Flora Wiström

Att vara i tretton- och fjortonårsåldern var ett enda stort experiment. Jag rotade fram kläder ur utklädningslådan, bar nitarmband och vintageklänningar, hade långt hår kort hår brunt hår blont hår, ritade och skrev. Pratade högt och väjde för gliringar i skolkorridoren. Klampade runt i Dr Martens och försökte att inte ta illa upp när moppekillarna pekade på min högmidjade kjol, spottade snussaft och frågade om jag var gravid.

Det var under den här perioden som min blogg kickades igång ordentligt. Jag älskade hur mina bloggläsare alltid peppade mig till att våga klä mig som jag ville, våga skriva, våga rita. Att inte vara rädd för att experimentera. Fan vad tacksam jag är för det.

Paulina, Ebba, Josefin, Anna, Tess och Flora. Vi hängde jämt. Här tyckte vi att det vore en bra idé att ha gräddkrig. Det hade vi förstås rätt i.

Såhär såg mitt sovrum ut hos pappa. Jag hade precis bytt ut alla mörka, vinröda textilier till det här ljusa. Symaskinen stoltserade på skrivbordet.

Det var också nu vi började dricka. Vi drack häxblandning och hängde vid Trollsjön. Grillade. Dansade. Tältade och vinglade runt i skogen och gjorde allt för att verka nyktra när våra föräldrar tittade till oss.

Minns inte vad jag hade gjort här, men jag hade antagligen fyllehånglat med någon jag inte borde ha fyllehånglat med.

Jag var ett indiekid utan att förstå det själv – så totalt omedveten om klichéer. Och jag var så förbannat stolt över mina 150 läsare om dagen.

Esmeralda introducerade mig till Södermalm och det var som att äntra en ny värld. Så annorlunda från Orminge centrum och Nacka forum. Vi drack silverte på Café String (varmvatten blandat med mjölk, eftersom vi inte hade råd med te) i timmar, provade kläder på Beyond Retro och lapade vårsol i Vitabergsparken.

Hanna var den första personen som jag lärde känna via bloggen. Och den person som tog med mig på mitt första bloggevent :’)

Sedan anordnade vi en bloggträff på Djurgården. Vi var 11-12 stycken som satt i gräset, åt torra cupcakes (det var tvåtusenåttas bloggtrend om ni minns) och bekantade oss med varandra. Så gulligt I die.

Jag hade en novellserie på bloggen i femton delar där jag skrev om en tjej och en kille (nej förlåt en FLICKA och en POJKE) som träffades på bussen. Som sagt: jag hade ingen som helst koll på vad en kliché var för något, och det är det som gör Bussbekymmer så sabla cute. Jag var tretton år, kämpade med tempus och tyckte att blyga pojkar som skrev poesi var det vackraste som fanns.

Tess och jag reste till Gotland flera somrar i rad. Där åkte vi moppe och hängde med killar på stranden och tog bilder på varandra i solnedgången. Vi hade så himla roligt, Tess och jag.

Sedan åkte jag till mitt landställe och raggade upp en kille. Alltså på allvar så klev jag fram till honom, gav honom mitt nummer och sa att han skulle ringa mig. Och det gjorde han. Han var mogen, glad och så olik alla andra killar på min högstadieskola och vi hamnade såklart i hans säng.

Och när han inte hörde av sig på EN DAG skrev jag den här melodramatiska texten på bloggen. Gud. Vill bara krama om mig själv. Jag ville så jäkla gärna bli kär men när vi skildes åt efter en vecka ihop så försvann alla sådana känslor ur kroppen, som vatten som rinner ur ett badkar.

Sedan fyllde jag fjorton! Och blev överraskad av mina bästisar <3

Viggo och jag bråkade mycket när vi bodde ihop men när han flyttade till Västkusten (där han bor än idag) blev vi kompisar på riktigt. Bästa, bästa Viggo.

Och så hade jag min första dejt med My! Henne känner ni ju igen :)

Kunde typ inte tänka på något annat än kläder.

Så kaxig niondeklassare <3333

Och jag och Paulina var helt oskiljaktiga <3

Avslutar med den här videon på mig i 2008-frisyren.

Här har jag skrivit om när jag var tretton.  

Translation: About being thirteen-fourteen years old and trying to find myself.

När mamma skulle komma över på middag gick jag och handlade ingredienser till ett recept som Rasmus har introducerat i mitt liv: sötpotatissoppa med getost! Här hittar ni det om ni blir sugna.

Alltså: en soppa gjord på lök, sötpotatis och getost (som liksom är nedmixad), toppad med rostade frön (jag tog solrosfrön) och en myntaolja. Holy macaroni vad den här rätten är god. Och lätt att göra dessutom.

Så fint att ha mamman på besök också, som lägger sig ovanpå min säng när hon är mätt och belåten och som alltid skrattar högt, nedifrån magen.

:’) bäst är hon!

Translation: We had mum over for dinner and made a soup out of sweet potato, goat cheese and mint. Find the recipe here and translate it, because you don’t want to miss it.

Ni vet väl att ni kan önska olika teman för diskussionsinläggen? Eller, för inlägg i allmänhet egentligen. Häromdagen fick jag en önskan om att ha föräldrar som tema, och det tyckte jag var en mycket bra idé. Jag kan tänka mig att många av er har en krånglig relation till era päron, och behöver någonstans att lufta det. De (eller den) kanske inte förstår dig. Du kanske har förlorat en förälder eller är uppvuxen i en okonventionell familjekonstellation. Du kanske känner dig förbisedd, instängd eller sviken. Eller så vill du bara skrika ut i evigheten hur mycket du tycker om din pappa. Det här kan vara rätt plats att göra det på.

Dela gärna med er av era frågor, tips och råd i kommentarsfältet. Det finns inga rätt eller fel. Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga.

Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer.

Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg: hår, att göra slut med en vän, preventivmedel, ångest, sex, mens, sorg och kärleksrelationer.

Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case parents. I imagine that many of you have a complicated relationship with your parents, and need somewhere to talk about it. Your parents (or parent) may not understand you. Maybe you have lost a parent or maybe you grew up in an unconventional family constellation. You might feel overlooked, trapped or betrayed. Or maybe you just want to scream out in in eternity how much you love your dad. This might be the place to do it. Share your thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone.