Jag har skrivit en krönika i det senaste numret av Rum Hemma. En text om att plötsligt bo själv.

Vi trycker in elva flyttlådor, ett liggunderlag och ett soffbord i en femsitsig bil. Varenda kvadratdecimeter av bilkroppen är fylld av hans saker, skridskorna måste ligga omlott för att få plats. Jag får lägenhetsnycklarna i handen och tänker att det lika gärna hade kunnat vara en vigselring. Hans jacka, den han köpte när vi var i New York, blir kladdig av mitt snor. Genom fönsterrutan ser jag hockeyrören. Han ville så gärna att vi skulle åka skridskor, helst varje vecka, men när den konstfrusna isbanan i Vasaparken började smälta hade vi bara gjort det en gång. Han blev besviken på mig för det. Men jag ville inte.

Efteråt står jag i lägenheten och stirrar på spikarna där hans konst brukade hänga. Jag bara står där i lämningarna och glor. Och så pillar jag bort hans namnbricka från dörren, väger den i handen och slänger den i sopnedkastet.

Flytten sker samma helg som våren övergår i sommar. Solen trycker på hela dagarna och trots att jag låter persiennen vara nerdragen så torkar jorden i krukorna på fönsterbrädan ut, och jag låter den. Murgrönan tappar sina blad, ett i taget, och jag låter den. Inte ens när jag öppnar fönstret blir det svalare. Jag lägger mig på den obäddade sängen och gnider bort tårarna från kinderna och svettpärlorna som krupit fram mellan brösten. Fingrar på mobiltelefonen. Jag tindrar lika snabbt som Fraser-Pryce springer.

Min lägenhet blir en transferterminal dit jag bara kommer för att äta, sova och byta om. Diskbänken är täckt av ett klibbigt fettlager. Maten måste gå fort att tillaga; ofta blir det biffar från frysdisken på Ica. Jag packar väskan med fickspegel, puder, legitimation och tuggummi. I fem års tid har jag köpt tuggummin en handfull gånger. Nu förbrukar jag minst ett paket i veckan.

Jag intalar mig att det är en frihet att kunna låta lägenheten gro igen som en vildvuxen trädgård. Ingen kan klaga på de bruna foundationavlagringarna i handfatet och ingen kan sucka åt att mina kläder ligger i dammiga högar på golvet. Lyx.

Men samtidigt – jag vill ju inte vara hemma längre.

Så när sommaren övergår till höst bestämmer jag mig för att återerövra lägenheten. Jag hänger upp ny konst på spikarna och åker med mamma till Ikea. När jag provar ut en ny madrass frågar sängspecialisten: Bor du tillsammans med någon? Jag skakar på huvudet och svarar: Nej. Den här sängen ska bara passa min rygg. Mina vänner ger mig sticklingar som snart växer sig stolta mot taket. Och ingenstans ligger det skridskor och dräller. Det här är mitt hem nu.

LÄS ÄVEN:
Krönika: Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret

En smarrig helgfrukost med tunnbrödmackor, ägg, kaffe och smoothie. Dagens tips är förresten Oatly iKaffe. Alltså det är ej sponsrat utan bara mitt sätt att säga krämigt! gott! ej vattnigt! veganskt!

Smoothien gjorde jag på 1,5 dl fryst mango, 1 banan, en skvätt havremjölk, 2 cm riven ingefära, saften från en halv citron, 2 msk kokosflingor, 1 msk chiafrön och lite kanel. YAS.

Och nu till något stort: Dana och Froste är i Sverige! De bor ju vanligtvis i San Francisco, där jag ska hänga i tre månader.

Jag och Felix bestämde oss för att bjuda dem på middag i Vasaparken. För picknickmiddagar är ju så sabla mysigt.

Couscous med ratatouille, parmesanost och en yoghurtsås på lime och honung. Plus rödvin.

<3!

En dag hängde jag med Zara och tog ett porträtt som publicerades tillsammans med hennes debattinlägg i expressen: Porren måste förnyas, inte förbjudas.

Jag såg ut såhär, i ljusrosa jacka från Monki. Liknande finns här (adlink), på rea!

Vi åt mezetallrik (ah!) på Elie’s och pratade om LITTERATUREN och SKRIVANDET och SEX och PRETENTIÖSA MÄNNISKOR. Skitfint var det.

Och när jag inte har ätit skitgod mat och hängt med familjemedlemmar och kompisar så har jag legat apatisk på sängen :))) Ba så att ni inte tror något annat. Puss mina finisar <3

Nu blommar häggen, nu spritter syrenen. När regnet täckt gatorna med sitt prickmönster doftar det sommarlov. Inget annat, bara sommarlov. Och snart skriver vi vår sista kortis i klassrummet med kakelugn. Snart äter vi vår sista soppa i herrgårdens matsal (linssoppa med sådana där frysta grönsaker i gissar jag).

Tiden på skrivarlinjen började och tog slut lika fort. Om det inte vore för alla fyllda word-dokument på min dator skulle jag tvivla på att det verkligen hänt. Var det inte bara häromdagen jag träffade klassen för första gången, med förarglig handsvett och nervöst babbel?

Återigen tar en sak slut och något annat måste ta vid. Det är dags att ta ett nytt beslut, att även detta terminsslut leta inuti och rannsaka mig själv efter en ledtråd till vad jag ska syssla med framöver. Kanske är det ungdomens förbannelse. Den ständiga jakten efter något som ska kännas rätt.

”Upp på hästen igen” säger vi till varandra, till vännen som söker scenskolan för andra gången men inte kommer in, till vännen som sliter sitt hår för att få ihop arbetsproverna till den där konstskolan som nästintill är omöjlig att komma in på. Men vi ger inte upp. Det ligger i vår natur att kämpa vidare.

Vad händer för min del i höst? Jag vet inte. När jag har fått antagningsbeskeden kanske jag blir lite klokare. Förhoppningsvis börjar jag på en fortsättningskurs i skrivande, men just nu tänker jag inte på det. Nu vittnar doften av regn mot asfalt att det är dags för sommarlov.

För vi kan väl kalla semestern det, trots att vi nästan är vuxna nu? Om ett par veckor kramar jag mina skrivarklassisar hejdå och byter folkhögskola med sommarsysslor. Jag ska bada i Årstaviken, simma ner under vattenytan och höra det mullrande ljudet från motorbåtarna. Trampa runt i leran på Bråvallafestivalen. Vakna upp i en pöl av regn och öl. Åka till Almedalen och vråla inga rasister på våra gator. Ligga mot en varm klippa och äntligen hinna läsa Utvandrarna. Jag ska ta sommarlov från allt vad krav heter.