Ni vet väl att ni kan önska olika teman för diskussionsinläggen? Eller, för inlägg i allmänhet egentligen. Häromdagen fick jag en önskan om att ha föräldrar som tema, och det tyckte jag var en mycket bra idé. Jag kan tänka mig att många av er har en krånglig relation till era päron, och behöver någonstans att lufta det. De (eller den) kanske inte förstår dig. Du kanske har förlorat en förälder eller är uppvuxen i en okonventionell familjekonstellation. Du kanske känner dig förbisedd, instängd eller sviken. Eller så vill du bara skrika ut i evigheten hur mycket du tycker om din pappa. Det här kan vara rätt plats att göra det på.
Dela gärna med er av era frågor, tips och råd i kommentarsfältet. Det finns inga rätt eller fel. Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga.
Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer.
Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg: hår, att göra slut med en vän, preventivmedel, ångest, sex, mens, sorg och kärleksrelationer.
Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case parents. I imagine that many of you have a complicated relationship with your parents, and need somewhere to talk about it. Your parents (or parent) may not understand you. Maybe you have lost a parent or maybe you grew up in an unconventional family constellation. You might feel overlooked, trapped or betrayed. Or maybe you just want to scream out in in eternity how much you love your dad. This might be the place to do it. Share your thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone.
Jag har två äldre (halv) storebröder. Hela tio år äldre än mig. En av mina bröder bor hemma än och har autism. Jag tittar aldrig honom i ögonen när han kollar på mig, svarar argt när han frågar saker, jag skäms när han säger något, vill aldrig sitta bredvid honom och tänker hela tiden att han är så jobbig. Och jag blir så jävla ledsen på mig själv att jag tänker så. Jag vill inte tänka så, jag vill tycka att han är den bästa storebrorn i världen och ha en fin och bra relation även om vi är så himla olika. Jag tycker detta är så sorgligt bara. Är det någon annan som känner igen sig i detta?
Tack för ett himla bra ämne Flora.
Jag lever också med sorgen att ha blivit bortvald av en förälder. Min pappa ville nästan aldrig träffa mig under min uppväxt. Det går nog inte att beskriva för någon som inte varit med om det. Hur man än intalar sig själv att det inte är ens eget fel så känner man sig som världens sämsta människa när inte ens ens egen förälder vill ha en, den personen som ska älska en över allt annat oavsett. Min pappa valde alltid jobbet framför mig, och det var ändå någon slags tröst för då var det inte personligt. Men när han sen träffade en ny tjej som han fick barn med så gav han dem all kärlek och tid. Det blev helt plötsligt personligt. Och även om han idag sagt att han ångrar det han gjort mot mig och säger att han älskar mig, så kommer det nog tyvärr alltid bara vara tomma ord. Kände att jag behövde få det här ur mig bara.
Sa upp kontakten med min pappa i höstas på grund av en drös olika skäl, efter många diskussioner med min kurator och ett oändligt velande fram och tillbaka. Det är det jobbigaste jag någonsin gjort tror jag. Får ständigt påminna mig själv om att jag bestämmer över mitt liv och att jag vet själv vad som är bäst för mig, då jag inte alltid fått stöd kring mitt beslut av min omgivning. Jag saknar honom ibland men vill inte träffa honom. Ibland har jag så dåligt samvete att jag inte kan sova och det finns ingen jag känner som har gått igenom samma sak så jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig för hjälp. Vill på något sätt stötta er som läser som har brutit med en familjemedlem/funderar på att göra det, men söker samtidigt råd från nån som vet hur man ska hantera det. Jag skulle gärna ha mailkontakt med någon av er som vill diskutera detta.
Hej E. Jag bröt med min mamma för fem år sedan, jag vet vad du går igenom och jag skulle gärna ha mejlkontakt med dig. Samt berätta om hur det blir bättre, hur jag gått vidare nu när det var fem år sedan jag bröt kontakten.
Mejla mig! [email protected]
Hej E. Är i en liknande situation och skulle vilja ha kontakt med dig, har ingen kontakt med min pappa pga olika skäl och tycker det är svårt att hantera det.
Min familj är inte så funktionell. Jag älskar dem men har alltid känt mig oförstådd. Jag växte upp i en stad som jag vantrivdes i, jag var ensam och längtade bort hela tiden, och mina föräldrar jobbade nästan jämt och när de inte gjorde det var de för trötta för att engagera sig i mig. Så jag var ensam. Idag känner jag mig osäker, svag, och har en dålig självkänsla. Jag avundas alla som har vuxit upp i en fungerande familj och få saker känns så ont i hjärtat som att uppleva kärleken som andra har i sin familj. Jag saknar den här känslan av trygghet, av säkerhet, av att någon fångar upp en och står bakom vad som än händer. Av villkorslös kärlek.
Jag känner igen mig så mycket i detta. Att avundas folk som växt upp med trygga, fungerande föräldrar. Min familj har aldrig haft uppenbara problem, allt ser liksom bra ut utifrån men ju äldre jag blivit ju mer har jag insett att det inte är/var som det ska vara. Har fått reda på att mina föräldrar varit på kanten till skiljsmässa av och till genom nästan hela deras förhållande, från att mitt äldsta syskon var liten tills, tja, fortfarande. De är inte lyckliga tillsammans men vågar inte bryta upp och trots att jag inte visste när jag var liten har det funnits där i bakgrunden och jag vill spy när jag tänker på det. Och känns som att det sabbat mitt egen förhållande till relationer, är livrädd för att hamna i samma grej – att vara olycklig med någon men inte lyckas bryta sig ur det. Pappa har vissa alkoholproblem och det är väl den största grejen som gör att min mamma vill lämna (men gör det aldrig..) och deras konflikt kring det har gjort att alkohol för mig är jättesvårt och obekvämt att förhålla sig till. Och överlag kan jag inte prata med dem, få riktig kontakt utan allt är ytligt på något vis även om vi sällan bråkar (eller jo, har haft stora bråk med min pappa ibland men det reds aldrig ut utan ignoreras och ”glöms bort” i efterhand).
Att vi bodde i en håla på landet där det fanns noll folk i min ålder att umgås med, och där det gick 0 bussar till stan en stor del av min skoltid gjorde det inte direkt bättre.
Känns så jävligt att få såna förutsättningar för att växa upp och försöka bli en trygg och välfungerande människa på egen hand. Vet inte om jag någonsin kommer kunna bli det.
