Igår stod jag på flygplatsen i Nice och krånglade mig in på Free Airport Wifi när en notis på mobilen poppade upp. Det var ett mail från mamma med rubriken ”recension i dn!”

Jag tappade tröjan på det blanka golvet och handen flög upp till munnen, och My stod en bit bort och frågade ”vad är det som händer, vad är det som händer?”. Jag kunde inte svara henne för jag hade fullt upp med att andas. Sedan lutade hon hakan mot min axel när jag letade fram recensionen på DN.se. Mina händer var så skakiga då.

Att bli recenserad i Sveriges största tidning är ju allt man vill. Och samtidigt, om recensenten sågar boken kan det påverka försäljningen och den allmänna synen på boken väldigt mycket. Den nervositeten. Så när jag läste texten och insåg att ja, det är en bra recension, konstruktiv och bra, så kunde jag inte sluta flina.

Efteråt gick jag raka vägen till taxfreen och köpte en flaska gin.

”…Flora Wiström fokuserar på den närmast yrselframkallande förälskelsen genom att berätta det som händer runtom: hur Ester försummar sin bästa kompis, färgstarka Hanin – som för övrigt kanske är romanens mest levande karaktär, både i sin gestaltning och i sin natur – och hur allt blir fixerat och låst till Esters och Elis värld när Elis mamma blir svårt sjuk.”

”När det är som bäst skildrar hon det fula och brokiga, känslan av att vildvin har klättrat in under huden och slår mot de inre organen. I det språket vill man stanna.”

LÄS ÄVEN:

MIN FÖRSTA RECENSION (BIBLIOTEKSTJÄNST)
RECENSION I GÖTEBORGSPOSTEN & TIPS I DAGENS ETC

En dag i förra veckan snodde jag halsduken x-antal varv runt kroppen och gick ut i ett soligt Stockholm.

För att podda med Frida. Det är så mysigt att träffas varje vecka, blippa in oss i Expressenhuset och slå oss ner med varsin kaffekopp (och frukt – sorry för allt smaskande sist ehe) i ljudstudion och ta igen det som hänt sedan sist. Eller, ta igen och ta igen, ibland känns det som att jag pratar med bara Frida och ingen annan, trots att det är 25 000 pers som lyssnar.

Galet egentligen. Att det är så många.

Efteråt gick jag till Sixten & Frans för att jobba. Skrev klart en krönika och sådär.

På kvällen fick jag besök av två älsklingar. De satt på hallgolvet medan jag lagade middag i min trånga kokvrå, och så syskontjafsade vi och kramades hårt.

Vi åt vegansk mac & cheese, som jag och Kajsa älskar och äter rätt ofta, men som Maja inte kunde svälja en enda tugga av. Alltså hon gick på fullaste allvar ner till sin lägenhet och hämtade egen mat för att hon tyckte att detta var så äckligt? Jag och Kajsa high five:ade över att det blev mer pasta till oss, men ändå so sad att bjuda på en rätt som gästen så uppenbart hatar. Tror att det var bjästen som ställde till det för henne.

Receptet är följande för den som vågar. Våga! Det är svinlätt och jättegott, lovar. I stället för ostsås så är det cashewnötter, rotfrukter och massa lök.

Du behöver:
2 dl cashewnötter
1 moröt
2 potatisar
1 halv gul lök
1 tsk vitlökspulver
1 tsk lökpulver
1 tsk salt
2 msk bjäst (valfritt)
pasta

1. Lägg cashewnötterna i blöt.

2. Skala och hacka potatisarna i tärningar, koka dem i 2 minuter i en kastrull.

3. Skala moroten och dela den i fyracentimetersbitar. Lägg ner morotsbitarna tillsammans med potatisen i kastrullen och låt koka i 5 minuter.

4. Tillsätt löken i klyftor. Koka alltihop i ytterligare 7 minuter, eller tills morötterna och potuttisen är mjuk.

5. Håva upp morötter, lök och potatis men spara vattnet till senare. Koka pastan i eget pastavatten.

6. Mixa cashewnötter, morötter, lök, potatis, salt, vitlökspulver, lökpulver, bjäst och 2 dl av potatisvattnet. Häll blandningen över pastan. Ät! Med ketchup!

Sen blev himlen helt sanslös. Alltså vi skrek rakt ut när vi såg detta.

Och så tittade vi på Stranger Things och åt choklad i min säng.

Stockholm Stockholm Stockholm vad gör du med mig ♥

Och apropå huvudstaden: Stockholmare, se hit! I morgon (torsdag 13/10) signerar jag böcker och läser högt ur Stanna, på Pocket Shop Götgatan mellan 19-20.30. Du kan väl ta med dig en vän och kika förbi? Vore så majsigt! Jag svarar gärna på frågor om boken och skrivprocessen, så passa på! ♥

Och till dig som inte bor i Stockholm, men som vill att jag ska komma på författarbesök: Du kan fråga din lokala bokhandel eller ditt bibliotek om de kan boka mig! Puss.

Podcast recording with Frida, vegan mac & cheese with Maja and Kajsa, a crazy beautiful sunset and Stranger Things and chocolate in my bed.

*innehåller spoilers*

Jo jag tänkte på en grej. Vi måste prata om det här med fiktion och verklighet, och hur vi läser text.

Första dagen på min skrivarkurs sa min lärare: Författarjaget är författarjaget. Textjaget är textjaget. Läs aldrig in författaren i texten, inte ens om de heter samma sak.

Skilj alltid dessa åt.

Jag insåg att jag, fram till den stunden, alltid hade läst in författaren i texten. Försökt förstå vad som var ”sanning” och vad som var hittepå. Gottat mig i tanken på att få komma andra människor inpå skinnet. Jag trodde exempelvis att poesi alltid var poetens tankar och förstod inte att det lika gärna kunde vara en bild, en kort historia, en fiktiv värld.

När jag pratar om Stanna får jag nästan alltid frågan:
Vad av detta är självupplevt?

Jag förstår att man undrar det. Folk vet att jag har varit nära anhörig till en familj i sorg. Och kanske tänker de att jag, eftersom jag delar med mig av delar ur mitt privatliv på bloggen, gör samma sak nu även i bokform. Många verkar tro att jag har skrivit en självbiografisk berättelse, eller att jag kanske gömmer mig bakom ordet fiktion. Men det här gör mig förtvivlad.

Är det inte just detta som är fiktionens kraft – att vi kan utgå från en känsla eller situation som vi upplevt och sedan omforma det tills det blir en bra story? Tills konflikten spetsas till och berättelsen blir större än oss själva?

Mitt liv är inte tillräckligt maffigt för en roman. Jag har velat skriva en historia om att försöka räcka till för en person i sorg, men jag har inte skrivit min historia. I mitt liv finns ingen dramatisk otrohetsaffär, det finns ingen ledsen lillebror eller en ensam pappa i skogen. Jag skrev dessutom klart boken långt innan jag och mitt ex gick isär. Att karaktärerna rör sig på samma platser och gator som jag själv är ju för att det är områden som jag känner till, och som jag därför lättare kan porträttera.

Ester är inte jag. Eli är inte mitt ex. Hanin? Finns inte. Lotta? Finns inte. Gabriel? Finns inte. Bara i boken. Jag skulle önska att jag slapp skriva det här blogginlägget, men jag känner att jag måste. För hela tiden kallar människor bokens huvudkaraktär för ”du” när de pratar med mig om Ester, och ofta får mitt ex frågan om det inte känns jobbigt att jag har skrivit om honom. Fråga inte honom det, för det stämmer inte. Stanna handlar inte om oss.

Stanna handlar om Ester, Eli och Hanin.