På flygresan hem från Barcelona läste jag Sandra Beijers andra roman: Allt som blir kvar. Jag älskar att läsa böcker på det där sättet, liksom äta dem i en enda tugga.

Matilda har blivit dumpad av Oliver. Det är rötmånad. Råttorna är stora som katter, det snöar trots sommarhetta och äpplena möglar i väskan.

Bästa vännen Miron ger Matilda trettio dagar att komma över Oliver, och dessa trettio dagar ska tillbringas vid Mirons sida. De ska uppleva så stora kickar att inga tankar på Oliver får plats. Det är MDMA och slagsmål med gardinstänger, det är att stå i tågtunnlar och vänta in tunnelbanan som kommer rusande, det är att springa rakt ut bland bilarna på Vallhallavägen. Matilda, Miron och så Simon. Simon är en kick i sig själv, han slår an någonting hos alla när han slickar sig runt i folks urringningar och dröjer kvar med handen lite extra länge på låret.

Allt som blir kvar är en berättelse om att bilda en enhet med sina vänner och tillsammans glänsa starkare än alla andra. Det är en mörk historia om att ta sig genom ett uppbrott genom att bedöva allt annat  – men hur vet man om det hjälper eller om det i stället får en att sluta känna något alls?

Jag gillar hur Sandra låter sina karaktärer fucka upp gång på gång och hur man inte riktigt kan lita på någon, inte ens huvudkaraktären. Hur de här unga vuxna inte har någon självdistans utan beter sig jävligt och självcentrerat – precis så som det är. Framförallt tycker jag om den apokalyptiska känsla som ligger som ett bakgrundsmuller hela boken igenom. Världen håller ju på att gå under. Frågan är om Matilda kommer låta det ske eller inte.

Läs!

I måndags fick jag ta stora kliv för att hinna med allt jag skulle göra. En stressig men väldigt innehållsrik dag. Jag fotade nästan alltihopa. Vi kikar:

07:30

Kliver upp. Nollsju trettio är min vanliga tid och har varit det i flera år (med undantag för sommaren och sådär såklart). Jag äter frukost (soygurt med banan och müsli, avokadoknäcke och kaffe) och läser lite bok. Men mest scrollar jag nog facebook om jag ska vara ärlig. Sedan gör jag mig i ordning.

09:00

Småspringer till ettans buss. Har på mig mina *raffigaste* skor från Ecco. För ett halvår sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken att bära sådana men nu älskar jag allt som gör att jag känner mig som en ~trendig och uppstyrd kvinna~. Skrev jag precis det där. Okej ignorera det i sådana fall.

09:30

Spelar in veckans poddavsnitt. Det är göttig stämning i studion, liksom lättpratad. Tror det märktes i podden också, flera har sagt att det är vårt bästa avsnitt hittills!

10:30

Efteråt har vi ett möte med försäljningsavdelningen på Radioplay för att spåna fram roliga samarbeten till podden framöver. Efteråt kramar jag detta gullo hejdå-vi-ses-snart.

12:00

Jobbar hemifrån.  Gör en telefonintervju inför en gymnasiebilaga och städar. Det är mitt bästa städningstips förresten: att prata i telefon (med headset) under tiden du diskar/slänger gamla tidningar/plockar bort kläder från golvet. När intervjun är avklarad sätter jag mig vid bordet och svarar på mail, redigerar bilder, skriver blogginlägg etcetera.

15:30

Åker till söder för att fotas till ovan nämnda intervju. Både fotografen och jag hade glömt bort att det blivit vintertid så är helt chockade över hur mörkt det är vid fyratiden!

16:3o

Sätter mig på tunnelbanan till Östermalm och anländer helt stressvettig till ett möte på PR-byrån AWB inför ett samarbete jag, Frida och Nim ska göra med Nike. Mycket spännande.

18:30

Åker söderut igen (ett jäkla massa åkande den här dagen) för att gå på bokklubb hemma hos Andrea! Älsklingarrrrr. Fy helvete vad jag har längtat.

Vi har läst Jag heter inte Miram av Majgull Axelsson. Så oerhört bra (även som ljudbok tips tips tips). Den fick 5 av 5 i poäng av mig och 4,5 av 5 i genomsnittspoäng av bokklubben, vilket är näst högst i Book Club Babes historia (högst är Vi kom över havet av Julie Otsuka)!

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten. Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Anledningar till vår hyllning är exempelvis:

– Trovärdigheten. Majgull Axelsson har gjort en otroligt gedigen research kring koncentrationslägren vilket gör att det känns som att man är där med henne. Relationerna som hon har byggt upp mellan karaktärerna är fantastiska.

– Till och med Miriams bästa personer uttalar sig rasistiskt om romer, vilket är lika aktuellt idag. Så plågsamt och träffsäkert.

– En bra skildring av svenskheten och hur vi lever med skygglapparna på.

– Boken skildrar moderskapet på olika vis. Det biologiska, det självvalda och det som blir för att det inte finns något annat alternativ: för att det handlar om liv och död. Stark skildring av olika generationer som kontrasterar mot varandra.

– Den här boken borde vara obligatorisk läsning för ALLA. Eller som min farmor sa ”det här är allt du behöver läsa om andra världskriget”.

Ante och Chrissy.

Sara.

Jag.

Louise.

Somliga var fnissiga ♥♥♥♥♥♥♥♥

När vi skulle välja ny bok blev det oavgjort mellan dessa två (japp jag lobbade för en bok som jag redan har börjat läsa mvh tidseffektiv)! Fast sen röstade vi en extra gång och då blev det Happy Happy : en bok om skilsmässa av bl.a. Maria Sveland och Katarina Wennstam som Andrea har skrivit upp på önskelistan sedan vi började bokklubba för två år sedan. Det är en antologi om skilsmässor! Mycket spänd på den.

Sedan åkte jag hem och jobbade ännu mer med ett formgivningsuppdrag. Somnade någon gång efter tolv och så var den stört intensiva dagen slutt.

Translation: One photo every hour. Podcast recording, four meetings and dinner with my book club.  Translate the post by hitting the translate button below the header.

Jag läste en så bra bok igår. Tripprapporter av Tone Schunnesson.

Bokjaget har lämnat Sverige för Thailand. Hon flyter runt mellan stränderna, barerna, hotellrummen. I fickorna finns kvitton med nedklottrade diktrader. I Sverige finns vännerna hon aldrig orkar höra av sig till, där finns pappan och där finns Andreas, Joar, Jani och Nikita. Männen som hon inte kunde älska – eller som älskade henne för mycket.

Men jaget älskar sig själv högst av allt, och på andra plats kommer ruset.

Texten är skriven som i ett berusat tillstånd, minnen från förr blandas med nuet och den tryckande värmen i Thailand. Språket är lyriskt och aldrig förskönande; jag kan känna lukten av spyorna, se hur låren är fläckade av babypuder, lyssna till hur hon höjer rösten utan att bli hörd.

Tripprapporter är en suggestiv berättelse om en tjej i missbruk. En längtan efter att komma åt sin egen kärna, men samtidigt, njutningen i att alltid vara fyra glas bort från sig själv.

Läs boken. Den är, trots en viss avsaknad av driv och dramatisk kurva, medryckande och skapar filmiska bilder. Och efteråt lämnar den efter sig ett obevekligt men på något sätt ändå behagligt tryck över bröstet.
★★★★☆

Liknande böcker som jag har bloggat om:
Lollo
Beckomberga: Ode till min familj