatar – gör jag rörelser för att stärka musklerna kring mina ledsna knän. Sedan gÃ¥r vi upp till Friskis och duschar där.

Jag minns hur jag sa ”Kajsa, om vi klarar av att gå igenom ett break up så klarar vi fan plankan i två minuter”. Den här gången är jag inte vid Årstaviken. Jag är på Black sand beach och armbågarna sjunker ner i sanden.

Efter träning-kramar är bra kramar.

Vík är Islands regnigaste plats och även idag faller dropparna över oss, tätt, tätt, kanske är det snarare dimma än regn. Vi måste gå fällda framlänges för att ta oss igenom blåsten. Ibland är den så stark att vi trycks bakåt flera steg.

När vi kommer tillbaka till bilen är våra ansikten stela av kylan men det rinner svett mellan skuldrorna. Nim har köpt värmekuddar som aktiveras när man river av cellofanomslaget. Jag trycker ner en i svanken. Jag blir alltid kall om svanken. Lakritsen, som vanligtvis är mjuk att tugga, knakar när jag biter i den.

Och vi drar upp värmen i bilen. 22 grader. 24 grader. 26 grader. Värmeomställningen gör mig dåsig. Någon ritar konturerna av fitta på den immiga fönsterrutan.

Sedan kommer vi till ION Hotel, en insekt mellan bergen med betongben och glödande ögon.

Jag vet inte mycket om yoga, gör antagligen fler fel än vad jag gör rätt, men det gör ingenting, det är skönt att sträcka ut kroppen och komma bort från all jävlighet som pågår i huvudet.

Och Fridas tatuering blinkar snällt åt mig. Så länge jag försöker. Det räcker.

Vi krånglar av oss träningskläderna och kliver i baddräkterna. Glider ner i vattnet.

Närmast ventilen är det varmast, vi samlas där som nattfjärilar runt en glödlampa.

Regndroppar slår mot vattenytan, slår mot vår huvuden. Det enda som får mig att vilja gå upp ur poolen är magen som vrålar.

Nim halkar på det våta trädäcket, faller framlänges. Shit, hur gick det? Är du okej? Gör det ont någonstans? Hon haltar in till omklädningsrummet och i samma stund som tårarna kommer så kommer skrattet. Chocken gör Nim fem år gammal. Det är fan det gulligaste vi har sett.

Sen beställer vi in mat.

Mellan tuggorna pratar vi om våra mest misslyckade dejter och sånt vi underhöll oss med när vi var små. Frida berättar att hon brukade sy kläder åt sniglar. Små toppluvor som sattes över skalet med dragkedja från toppen till botten.

Bensinmätaren blinkar röd när vi sätter oss i bilen. Ingen har tänkt på att den behöver tankas. Närmaste bensinmack ligger fyra mil bort. Kommer vi behöva ringa efter hjälp? Vi bestämmer oss för att försöka utan. Bilens styrka utmanas även idag. Vi kör off road, håller i oss i takhandtagen, drar in luft mellan tänderna när hjulen sliter genom vattnet.

Ju närmre vi kommer Reykjavik desto tätare blir slingan av röda baklyktor. Här har registreringsskyltarna bara två bokstäver i stället för tre som vi i Sverige. Vi tankar, Frida lutar huvudet mot min axel, mumlar något om hur stora fönster husen i Reykjavik har. Kolla där då. Hörni, kolla där. Wow, kolla vad fina fönster. Ser ni hur stora de är? Och även denna dag byter vi om på en restaurangtoalett, smörjer in läpparna som blivit fnasiga av kylan, pudrar fuktiga pannor.

Ett par timmar senare dråsar jag ner i hotellsängen men vaknar gång på gång av brandlarmet som, trots sitt syfte, inte får mig att komma upp ur sängen. Alla brandövningar i skolan har haft pojken-och-vargen-effekt på mig. I stället drar jag upp täcket över huvudet och somnar om.

Klockan fem ringer väckarklockan och jag drar på mig kläderna och ramlar ut i hotellkorridoren med rullväskan trummande mot golvet. Jag möter två sömndruckna vänner i lobbyn, vi konstaterar att inget har brunnit och det var ju en jävla tur, och så åker vi hemåt.

Tack till Frida Möller och Emma Svensson på Studio Emma Svensson och Josefina Hillman på AWB. Och tack Nike för att vi fick åka till Island med er! Vilken jävla plats.

Frida, Nim and I went to Iceland with Nike to try out their weatherproof training apparel and explore this crazy, beautiful, cold country. This is part two. You can read part one here.

Hej! Jag är fortfarande i Barcelona!

Igår gick vi ut på stan vid elvatiden. Parc de la ciutadella var grönt och fullt av folk och jag hade glömt solglasögonen hemma för i november är solglasögon inte en del av min vardagsväskas innehåll.

Vi hade tänkt gå in i vinterträdgården (paus: hur vackert ord?) men det var stängt.

Typiskt.

Så vi gick på lunchjakt i stället.