Jag älskar min pappa. Han har alltid varit min idol och jag har sett upp till honom, delat intressen och vart goa vänner! Detta gäller än idag. Däremot har han ett alkoholberoende, sen så länge jag kan minnas. Jag är arton år nu och jag, min syster och mamma har levt med hans beroende. Vi har inte accepterat det och det vet han, vi avskyr det, jag avskyr det! Varje gång det händer vill jag prata med honom och krama honom samtidigt som jag vill skrika år honom och springa därifrån. Men när jag väl vill prata med honom är det försent, han är redan i ruset och jag blir så arg och bestämmer mig, varje gång, för att en gång för alla ge honom något ultimatum! Sen när nästa dag kommer är han tillbaka och jag vill inte ta upp ämnet för att förstöra stämningen, och går vidare. Vi har en jätte bra relation och öppen relation om allt, förutom när det kommer till alkoholen. Vi har pratat med honom många, många gånger och han är medveten om vad vi tycker och hur det påverkar oss. Det är så svårt för han är två personligheter samtidigt, en som jag älskar och en som jag vill undvika. Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen. Jag har aldrig pratat med det här om någon, förutom familjen. Det är väl lättare att skriva det än att behöva skapa fördomar hos folk, för jag älskar ju min pappa och vill att alla ska tycka om honom lika mycket som jag faktiskt gör. Jag blir bara så rädd för framtiden, han förstör sin kropp och jag vill ha kvar min pappa så länge som möjligt och att mina barn ska ha en morfar osv. Jag fattar inte hur man kan utsätta sin kropp för det, antar att kroppen helt enkelt behöver alkoholen nu. Jag skäms nästan över att skriva det här för jag skulle ALDRIG vilja byta pappa, han har uppfostrat mig bättre än någon annan skulle kunna göra och jag har en sån respekt för honom. Han har gått igenom så mycket skit och växt upp med en pappa med samma problem. Jag vet inte.
Vill bara säga att jag vet exakt hur det känns. Man blir så himla frustrerad över att han inte bara kan skärpa sig och vara den nyktra fina pappan man vill ha i sitt liv. Efter så många år av falska förhoppningar, svek och ett ständigt hat mot mig själv som låtit mig luras gång på gång så har jag släppt allt och accepterat att han inte går att ändra på. Vi har kontakt och ses ibland, men är han full tar jag avstånd tills han är nykter igen. Man måste tyvärr inse att det är ett beroende och man kan inte göra något åt det, bara dom själva kan ändra sina liv. Det man kan göra är att finnas där som stöd och förklara hur man känner.
<3
Jag har bara min mamma kvar i livet för cancer tog min pappas liv för två år sedan, men jag tror att min kärlek till mamma och till mina syskon har blivit starkare på grund av den där tragedin. Vi har blivit som en enda stor familjekram och kan prata om känslor på ett sätt vi inte gjorde innan.
Samtidigt blir jag så otroligt avundsjuk på alla er som har en pappa.
Får man bryta kontakten med sin familj även om de inte är förskräckliga?
Jag har växt upp i en rik familj med bra värderingar och haft alla möjligheter. Föräldrar som tagit med mig på semestrar varje sommar och åkt skidor varje vinter. Gett mig allt jag behöver och skjutsat till alla olika träningar. de har betalat för lägenheten jag bor i. De är gifta och bråkat inte så mycket. Problemfritt.
Från att vara den duktiga flickan som fick högsta betygen vände det för mig i tonåren, det började krisa inom mig med stress och panikattacker osv. Jag kom till slut till psyk på sjukhuset för att prata med någon och få hjälpande mediciner. När mina föräldrar fick reda på det viftade de bort det som ingenting och ville verkligen accpetera att jag skulle kunna förknippas med en psykisk sjukdom. De försökte även liksom ”tysta ner det” så att ingen annan får reda på det. Allt var bara ett missförstånd att jag kom dit och fick mediciner utskrivna anser de.
Men, det var det inte alls egentligen. Jag har försökt att prata med dem men de blundar helt för sanningen känns det som. Det känns som om de vill verka vara perfekta på utsidan liksom. Jag mår fortfarande inte bra och tycker det är jobbigt att de låtsas som ingenting, är lite irriterad faktiskt. känner det som ett svek liksom, att de inte accepterar mig ett dugg.
bor nu själv i en annan stad och träffar dem endast på semestrar. när jag träffar dem känns det som om jag måste gömma delar av mig själv liksom, det blir lättare så. och det göra bara att jag inombords mår sämre. och som sagt jag har försökt prata med det men de viftar bort det. jag känner mig skyldig att vara tacksam för allt bra de gjort för mig (och det är jättemycket bra saker). men jag orkar liksom inte.. måste jag egentligen träffa dem? i jämförelse med vissa av era berättelser är det här en jättepluttig grej.
finns det någon som känner igen sig på något eller har någon åsikt om vad jag kan göra/borde ställa mig i hur jag känner inför dem?
Jag tänker att du kanske borde skriva ett brev till dem. Eller skriva en text du kan läsa upp för dem.
Om du ska läsa upp något så kan du ju säga: ”Jag har något jag vill läsa upp för er. Jag vill att ni är tysta och lyssnar klart tills jag har läst upp det hela.” Brev och dylikt är så megabra i sådana här situationer. Ett jättebra alternativ när tvåvägskommunikation inte fungerar. Du vill ju säga något till dem. Du vill inte diskutera detta. Din agenda är att de ska förstå att du verkligen, på riktigt blir ledsen när de negligerar din psykiska ohälsa. Att du mår dåligt är ett faktum och inget de bara kan förneka eller mörka.
Förstår de ändå inte så tycker jag att du kan ta avstånd. I alla fall emotionellt avstånd. För det gör ont när föräldrar inte lyssnar. Om du känner att det gör så ont att det försämrar ditt mående så bör du prioritera dig själv och det du mår bra av. Om det är att vara ifrån dem ett tag eller permanent så har du rätt göra så.
Hoppas du har vänner eller andra familjemedlemmar som är stöttande och lyssnar på dig. Ta hand om dig och dina känslor!
Ps, du behöver inte känna skuld för att de har varit generösa mot dig. Saker de gett till dig som gåvor är bara just det. Kan de inte finnas där för dig känslomässigt så har du rätt att bli ledsen/besviken för det, även om de köpt fina saker åt dig.
Mina föräldrar är gamla nu. Jag vill aldrig att de ska försvinna.
