Jag kickade igång morgonen med en drömfrukost. Acaibowl, kaffe och knäcke med jordnötssmör och banan. Japp jag älskar att lägga tid på mina frukostar.

Vi lyssnar ofta på morgonekot till frukost, eftersom vi bara har DN på helgen. Så även denna morgon. Tips tips!

Sedan cyklade Felix till jobbet medan jag stannade hemma för att hugga tag i dagens blogginläggsskrivande. Jag skriver vanligtvis två inlägg per dag och om jag jobbar effektivt blir jag klar innan lunch.

Inte så pjåkigt att jobba hemifrån med den här utsikten.

När jag var färdigbloggad snörade jag pÃ¥ mig skorna för att ta en promenad och göra ärenden. Jag lyssnade pÃ¥ Den vita staden av Karolina Ramqvist under tiden. Varför har jag inte provat Storytel tidigare? SÃ¥ himla briljant att kunna ”läsa ut” en bok pÃ¥ en dag. Hade dock missat att detta var fortsättningen pÃ¥ boken Flickvännen, vilket gjorde att jag var lite förvirrad ibland. Hur som haver: Bra bok!

Jag hämtade ut två böcker på posten. Yes please av Amy Poehler och Sund av Tove Folkesson.

Och handlade mat. Fick allt detta för 80 kr mvh extraprisproffset. HUR bra matvaror förresten? Melon, ananas, rädisor, boursinost, juice, myntonad, vegofärs och chokladglass. M-hm!

Svängde ihop en lunchsallad. Är lite av en salladsexpert om jag får säga det själv. Quinoa, galiamelon, halloumi, rädisor, citronmeliss, citronolja och balsamvinäger. Sött, salt, knaprigt, mjukt och mättande!

Duschade och sminkade mig (höhö höll pÃ¥ att skriva ”mÃ¥lade mig” men kunde inte pga att det är det fulaste uttrycket jag vet).

och klädde på mig.

Braxor från Sanne Alexandra, mammas gamla kashmirkofta och skor från Nike som är det skönaste jag vet. Jag bojkottar alla andra skor för tillfället.

Bomberjackan är min mormors gamla.

:-D

Promenerade ner till Drottninggatan och slog mig ner på Il Caffé. Där beställde jag en sojalatte och slog upp datorn. Där satt jag och redigerade text i typ två timmar.

Sedan: Snabbt hem igen för att äta middag. Typ samma som till lunch fast denna gång med kidneybönor, äpple i stället för melon och boursinost i stället för halloumi.

Vid sextiden cyklade jag till Fryshuset för att se min kompis Majas slutkonsert (hon pluggar musik pÃ¥ RML). Det var sÃ¥klart heeelt amazeballs. Hade mobilen pÃ¥ laddning under tiden sÃ¥ jag kunde inte fota, men det här är efterÃ¥t när jag väntar pÃ¥ att Daniel och Felix ska äta upp sina hamburgare. Döper denna bild till ”det är coolt med hjälm – ni använder väl hjälm?”

Sedan cyklade vi österut. Passerade Trädgården där det dånade från P3 Älskar.

Målet för kvällen var Nordiska museet där Youtube hade sin tioårsfest. Grattis grattis!

Detta var mitt gäng för kvällen: Daniel, Nina, Rebecca, Felix, Jakob och Natalia. Så bäst.

Vi gjorde det enda rimliga, dvs lekte rövare och drack en massa gratisdrinkar.

En alldeles alldeles eminent torsdag var det!

Translation: My thursday. Acai bowl for breakfast. Working from home. Doing a couple of errands. Working from a café. And celebrating Youtube’s 10 year anniversary. Such a perfect day!

Jag har haft ganska dåligt läsflyt på sistone. Tragglade mig igenom den första halvan av The Unbearable Lightness of Being men gav upp, tyckte att det var för lite gestaltning och för mycket bla bla bla, och sedan har jag ju läst mina klasskompisars långa texter. Vilket ju i princip är tre romaner. Men en bok som jag har läst är Hatet av Maria Sveland. Det var vår senaste bokklubb för att vara exakt.