Till sist hamnade vi på ett torg i El Born där en hund vaktade sin balkong och någon spelade dragspel under mandarinträden.

Ur vägen landkrabbor.

Visst sjunger änglarna av denna syn?

När vi var mätta och belåtna tog vi bussen upp i bergen, så högt upp att vi behövde tryckutjämna och med en utsikt så flippad att vi var tvungna att hoppa runt på flera säten för att få bästa möjliga överblick.

Tjugo minuter senare var vi framme i Tibidabo. Övervägde att åka bergochdalbanan men slog rätt fort bort den tanken, i stället gick vi och spanade på utsikten en liten stund, hjälpte några tonårstjejer att få en bra gruppbild, gick in i basilikan, pratade om vilken stad man kanske skulle vilja bo i någon dag. Fan vad vackert det är i Barcelona. Inte verkligt.

Lolade lite, sedan tog vi oss hemåt igen.

Vi låg på sängen i en timme eller två och tittade på Tetzipetzi och livestreams i Beauty & Bullshit-gruppen på Facebook, innan vi tvingade oss upp, satte på Disneymusik och gjorde oss redo för middag. Vi var först på restaurangen för ingen annan äter klockan 19 här, men whatever, nöden har ingen lag. Åt tapas: patatas bravas, pan con tomate, pimientos de padron y tempura. Fakkk vad gott.

Sedan gick vi vidare hit.

För att göra det här. Barer är väldigt underskattade platser att skriva på.

Vid elvatiden sprang vi hem genom regnet och så skedade jag en mensvärkig Yrsa genom natten.

Vad har du gjort i helgen? Berätta!

I’m visiting my friend Yrsa in Barcelona. Yesterday, we had lunch in El Born and took the bus to Tibidabo. In the evening, we went out for tapas and cava. More people should use bars as their office.

I oktober satte jag mig på tåget och åkte till Sala som ligger ett par timmar norr om Stockholm. Det var så mörkt när jag kom fram, vilket var synd för jag tror att Sala är en väldigt fin stad. Kanske finare än de flesta städer. Skrev:

På thairestaurangen i Sala äter jag röd curry med tofu som hade räckt till tre personer, det kostar 89 kronor, borden är inklädda i marmormönstrad plastfilm och det står över hundra tomma furustolar i lokalen, det susar från någon maskin, kanske är det sushikylen, jag dricker vatten ur ett Spendrupsglas och knäpper upp jeansen, magknip två dagar i rad, I ringer från sin bil, säger att jag är på högtalare med surroundsystem, att jag fyller hela bilen, jag läser några sidor, vid bordet intill mitt sitter en mamma och ett barn och häller upp soja i små plastförpackningar, vid spelmaskinerna sitter två män och ger ifrån sig rossliga gubbljud, kanske har jag svettats igenom min skjorta, tur att jag tagit för vana att ta med en extra tröja när jag ska prata inför folk, sminket gneds säkert av när jag snöt mig nyss, det borde jag kanske bättra på, tänk om ingen kommer, borde jag vara nervös, det är jag inte, är det såhär det är att vara författare

Innan besökarna kom fick jag göra mig i ordning och *känna in rummet*. Om jag hade sett den här bilden för två år sedan så hade jag skitit på mig av nervositet. Men nu gör den mig bara pirrig, jo, faktiskt är det så. Jag står inte och berättar om ett slaget vid Lützen, jag pratar om något som jag känner till lika bra som ojämnheterna i mina tänder.

Fick en melodifestivalenmygga och så satte vi igång. Vi pratade framförallt om skrivprocessen. Tack till alla som kom och lyssnade, det gjorde mig väldigt, väldigt glad.

För ett par veckor sedan åkte jag till Bollnäs i Hälsingland. Det är ovant att åka så långa sträckor för ett par timmars besök, men kul. Jag gillar tåg.

Jag har varit på det där biblioteket många gånger som barn eftersom mitt landställe ligger i närheten, och aldrig hade jag kunnat drömma om att en av böckerna i ungdomsboksektionen skulle ha mitt namn på sig. Än mindre att jag skulle komma dit och prata om den. Lite ovant att prata till 13-17åringar, men så jäkla roligt. Samtalet handlade mycket om hur man på bästa sätt finns till för någon som går igenom något svårt.

Efteråt gick vi upp till fritidsgården och hängde.

Och jag blev ägd i biljard. Inte ens okej hur töntigt jag poserar här :-/

Klockan tio gick mitt tåg tillbaka till Stockholm. Fyra timmar senare somnade jag i min säng, väldigt trött, väldigt glad.

Ps! På fredag läser jag ur Stanna på Maktsalongens femårsfest (Stockholm)! OSA och läs mer här. Folk som kommer medverka är bl.a. Suzanne Osten, Wendy Francis, Soraya Hashim, Karolina Ramqvist, Maria Sveland, Devrin Mavi m.fl. Detta kommer bli helt sick, det hör ni ju.

Här kan du köpa min bok Stanna (annonslänk).