Hade en superfin relation till både mina föräldrar. Va alltid närmare mamma än pappa, men i stort sett hade jag en riktigt god relation till dem båda. Men för ett halvårsen gick mamma bort efter korttids sjukdom. Allt har skakats om och jag känner mig nästintill föräldralös. Jag bor fortfarande hemma och jag är lika mycket förälder som pappa är. Vi tar hand om varandra. Men det är så jäkla svårt att gå från att ha två älskvärda föräldrar som alltid tog hand om mig, till att känna mig föräldralöss och övergiven. Känner mig så ensam.
Jag vågar sällan berätta om min mamma för folk för jag är rädd att de ska tro att jag är som henne. Eftersom hon trots allt är min biologiska mamma.
Min mamma är psykiskt sjuk, när jag var fjorton år skiljdes mina föräldrar. Jag har aldrig haft en speciellt nära relation med henne då hon så länge jag kan minnas kommenterat allt jag gör. Allt ifrån hur min kropp ser ut till att jag aldrig kommer lyckas med något. Så det föll ganska naturligt för mig att bo med min pappa som alltid stöttat mig vad jag än gjort.
Mina föräldrar bråkade mycket under sin skiljsmässa som tog två år, tillslut såg min mamma det som en lösning att kidnappa mina tre småsyskon. De var spårlöst borta i tio månader, det stod om dem i tidningarna. Min mamma är schizofren och hade byggt upp en lögn om att min pappa skulle ha misshandlat henne under hela skiljsmässan. Självklart har hon ingen grund för detta då min pappa är den snällaste målaren som finns, han skulle aldrig röra en myra. Det fanns inga som helst bevis osv.
Tio månader utan att veta om mina syskon hade tak över huvudet eller gick i skolan. Min pappa var så upptagen med att leta efter mina syskon att han inte såg mig som faktiskt var kvar hemma. Inte ens när IG varningarna ramlade in eller när jag inte åt min middag. Han var förändrad av all sorg. Olyckligtvis var min cancersjuka mormor med dom när de försvann. Så trots att det fanns personer som jobbade med det här fallet dygnet runt så blev mormors sjukdom anledningen till att de blev hittade. De hade rymt till grekland, satt mina syskon i grekisk skola och min mormor hade inte fått någon vård. Så tillslut hade de inget val att återvända till sverige för att få akutvård och hon dog två veckor senare.
I rätten beskyllde min mamma allt på mig, att hon försvann för jag blivit så ”hjärntvättad” av min pappa. (Hon ville inte tro att jag faktiskt hade en egen åsikt om henne). Idag har fyra år gått, mina föräldrar är sjukt nog tillsammans då min familj valde att bearbeta allt som hänt genom att förlåta varandra och gå vidare som familj. Jag kunde inte förlåta lika snabbt, jag behövde tid att förstå och att bearbeta då jag varit så ensam i det som hänt. Jag behövde tid men fick inte tid, de blev panikslagna då jag var som ett bevis på vad som hänt. Jag har mer eller mindre varit utstött ifrån dem då jag valt att inte acceptera henne eller vad som hände. Ibland önskar jag att hon inte fanns så jag kunde få min familj tillbaka.
Tack och lov har jag världens starkaste vänner och två halvbröder som jag ser som min riktiga familj utanför min biologiska.
Idag studerar jag och börjar långsamt bygga mig ett liv, steg för steg mot ett tryggt liv för min framtida familj i framtiden.
Kram på er maskrosbarn<3
Min pappa är självisk. Han har aldrig prioriterat mig och min syster, inte ens när han och mamma fortfarande var tillsammans. Mamma var under mina tonår sjukskriven i flera år och vi levde på existensminimum. Han ville inte betala en krona mer än han behövde. Han lägger all skuld på oss för att vi inte kan ses så ofta och att vi inte hörs av. Han är ju ändå den vuxna i sammanhanget. Trots att vi är vuxna nu är det ju han som är vår pappa, han som valt oss, inte vi honom. Men jag vet att han älskar oss och jag älskar honom. Kan bara bli så fruktansvärt besviken på honom ibland och ledsen på det som varit.
hur arbetar man med ”father issues”? asså går runt och ba letar efter fadersgestalter överallt, faller för trasiga män som jag ska läka och kan inte bli lämnad utan att självdö.
Som ni säkert förstår stack min pappa tidigt, har ny familj och vi har ingen kontakt alls typ. Är nog arg på honom.
Du är inte ensam <3
Jag tror jag hatar min mamma. Jag tror verkligen det, det har jag gjort hela mitt tonåriga liv, det vill säga i sju år. Varje gång vi ses ska hon alltid trycka in en kränkande kommentar. ”Ska du verkligen ha de jeansen?” ”Ska du verkligen äta mer?” Jag har aldrig kännt mig tillräcklig och mår psykiskt dåligt så fort hon är i närheten. Jag känner mig hotad. Så fort hon är på dåligt humör, pga någon annan än mig, så använder hon mig som känslobollplank. Hon uttrycker alla hemska känslor hon har mot mig och skriker på migvarje dag. Jag har lärt mig att det inte är lönt att säga emot, för enligt henne kan ingen annan ha rätt. Om jag säger emot är jag ändå en jävla idiot.
Tyvärr kan inte jag påstå att jag är i samma sits, (obs betyder ej att denna är positiv) men jag har dock en vän som har en sådan mamma som du beskriver. Du ska veta att du inte är ensam, och mår man ej bra ska man ej umgås med en sån person. Men så är det din mamma.. Har du försökt prata med en släkting om detta? Morbror, mormor eller morfar? Om det är svårt att prata med din mamma så kanske det är lättare med släktingar, dock vet jag inte vilken relation du har med dem, men annars hoppas jag att du har ngn annan i din omgivning som får dig till att må bra, umgås mycket med hen/de, kram <3
Fy sjutton vad jobbigt. Jag har en kompis som känner likadant för sin mamma, och som vän känner man sig så hjälplös, för en mamma-dotter-relation är liksom svår för utomstående att rätta till. Man vill hjälpa, men det är så himla svårt.
Men hur är det med din pappa? Bor dom tillsammans, och i så fall, hur ser han på saken? Eller har du syskon som du kan falla tillbaka på när allt bara känns hopplöst? Har du någon du kan vända dig till angående det här?
Kramar tjejen.
Usch vad hemskt att känna så. Har du talat om detta för henne? Tycker verkligen du ska berätta vad hennes ord gör mot dig, ingen ska behöva ta sånna kommentarer från ens egen mamma ju :(
Jag har en fråga till er som läser detta angående orden ”jag älskar dig”. I min familj har vi aldrig uttalat dessa ord och jag känner inom hela mig hur onaturligt det skulle kännas ifall någon av oss sa det till varandra. Mina föräldrar är fantastiska och de visar hela tiden uppskattning på massvis av sätt och jag tycker om de jättemycket. Men ”älskar” har i mitt fall blivit så värdeladdat på grund av detta. Har heller aldrig sagt det till en vän eller släkting (har aldrig haft ett förhållande så där har situationen inte uppstått än) men jag tycker ju väldigt mycket om dessa människor ändå. Man har ju hört uttrycket ”tala ofta om för folk att du älskar dom” men jag tycker ofta när jag hör orden uttalas på ex film att orden i sig inte betyder så mycket då det sägs i sammanhang som: godnatt, jag älskar dig. Liksom i förbifarten, som att man säger det bara för att säga det? Eller som min vän som förut alltid skrek efter sin syster när de hade bråkat att ”jag älskar dig ändå”. Som att allt skulle vara okej då? Det är ju inte som systern tvivlar på att min vän inte älskar henne trots deras bråk? Som ni förstår har jag aldrig riktigt förstått varför man ofta ska tala om för folk att man älskar dom, för man vet väl att ens föräldrar och andra i familjen älskar en? (visst kan det vara situationer där det inte är så men oftast). Jag vet att jag i en framtida relation kommer ha supersvårt att säga ”jag älskar dig” (har till och med svårt att skriva dessa ord). Men min framtida partner kommer inte behöva tvivla på att jag tycker om honom för jag kommer visa det på andra sätt. Men att säga de där tre små (för mig stora) orden kommer vara så himla svårt. Konstigt det där. Säg gärna emot mig om jag är hård eller dömande gällande detta, eller berätta i vilka sammanhang ni säger det? Går ni bara fram till er förälder och säger rakt ut att ni älskar dom? Och om någon känner igen sig så skriv gärna det också, känns som alla jag pratat med säger det inom sin familj och till sin partner. Måste bara lägga till att även om jag är lite kritisk så önskar jag nog ändå innerst inne att jag skulle kunna säga jag älskar dig till någon och att det skulle kännas helt naturligt.
Hej! Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Här hemma säger vi aldrig ”jag älskar dig”, men vi vet ju att vi gör det. Kramas gör vi inte så ofta heller, kramas gör vi när man reser bort, kommer hem eller mår dåligt och en kram helt enkelt behövs. När man berättar detta för andra så tycker de oftast att det låter konstigt, men det är så vi gör hemma hos oss. Vi älskar varandra, det är en sån självklarhet så vi har inget behov av att säga det högt.
I relationer kan jag dock säga ” jag älskar dig”. Men jag gillar inte att säga det hur som helst hela tiden då de är för mig laddade ord som jag inte vill missbruka.
Du kanske kan börja med att skriva ”Jag älskar dig”, t.ex. på ett födelsedagskort eller i ett mejl eller SMS. Så har du i alla fall sagt det, fast inte muntligen bara?
Jag kommer från en familj där vi alltid sagt att vi älskad varandra, pappa har haft lättare än mamma (som uttalat sagt att det är svårare för henne att säga det eftersom hon hade en ”dålig” barndom och själv aldrig sade så i sin familj) och det har alltid varit en trygghet för mig. Har därför haft lätt att säga det, men bara till de som betyder mest på riktigt, tar inte orden för givet till exempel. De är värdeladdade för mig.
Är ihop med min pojkvän som jag varit ihop med i 2,5 år och jag älskar honom väldigt mycket. MEN han kan inte säga det och det, för han har aldrig hört det hemma menar han och det faller sig onaturligt… och det tär jättemycket på oss. Jag har försökt säga det och han fattar det och vi har liksom diskuterat runt det. Jobbigt alltihop men vi pratar i alla fall om det. Kanske ser jag de orden som ”the final destination” i en relation och väntar på något som kanske inte innehåller något mer än det vi redan har EGENTLIGEN, för vi är ju jättekära i varandra osv. Supersvårt det där men det skaver. Nu blev det mest relationsgrej men ville ändå knyta an till att ha hört det hemifrån.
Hej! Jag skulle aldrig heller säga att jag älskar dig till någon av mina föräldrar, för mig hade det känts helt onaturligt, lite klychigt och alldeles för dramatiskt. De vet ju såklart att jag älskar dem. Min mamma säger det till mig nån gång då och då, och såklart svarar jag ju henne med att jag också älskar henne. Dock är jag och min pappa väldigt lika på det sättet att vi inte är känslomänniskor på samma sätt, och trots att han aldrig sagt att han älskar mig så vet jag ju att han gör det och för mig är det verkligen allt som spelar någon roll. Jag gillar inte tanken på att man ska säga eller göra något för att det förväntas av en. När jag blev tillsammans med min pojkvän tänkte jag verkligen på detta med att man borde säga de tre orden, vilka kändes alldeles för dramatiska i mitt huvud för att jag skulle kunna säga det och vara bekväm med det. Ett år senare har jag fortfarande lite svårt för att säga det först, just för att det betyder så mycket, men samtidigt ingenting. Det är ju som du säger så lätt att bara kasta ur sig de orden, och för mig känns de mest klychiga, och jag säger hellre att jag älskar någon specifik egenskap. Det känns mycket lättare. Som sagt är jag ingen känsloperson, och jag blir alltid så förvånad när jag ser någon kompis helt spontant bara krama sina föräldrar. Jag skulle aldrig göra det själv, helt enkelt för att jag aldrig gjort det (om jag inte ska resa bort några månader eller så) och jag känner ingenting med en kram, varken med föräldrar eller kompisar. För min del behöver jag bara den närheten från min pojkvän, allt annat är något man gör för att man borde. Jag kan tänka mig att folk som bara hör det tycker att jag verkar vara en kyrlig person, men så är det verkligen inte. Sorry för lång text. Såhär är det för mig i alla fall, du är ju uppenbarligen inte ensam ;)
Hej!