Maria Sveland har länge kämpat för kvinnans rättigheter och den feministiska politiken, tätt följt av hejarop från sina medsystrar och bröder. Men i takt med att hennes röst hörs och i takt med att de högerextrema partierna växer, börjar hon få mer och mer hat. Och hot.

En morgon får hon ett dödshot på posten, undertecknad Breiviks fanclub. Hon är inte längre trygg i sin lägenhet. Hon får polisskydd. Och hon bestämmer sig för att skriva en bok om antifeminismen och kvinnohatet.

På 175 lättillgängliga sidor lägger hon fram sin egen analys av situationen men kanske framförallt intervjuer med andra människor om det hat som de fått utstå. Ofta är det så jäkla spot on.

Och ofta är det så jävla frustrerande och nedslående. Att människor känner sig så hotade av kampen för mänskliga rättigheter att de tar till hat och hot. Men att kartlägga antifeminismen är en betydelsefull del i kampen. Det är inte förrän vi ser strukturerna som vi kan kämpa mot dem.

Om ni vill ha nÃ¥got intressant att läsa i hängmattan (okej vem har ens en sÃ¥dan – pÃ¥ stranden dÃ¥ kanske) i sommar sÃ¥ rekommenderar jag Hatet. 

★★★★☆

Andra böcker jag har läst på sistone:
Chimamanda Gnozi Adichie – Lila hibiskus
Gunnar Ardelius – Vill ha dig så illa
Kim Thúy – Ru
Chimamanda Gnozi Adichie – Americanah
Sara Stridsberg – Beckomberga : Ode till min familj
Lena Dunham – Not that kind of girl

Translation: Hatet (The Hatred) by Maria Sveland is a book about anti-feminism. It’s both important, tough and interesting. Unfortunately it’s not translated. 

Vår förra bokklubbsbok var Purple Hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag är ju i London så jag kunde inte vara med och babbla om boken (</3), men å andra sidan kan jag ju babbla med er om den!

Såhär står det om bokens handling på nätbokhandlarna:

”Kambilis far Eugene Achike är en riktig hjälte. Han tar hand om de sina, han äger en tidning som oförskräckt kritiserar korruptionen och maktmissbruket i samhällets högsta skikt, han fÃ¥r pris av Amnesty International och skänker stora summor till välgörande ändamÃ¥l.

Men i hemmet är han en tyrann. Han misshandlar sina barn och sin fru om de gör det minsta avsteg frÃ¥n det han betraktar som den enda sanna vägen, en hÃ¥rdhänt och intolerant katolsk tro. Han har till och med stött bort sin egen far, eftersom denne hÃ¥llit fast vid sina förfäders religion. Kambili och hennes bror Jaja fÃ¥r en aning om ett annat sätt att leva när de under en tid fÃ¥r bo hemma hos sin faster, som i sin kärleksfullhet och rättframhet är sin brors raka motsats. Denna aning om ett friare liv växer till ett uppror hos Kambili och Jaja. Familjens maktordning är plötsligt i gungning och en vÃ¥ldsam brytning blir mer och mer oundviklig.”

Jag tyckte väldigt mycket om Purple Hibiscus. Våld i hemmet är ett svårt ämne, men Ngozi Adichie har lyckats skapa en berättelse som är viktig och realistisk på samma gång. Och i det hemska så finns stråk av lycka, vilket gör berättelsen så himla stark. Jag råälskade ju Americanah, och den här boken tyckte jag om nästan lika mycket. Läs den du med vetja.

Just det, den finns förstås på svenska också (Lila hibiskus) om ni föredrar det.

★★★★☆

Andra böcker jag har läst på sistone:
Gunnar Ardelius РVill ha dig s̴ illa
Kim Thúy – Ru
Chimamanda Gnozi Adichie – Americanah
Sara Stridsberg – Beckomberga : Ode till min familj
Lena Dunham – Not that kind of girl

Translation: I really liked Purple Hibicus by Chimamanda Ngozi Adichie. It’s about being 15, not knowing what the world has to offer, and trying to break free from domestic violence.