Jag hittade en text i mina mobilanteckningar som jag skrev 2013-08-07, och det var som att kastas bakåt i tiden. Jag ville inte riktigt skriva om det på bloggen då, för jag var så uppe i allt och jag ville inte outa folk i min närhet, men den tiden sög. Nisse var så jävla sjuk och vi hade varit med om ett bostadsbedrägeri och jag kände mig så tvivelaktig och vacklande inför allt. Sommarens blå himmel och blanka sjöar var ett konstant hånflin mot hur vi mådde då. Såhär skrev jag:

På sommaren ska det vara lekande lätt och fjärilar och barfotafötter och allt annat som är mjukt som bomull. Men det går inte just nu. Vi gråter i timmar. Ett blodkärl i min näsa brister av allt fräsande och snorande och när vi vaknar om morgnarna ligger det snytpapper över hela golvet som skvallrar om förgående kväll.

Allt i mig gör ont.

Jag tar snabba promenader ut på Gärdet. Vinden viner i öronen och jag kommer på mig själv med att ständigt gnissla tänder. Jag sviker folk, för allt jag kan tänka på är att det är för mycket nu det är för mycket nu det är för mycket nu. En nästan tom plånbok. En oviss höst. Men också: Bostadsdesperationen eskalerar. Och värst: Sjukdomen tar honom ifrån oss.

Ångesten klättrar inuti kroppen. Hela tiden känns det som att jag faller längre och längre och längre ner.

Translation: Something I wrote in August 2013, about feeling so fucking sad even though the sun is shining.

Mitt i natten mellan torsdagen och fredagen väcktes jag av ljudet av steg och väsande, djupa andetag från övervåningen. Lampor tändes och pappa kom ner till köket och började fylla ett uppblåsbart badkar. Jag frågade om vattnet hade gått och han svarade att de inte visste. Han sa att jag skulle gå upp och lägga mig i deras säng, så då gjorde jag det.

Jag låg och lyssnade på hur Jos suckar tilltog i styrka och såg hur pappa rafsade runt i garderoberna efter de rätta sakerna. Hans händer skakade. Sedan hörde jag hur barnmorskan kom in genom dörren och hur hon bad Jo att lägga sig i badkaret. Stönen övergick till kvidanden och sedan något som angränsade till skrik och jag vred och vände mig i sängen. Hjärtat bankade oregelbundet i bröstkorgen.

Sedan hördes ett gällt barnskrik. Det som jag uppfattat som stön från värkarna hade i själva verket varit stön från krystningar. Barnet hade fötts på mindre än en timme.

Jag kastade mig ner för trappan och satte mig på knä bredvid badkaret. Barnmorskan skopade vatten över det lilla bebishuvudet, tvättade honom ren, och han låg tryckt mot Jos bröst. Hon skakade. Jag skakade. Pappa skakade. Det var så vackert att jag grät. Vi hade gått och väntat på den här dagen så länge och helt plötsligt hade det hänt. Från en dag till en annan så fanns Sander i våra liv.

Han har vassa små naglar, skrynkliga fötter och den mjukaste huden en kan tänka sig. Eloise pekar på sin lillebrors miniblöja och säger baby nappy och klappar på hans huvud med ivriga, hårda handrörelser. Det är så rörande.

Välkommen till världen lillebror.

Translation: The 24th of April, my baby brother Sander was born. His mother Jo gave birth in a inflatable bathtub in their own home and It took less than one hour. He is amazing.

Idag är det fyra år sedan vi stod på Södermalmstorg och du stirrade ner i kullerstenen och sa:
Jag är så sjukt jävla kär i dig.

Jag är så glad för att du vågade säga det till mig. Trots att vi var bästa vänner och trots att jag gett dig svårtolkade signaler. Att vi bestämde oss att försöka som par. Att något som först var vacklande växte till något såhär starkt och stort.

Det har inte alltid varit lätt. Vi har kämpat oss igenom sorg och oro. Ignorerat och irriterat och ställt oss frågan om det ska vara vi. Men du och jag hör ihop Felix. Vi har hånglat i Kunming, Dublin, Köpenhamn, London, San Francisco, Berlin och Paris. Vi har gjort varandra sällskap på bröllop och begravningar. Vikt oss av skratt och delat den tyngsta sortens sorg. När jag tänker på oss och de här fyra åren slår det mig hur förbannat starka vi är ihop. Hur alla utomstående faktorer har pekat på att det kommer gå åt helvete, men vi har bara växt oss starkare.

Du ser på mig med en blick som jag skulle vilja rama in och sätta upp på väggen. Du håller om mig på ett sätt som visar att du inte tänker släppa. Du irriterar mig och får mig att garva, du uppmuntrar mig när jag tvivlar på mig själv, du är ömsint och bryr dig om.

Vi är det finaste jag vet.

Hur det blev vi:
del 1
del 2
del 3

Translation: Felix and I have been a couple for 4 years today. I love us.