Jag förstår hur du känner, men ändå inte. Precis som du så har jag föräldrar som jag oftast trivs med och som alltid visar att dem älskar mig på massa olika sätt men vi säger aldrig att vi älskar varandra. Tror aldrig jag har hört det från mamma (kanske när jag var liten då, men det kommer jag ju ändå inte ihåg nu) och från pappa har jag hört det från/sagt det till enstaka gånger tätt inpå att min gudfar, som var hans bästa vän, dog. Det är inte det att vi inte älskar varandra, för precis som du skriver så gör vi ju det, det är bara det att det inte kommer naturligt att säga det. Har tänkt på detta ganska mycket det senaste faktiskt. Har många gånger tänkt att jag bara ska gå och säga det men det känns så himla himla konstigt. Så förstår verkligen hur du menar med att det är svårt att uttrycka sig! Däremot märker jag inte av det i andra relationer utan jag säger det till både pojkvän och vänner relativt ofta. Antagligen känns det ju så värdeladdat för dig eftersom det inte kommit naturligt innan, men jag tycker att du ska testa att bara säga det och ”få det ur världen”. Kanske känns det inte så värdeladdat sen? Givetvis är det inte något man ska säga till vem-som-helst hur-som-helst men att kunna säga det är nog en ganska bra grej :) Skulle testa att säga det till någon kompis du tycker mycket om innan du ”testar” på din familj, det tror iallafall jag är lättare. Och om du förtär alkohol kanske det underlättar också haha!
Lycka till, kram!
Jag kan förstå till viss del vad du menar. Men ändå inte.
Jag är själv är en person som har väldigt lätt för att säga ”jag älskar dig”, till rätt människor. Det betyder inte att jag går runt och säger det till alla mina vänner eller till personer som jag precis har lärt känna. Men vänner som jag har känt i 5-10 år och som är mina bästa vänner älskar jag. En del känner mig bättre än vad jag känner mig själv i vissa tillfällen och jag litar så otroligt mycket på dem. Samma gällande min familj.
I min familj har vi alltid sagt ”jag älskar dig” till varandra. Varje kväll innan vi skulle sova som barn. Och jag tycker att det är en fin grej för det är inget man kan ta för givet. Alla älskar inte sina föräldrar men jag gör det så jädrans mycket.
För tillfället bor jag inte i samma stad som varken mina bästa vänner eller min familj. Det gör att varje gång jag pratar med de i telefon så avslutar jag med att jag älskar dem. Det är absolut inget som jag tycker är tjatigt. Det är bara fint och ärligt. Och javisst, de vet om att jag älskar dem. Men jag kan inte stå ut med tanken på att någonting kan hända de vilken sekund som helst och att det sista jag sa i telefon var något fruktansvärt dumt.
Min pappa är världen snällaste, han är alltid glad, vill göra massa roliga saker, älskar musik, älskar att möta människor, diskutera, sjunga och har en fantastisk energi. Världens brantaste. ställer alltid upp.
Min mamma är isdrottningen. Vår relation blir bara sämre och sämre för varje år. hon kläcker ur sig så onödiga grejer om hur jag ser ut, klär mig, vad jag gör. Hon har åsikter om allt. Och jag har sagt till fler gånger men det är som att hon inte förstår ändå. Jag blir ledsen av att ständigt få kommentarer. Hon beter sig som en mobbare. Men hon förstår inte de.
Hopplöst är de.
Tack Flora, du vet inte hur passande just det här ämnet är för mig just nu <3
Jag har ingen kontakt med pappa och är så jäkla ledsen och besviken på honom men faktan om varför har nästan förträngts nu så kvar är bara känslor. Mina föräldrar skiljde sig när jag var sju. Mamma var med i en cykelolycka och fick en hjärnblödning när jag var 4 och min syster var nyfödd. Pappa hade aldrig något intresse för att vara med oss utan vi har alltid varit ett måste/saker i hans liv. Han prioriterade hellre jobb, träning och fest framför oss. När jag var tio sa jag ifrån och slapp åka till honom varannan helg igen men jag har men från den tiden ändå. Har alltid fått ta hand om min syster, vara en vuxen när jag bara var barn. Har aldrig kunnat slappna av om pengar och alltid känt att jag behövt ta hand om mamma och min syster.
Det var inte förrän ett par dagar sedan allt det här blossade upp igen efter att ha legat i dvala i flera flera år. Allt av ett gäng bilder på oss som familj. Något jag aldrig haft. Har alltid bara haft en riktig förälder, en person som alltid funnits där och jag har fått vara den andra vuxna. Det är så att jag går sönder ibland i alla måsten i livet för att jag inte orkar längre. Det känns fortfarande som att jag fått vara vuxen-ansvarsfull alldeles för många år av mitt tjugofyraåriga liv. Vet inte heller om jag någonsin kommer kunna reda ut allting, eller om jag ens vill. Och har egentligen ingen fråga men det är skönt att skriva av sig ibland.
Jag vet inte varför jag skriver det här eller vem jag riktar det emot. Men jag är bara så jävla arg på min mamma, jag har alltid varit och kommer alltid vara. Jag är så jävla arg över att hon valde att få ett barn till under så pissiga omständigheter (ensamstående, arbetslös, tvåbarnsmamma som bodde i sunkig lägenhet i en förort, jag blev nummer 3). Jag är så jävla arg över att hon varit psykiskt sjuk under större delen av min barndom. Jag är så jävla arg över alla dem dagarna hon inte orkat pallra sig ur sängen för att hon mått för dåligt. Jag är så jävla arg över att alltid ha varit tvungen att pendla mellan olika kontaktfamiljer. Jag är så jävla arg över att hon aldrig varit där (skolsammanhang, hämtat och lämnat). Jag är så jävla arg över att aldrig någonsin fått gå på någon fritidsaktivitet. Jag är så jävla arg över att jag inte har och förmodligen aldrig kommer ha en sund relation till pengar, att jag till skillnad från mina klasskompisar presterar i skolan för att det innebär trygghet (jobb=pengar). Jag är så jävla arg över all den trygghet hon aldrig bidragit med.
Det känns som om jag aldrig kommer kunna förlåta henne för allt detta. Jag vill inte vara så här arg och jag inser ju att jag definitivt inte har dem bästa skälen. Jag vill förlåta och gå vidare. Jag flyttar ju, med större sannolikhet, hemifrån inom något år eller så. Men jag kan inte bara förlåta. Hur befängda mina skäl än är. Jag kan inte glömma hennes svek. Jag är alldeles för arg på henne för att kunna älska henne. (trots det har vi nog den obråkigaste relationen en kan ha till sina päron)
Med det sagt så förstår jag ju trots allt att hon verkligen mått dåligt och att jag egentlgen borde vara lika sur på min pissiga far som jag såg någon gång i månaden tills jag blev åtta och sen dess inte sett en skymt av. Hon har ju faktiskt till skillnad från honom försökt och hon älskar ju mig, det vet jag att hon gör. Men på något plan är det ju ändå de man älskar som sårar en. De man bryr sig om. Det är där det gör ont.
men åh. det är verkligen så himla okej att vara svinförbannad!!!!!!!!!!!!!!!! men det bästa med att bli vuxen är att man kan själv välja hur man vill ha det i sitt liv. börja om på nytt och liksom skapa egna vanor osv! det vill säga ta igen förlorad tid till exempel, såsom fritidsaktiviteter. gå med i en! det är ju svinroligt. ditt liv har inte ens börjat! förstår verkligen till 100% att det är klart att det är svinjobbigt att titta tillbaka på sitt liv och vara arg över så många grejer som man själv inte kunnat styra över. men från och med nu är det du som styr och bestämmer vad som ska hända och hur ditt liv ska se ut! go get em’ girl! <3<3<3<3 största kramen från en brud med inte heller en så himla skön å härlig familj. tur är väl det att om/när vi skaffar egna familjer så kan vi välja att vara precis allt det som våra föräldrar aldrig var!
