Hon anländer en måndagkväll. Öronen sticker fram mellan de silvriga hårslingorna vilket får henne att se alvlik ut. Vi har träffats sju gånger eller tio gånger men säkert inte mer, och nu har hon rest till andra sidan jorden för att hänga med mig. Himlen ligger mörk och gnistrande över Market Street. Hon säger att det ser ut som New York. Säger att hon haft ett lyckorus hela vägen från flygplatsen. Vi hoppar på en Muni. Jag får inte bära hennes väska.
Sedan följer en vecka av pyjamasfrukostar med smoothie och kaffe. Av att lyssna på radiohits ibland och Markus Krunegård ibland. Av att fråga varandra om vad vi har för relationer till våra farföräldrar, vem vi var kära i på högstadiet, vilken som är vår favoritmat och vilka böcker som har gjort störst intryck på oss. Att sitta på skrangliga bussar och promenera upp för höjder och ner för backar och att somna under samma täcke.
Jag lär mig: Hon pillar på allt hon ser med hispiga händer. Hon sätter upp håret med papiljotter, vilket i kombination med det grå håret får henne att se ut som en gullig liten tant. Hon somnar hur lätt som helst (mot min axel på bussen, bredvid mig i soffan, på tre sekunder bredvid mig i sängen) och därför har hon knappt sett klart en enda film. Hon gillar mexikansk mat och sura dödskallar och tycker att aubergine är livets grönsak. Hon gestikulerar med armbågarna mot kroppen och handlederna och händerna viftande i luften. Hon köper allt jag rekommenderar henne för att hon litar på mitt omdöme (en omlottopp, ett puder, en hårborste). Hon gråter hur lätt som helst och när hon torkar bort tårarna smetas eyelinern ut.
En kväll är vi på Make Out Room. Det hänger silvergirlander från taket och ur högtalarna spelas salsamusik som får allas höfter att gå i loopar och allas fötter att ta små steg fram och tillbaka. Vi slickar salt från den lilla gropen i handen, dricker tequila i glas stora som kaffemuggar och biter i limeklyftor. Vi dansar. Hon med händerna i luften, jag med håret svepandes fram och tillbaka. Varje gång någon kille rör sig mot oss så går våra kroppsrörelser från att vara mjuka till att vara hårda och kantiga. Vi förvandlas till robotar och får killarna att ge ifrån sig nervösa skratt, klia sig i håret och sedan backa bakåt och försvinna iväg. Hon sittdansar på en stol med hjul. Snurrar runt runt runt. Rynkar på näsan och skrattar.
Jag känner en hand mot min rumpa. Vänder mig om. En kille står och tittar på mig, ser obrydd ut, som om han inte haft något bättre för sig än att tafsa.
– Han tog mig på rumpan. Vilken jävla praktidiot.
– Fyfan! Kom.
Vi går därifrån. En stund senare kommer han mot oss igen. Ögonen är två smala springor. Då händer det: Hon sticker upp sina pekfingrar i hans näsborrar så att de vidgas. Hon snurrar fingrarna ett helt varv. Hans ögon är stora som golfbollar. Munnen gapar. När hon släpper taget backar han bakåt med fuck you-fingrarna i luften. Fortfarande med munnen formad som ett O.
– Jag hoppas att hans kompisar inte har kniv.
Två dagar senare säger vi hejdå på Market Street. Vi har gjort planer för våren. Jag ska laga ratatouille till henne och hon ska laga tomatsoppa till mig. Vi ska äta middag på Lao Wai och åka till Norrgården för att skriva och så ska vi dricka vin mitt på dagen. Jag försöker trycka undan klumpen i halsen.
– Jag vet varför jag sov så gott i natt.
– Varför?
– För att du låg så nära.