Hur kan det va så att man ibland saknar sina föräldrar så hjärtat knakar, att man vill ha tillbaka tiden då man bodde hemma och hade en vardag ihop, men att man ändå när man träffad kan bli så frustrerad i sällskap med dessa personer a.k.a föräldrar som man älskar? Jag har så svårt att visa min kärlek och ”ta tillvara på” umgänget med dem. Jag har flyttat till en ny stad och träffar dem inte alls ofta. Om dem bara visste hur mycket jag tänker på dem och hur ont det gör ibland…….
Min pappa var här i helgen, i staden där jag nu bor. Han är min enda förälder efter att mamma gick bort när jag var liten. Efter en lång bilutflykt la vi oss i hans lilla 90-säng på hotellet och tog en tupplur. Fick tårar i ögonen när jag tänkte på att han en dag inte kommer att finnas här längre.
Herregud känner verkligen exakt såhär. Har också flyttat till en annan stad och saknar dem ibland så att det gör ont i hjärtat. Jag kan gråta när jag tänker på att de en dag inte kommer finnas där och att jag inte tar tillvara på tiden med dem tillräckligt. Men när vi sedan väl ses så blir det ofta småbråk eller bara att jag tycker att de är allmänt jobbiga. Tror att det har mycket att göra med att jag fortfarande är deras lilla flicka, men jag känner mig helt kvävd när de hela tiden frågar saker eller säger åt mig vad jag borde göra. Jag har alltid tänkt att det förmodligen blir lättare ju mer vuxen jag blir och ju mer de börjar inse att jag faktiskt är vuxen, men samtidigt så finns ju inte all tid i världen och jag vet att jag borde ta vara på den som finns. (Nu gråter jag för att jag skäms över att jag inte alltid visar min uppskattning, fina fina mamma, pappa och lillebror <3)
herregud vad jag känner exakt samma sak verkligen!!!! <3<3<3
jag tror också, och hoppas innerligt(!), att detta är sådant som sker när man försöker bryta sig loss från sina föräldrar på något vis. inte längre vara deras lilla unge.
jag ska försöka ge det tid för vet annars inte vad jag ska ta mig till. blir totalt galen på dom. är liksom värre nu (är 22) än när jag var trotsig tonåring. (vilket mina föräldrar gärna påpekar också….)
Känner igen mig jätte mycket
Känner igen mig så mycket i detta
Jag älskar mina föräldrar. Och de älskar väl varandra också. De bor tillsammans. Men de är sällan särskilt kärleksfulla mot varandra. Och har väl aldrig riktigt varit det mot mig heller. Vi har aldrig varit mysgoskramiga mot varandra. Jag minns inte ens att jag brukade få kramar som liten. Och det gör ont. För jag vill att vi ska vara kärleksfulla mot varandra. För att kompensera försöker jag vara gosig och kramig med mina vänner. Men även om jag ”övar” på närheten så har jag så svårt att göra det naturligt. Och det gör mig så jävla ledsen. Faktiskt. Jag kan bli så pinsamt avundsjuk på mina vänner som är så nära och fina med sina föräldrar och syskon på ett så himla naturligt sätt. När jag inte minns att mina föräldrar någonsin spontankramat mig eller lagt handen på min axel eller sagt ”jag älskar dig”. Vår relation är inte dålig. I det stora hela. Inte min relation med mamma i alla fall. Vi är väldigt bra på att prata och bekräfta varandra på så sätt. Men jag känner ofta att det inte räcker. Jag har genom hela min barn- och ungdom försökt pleasea dem med bra betyg. För att bli bekräftad. I guess. Fan. Jag vill bara att någon ska TA på mig. SE mig. ÄLSKA mig.
hos oss är det likadant. det gör verkligen ont i hjärtat när jag tänker på det. kan inte förstå hur himla svårt det ska vara att bara kraaaaama. men inser ju att jag är exakt likadan. har själv svårt att vara fysiskt nära någon på det sättet som många andra är, för att jag helt enkelt inte är van vid det. hjärtskärande är det. inser att jag kommer bli tvungen att ”öva upp” det här inför mina framtida relationer för annars kommer jag få det likadant som mina föräldrar. och det vill jag verkligen inte!
herregud vad föräldrar kan fucka up en på ett sätt. skrämmande!
skickar en komiskt nog en kram till dig så kan vi mötas i stelheten<3
J, jag känner igen mig i precis allt du skriver. Kan vara så avundsjuk på andra familjer som hittar på mysiga saker tillsammans och visar varandra uppskattning. Jag minns att mina föräldrar var bättre på att visa mig och min bror uppskattning när vi var små, men det försvann mer och mer när vi kom in i tonåren. Det är ju naturligt att relationen mellan barn och föräldrar ändras när barnen växer upp såklart, men jag kan ändå önska att vi kunde ha en närmre relation än idag. Jag har också ett stort bekräftelsebehov och väldigt låg självkänsla. Framförallt är jag väldigt rädd att göra mina föräldrar besvikna, så jag håller nog uppe en slags fasad mot dem för att inte visa mig sårbar eller svag. Vore väl enklast att bara prata med dem om saken, men vet ärligt talat inte om jag skulle våga.
Min pappa gick bort i en hjärnblödning när jag var 3 år och på grund av att jag var så liten har jag inga som helst minnen av honom. Det knäppaste med allt det här, vilket är lite av en skam för mig att skriva, är att jag är glad över att han inte lever. Han var alkoholist, söp bort alla pengar och lämnade min mamma ensam till att fixa allt: hon hade tre (TRE!!!) jobb för att hålla allting uppe. Runt den tiden träffade hon min plastpappa, och för det är jag så tacksam. Han är lugn och trygg och har alltid funnits där. När jag var runt 10-11 år gammal funderade jag väldigt mycket på honom, främst för att hans gamla bandkompisar alltid påpekade hur lik jag var honom så fort vi bjöd över på middag eller kalas men också för att jag inte kunde hantera det hela riktigt. Och det är något som jag funderar på i perioder än idag, snart 20 år gammal.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med allt det här, har inget bra svar eller råd till er andra än att ni ska stå på er. Ta vara på människorna runtomkring och hitta er egen väg ut ur det jobbiga: det löser sig alltid på något sätt.
Jag har växt upp i en familj med skilda föräldrar och med en far som har alkoholproblem. Jag har bara bott med min mor under hela mitt liv,hon har gjort allt för oss barn och det är jag evigt tacksam för. Det har varit en jobbig uppväxt och gjort att jag som liten varit väldigt blyg, tillbakadragen och osäker.
Vad säger man när ens kompis frågar var ens pappa är? varför jag inte bor hos honom varannan vecka?
Det har varit svårt och jag har varit så jäkla rädd för att någon skulle få reda på att min pappa är en alkoholist, vad skulle de säga då?
Trist at din pappa døde, men bra at du gjør det beste ut av situasjonen! Du virker veldig sterk! Og WOW, for en mamma du har!
Jag är 19 år och när jag var 2 år gammal blev min mamma psykiskt sjuk och min pappa fick då ensam vårdnad över mig och min bror. Jag har träffat min mamma typ kanske två gånger under åldern av 8 och 12 kanske men jag kommer bara ihåg att det var konstigt. Så jag har bara växt upp med min pappa, och min bror. Vilket har gjort mig väldigt självständig. Men jag undrar om någon varit med om något liknande? Jag har aldrig känt att jag saknat att ha en mamma, modersfigurer hade jag ju såklart under min uppväxt. Och jag älskar min pappa, men ibland är han väldigt svår. Ibland känns det som han tar ut saker på mig för att han startar bråk om de mest onödigaste sakerna och han kan ALDRIG ha fel. Han har dubbelmoral och om jag gör något är det fel men om han gör det så är det absolut inte det. Jag vet inte riktigt vad jag försöker komma med detta men om någon känner något kring detta så får ni gärna svara på denna kommentar.
Okej, jag känner mig så himla FRI nu. Kan börja med att berätta lite om min familjesituation. Jag har skilda föräldrar. Jag bor hos min pappa och min bonusmamma. De har två barn, mina halvsyskon, som är 15 år yngre än mig. Min bonusmamma har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Min riktiga mamma har jag ej bott hos på länge. Hon är så rolig och fin, min mamma, men dock väldigt olik mig. Precis som min pappa, och bonusmamma. Problemet jag alltid har haft, är att jag försökt göra dem nöjda genom att kämpa på i skolan, jobba, resa och söka till universitet. Jag VILL studera vidare, men jag har även alltid känt att jag inte haft något annat val. Det är mycket press i vår familj. Mina småsyskon är bortskämda, men helt underbara. Det är p.g.a dom jag ej vill flytta hemifrån. Min finaste lillasyster är så full av liv och SÅÅ himla lik mig. Jag vill liksom rädda henne litegrann från att gå i mina osäkra spår som jag gjorde under min ungdom. Jag har alltid känt mig som en dålig människa. Som att mina vänner (som jag gick i högstadiet med) ej gillade mig. Som att jag är för högljudd. Som att alla anser mig vara för bestämmande. För dominant. För bossig. Detta har jag alltid fått höra på utvecklingssamtal. Jag har ALLTID kämpat med att dölja denna sida. Jag i flera år känt mig dålig som är en ordningsam och väldigt punktlig person. Jag är tyvärr, alldeles, för ”duktig”. Detta är någonting jag verkligen ogillat. Och detta är mycket p.g.a att man i min familj ej pratar om känslor. De vet egentligen inte mycket alls om mitt liv. De vet inte någonting om hur jag träffade min pojkvän (som jag varit tillsammans med i fem år nu) eller vilka jag umgås med. De har aldrig frågat mig om detta. Och jag är en sådan, som på grund av min uppfostran, ej berättar saker om folk ej frågar. Detta är vad jag vill ändra för min lillasyster. Att hon VÅGAR stå på sig och fortsätta vara så bestämd som hon är. Att hon lär sig ödmjukhet men samtidigt att folk låter henne vara EXAKT som hon är nu. Det som jag har förlorat litegrann p.g.a vad vuxna sagt åt mig. Ett annat stort problem är att jag är väldigt insatt i feministiska och könsneutrala diskussioner. Min familj har alltid, när jag var mindre, klätt mig i flickiga kläder. Kommenterat när jag sett ut som en ”pajas”, enligt dem. De klär nu även min syster i rosa och lila. De klär min bror i typiska ”killkläder”. Och det är kommentarer dagligen, i detta hus, som är SÅÅÅ himla förlegade och patriarkala. Jag blir så less på detta och försöker prata med mina småsyskon att säga ifrån. Min lillasyster älskar blåttt. Hon vill rensa sitt rum på saker och hon har så himla mycket bra tankar. Men detta blir stoppat av min bonusmamma. JÄMT. Och när jag pratar med henne säger hon ”äh” till allting. Det är svaret. För det är tydligen inte viktigt. Och dom förstår ej vad jag menar och säger att ”jamen dom vill ju ha dom här kläderna” och liknande. Jag försöker förklara. Men åter till början. Att jag nu känner mig fri. Detta är p.g.a att jag slutat bry mig angående deras åsikter om mitt liv. Det är SÅ skönt. Jag säger vad jag vill. Jag tycker det jag vill. Och håller de ej med, så får det stå för dom. SÅ skönt. Men i alla fall, är det NÅGON som har tips på hur man ska försöka få dem att förstå detta ang. att barnen måste få välja mer själva? Att det ska få mer rättigheter i familjen? TIPS? Allt uppskattas. (tänk på att detta är vuxna personer som är vääääldigt svåra att nå far till. de vanliga argumenten fungerar ej). Kram
För mig har min relation till mina päron senaste åren varit krånglig, de med ett krisigt äktenskap gav mig mycket ansvar som ung tonåring och ofta fick jag både medla och hålla hemligheter mellan dem. Så idag, när de är nyskilda, upplever jag fortfarande att jag måste ta ansvar för dem och för deras hemligheter och liv. Att be om hjälp eller ev. lite extra fickpengar kan ligga och gro hos mig i veckor innan jag vågar att faktiskt fråga om den där saken eller be om något, för jag vill inte belasta dem och deras liv trots att jag enbart är 18 år och fortfarande bor hemma och går i gymnasiet. Men i många lägen är mina föräldrar även fantastiska, men vår relation är lite krånglig, i alla fall enligt mig.
Åh, kan relatera till det här så himla mycket. Jag kände också att jag behövde ta mycket ansvar när mina föräldrar bråkade, dock efter deras skilsmässa. Jag tog på mig jättemycket ansvar när det gällde min lillasyster och det har liksom suttit i. Det var inte förrän ett par månader sedan (fyller 24) som jag sa till mamma att jag fortfarande känner att jag måste ta hand om henne och min lillasyster på så många plan. Det var den största befrielsen i hela världen att få säga det högt. Även om det är skitläskigt så vill jag bara uppmuntra dig att säga exakt detta till dina föräldrar. Om inte irl, så skriv ett brev eller ett mail. Då har du tid att formulera dig. De vet säkert inte alls hur du mår i detta.
Massor med kramar till dig!
Bra önskat av den som gjorde det!
Jag har haft en väldigt stabil relation till mina föräldrar hela min uppväxt, och har väl det fortfarande (är 21 nu). Men för tre år sedan skilde de sig och efter det har jag upplevt det som att dom ibland (för ofta) har använt mig som någon de kan ventilera sin irritation över sin före detta respektive med. T.ex. om min pappa ”skött” kommunikationen kring var vi ska spendera påsken på ett sätt som min mamma inte gillar kan hon lägga en spydig kommentar till mig om det. Och vice versa. Jag har pratat om det här med dom men det händer fortfarande ibland och det gör mig obekväm/ledsen. Dels eftersom vi aldrig haft den där ”kompis”-relationen utan en tydlig förälder och barn-relation och dels eftersom dom väl borde förstå att jag inte vill höra ”skitsnack” om någon av mina föräldrar och allra minst FRÅN en av mina föräldrar?
Någon som känner igen sig?
PS: de har även båda nya partners och vänner de skulle kunna prata med så varför detta behov att göra det klart för mig hur missnöjda de är med varandra ibland?
Mina föräldrar skildes när jag var liten. Har alltid haft ett helt okej förhållande till min pappa, men när jag blev ca 15 slutade vi träffas. Då var det inte längre ”tvång” att tillbringa varannan helg hos honom och jag blev mer intresserad av att vara med mina vänner i stället för att åka till pappa. Vi gled verkligen ifrån varandra. I början pratade vi i alla fall varje vecka på telefon. Men efter något år slutade vi. Nu håller vi liksom kontakten genom min storasyster. Hon bor fortfarande kvar nära pappa, medan jag har flyttat långt hemifrån. Så när vi träffas är det på högtider. Annars ringer vi aldrig. Jag skulle jättegärna ringa honom och bara fråga hur han har det, men det känns som att jag inte orkar. Det har gått så lång tid sen vi hade en bra relation och vi båda har förändrats så mycket. Tänker på honom hela tiden. På min barndom och hur annorlunda han var då. Nu är han deprimerad och instängd och jag har väldigt svårt att ta steget att försöka ha en relation med honom. Jag kan bara inte ringa. Ändå önskar jag varje dag att han ska ringa mig.
Blev superpeppad och ringde. Skakade i hela kroppen. Det var ett otroligt obekvämt samtal alltså. Det känns som att han inte vet nånting om mig och jag inte nånting om honom. Många pinsamma tystnader. Men vi bestämde att vi skulle träffas när jag kommer hem på påsk. Så tack för uppmuntran, ska försöka ringa honom oftare.
åh<3<3<3 fick sånna rysningar av din senaste kommentar. gullis som ringde. så jävla starkt av dig.
Ring.
Eller kontakta honom på vilket sätt som än känns enklast. Ett sms, ett mail, ett brev. <3
Ring.
Jag har precis förlorat min mamma. Min bästa fina trygga underbara mamma gick och la sig som vanligt en kväll och sedan vaknade hon aldrig mer, ungefär 20 år för tidigt. Och nu när jag önskar att jag hade tid att få en normal vardag igen, en vardag där jag inte har mamma som stöttepelare, så har familjen vänts upp och ner. Min pappa som jag inte har en speciellt nära relation med har gått in i en depression och allt fokus ligger på honom. Då jag är med familjen, som borde vara ett stöd, så får jag pausa mina egna känslor för att han ska få utrymme. Det har gjort att jag börjar dra mig för att gå dit.
Igår blev jag tillsagd att inte vara irriterad eller frustrerad och jag blev så ledsen. Irritation och frustration är väl också känslor i en sorgeprocess?
Hur hanterar man en deprimerad person då man själv är full av sorg och bara vill skapa en fungerande vardag?
Jeg har alltid hatt et bra forhold til mine foreldre. Er utrolig glad i dem. I julen ble det oppdaget at pappa har kreft. Jeg bor i en annen by og bekymrer meg mye. Jeg sover dårlig og gråter mye. Har prøvd å snakke med noen av mine nærmeste venner, men de sier så lite og spør ikke heller. Det virker som om de ikke vil eller tør å snakke om det. Hvis jeg prøver å ta det opp så skifter de bare samtaleemne. Vet ikke helt hvem jeg kan snakke med, så da skriver jeg her. Takk for bra initiativ, Flora <3
Jag förstår att du är ledsen S. Det är svårt när en närstående person är sjuk. Att kunna prata av sig om det med någon är ofta väldigt skönt, det kan vara såå befriande att få gråta ut mot någons axel. Därför är det dumt att du inte kan prata med dina vänner, vilket jag tror är ett vanligt bekymmer. De vågar förmodligen inte prata om det för de vet inte hur de ska hantera dig eller vad de ska säga. Ofta kan de nog också vara rädda för att du ska bli väldigt ledsen och de kanske inte vet hur de ska kunna trösta dig. Om du vill kan du vara rak på sak mot dina kompisar och säga att du vill och behöver prata om att din pappa är sjuk, då kommer de säkert att göra det. Annars kan du försöka hitta någon annan att prata med, det finns nummer som du kan ringa. Om du vill kan du kontakta mig (jag är 18-årig tjej som bor i Uppsala) på [email protected] :) Sorgen för beskedet lägger sig förhoppningsvis lite grann efter ett tag och sedan ligger fokus på att din pappa ska genomföra sin behandling och bli frisk. Lycka till! :) <3