Dags för filmtips igen! För såhär års är ju filmhäng det enda en orkar sysselsätta sig med om kvällarna, och då är det lika bra att titta på bra film och inte ba klicka fram någon gammal komedi med *sköna snubbar* på Netflix.

Nu till filmen. Mistress America (från 2015 av Noa Baumbach och Greta Gerwig) handlar om Tracy (Lola Kirke) som börjar på college i New York, där hon inte känner någon. Allt hon vill är att skriva – och bli inbjuden i skolans litteraturklubb. Hon är jäkligt ensam.

Men hennes soon-to-be styvsyster råkar också bo i New York. Brooke (Greta Gerwig). Och efter några djupa andetag vågar Tracy ringa henne.

Med styvsystern som sin bundsförvant är livet i NY inte längre ensamt. Brooke är ett yrväder, bor i finaste läggan, har planer på att starta restaurang och verkar lyckas med allt hon tar sig för. Eller, är det så? Hur mår hon egentligen?

Vid ett tillfälle säger Brooke:

”I think I’m sick, and I don’t know if my ailment has a name. It’s just me sitting and staring at the internet or the television for long periods of time, interspersed by trying to not do that and then lying about what I’ve been doing. And then I’ll get so excited about something that the excitement overwhelms me and I can’t sleep or do anything and I just am in love with everything but can’t figure out how to make myself work in the world.”

Noa Baumbach har gjort en del film med Wes Anderson och det märks verkligen i Mistress America. Det är liksom snudd till orealistiskt då och då, och replikerna känns ibland teatraliska och sitcom-aktiga. Och jag tycker om det. Jag gillar hur knäppa karaktärerna är, hur halva filmen helt random utspelar sig hos Brookes expojkvän och hur berättelsen gestaltar hur det känns att vara ung och ibland vilja så mycket att det blir paralyserande.

Se den! Och se deras tidigare film Frances Ha (som är ännu bättre)!

–

FLER INDIEKOMEDIER:

The Diary of a Teenage Girl

Me and Earl and the Dying Girl
People Places Things
Skeleton Twins & Ghost World
Life Partners
The Pretty One

Translation: I really liked the movie Mistress America by Noa Baumbach and Greta Gerwig.

Jag och Felix såg en så jääävla fin film häromdagen som jag absolut måste tipsa om. The Diary of a Teenage Girl från 2015.

Filmen handlar om Minnie, som är femton år och lever i sjuttiotalets San Francisco.

Hon funderar på de stora frågorna som en har när en är femton – vem ska jag ligga med mig? Är jag snygg? Varför kan jag inte sluta tänka på sex? Kommer någon någonsin älska mig? Sådana saker.

Och så ritar hon serier. Älskar animationerna i den här filmen, alltså titta ba:

<3333

Minnies mamma (Kristen Wiig) är vacker, charmig och konstant hög. Hon är tillsammans med Monroe (Alexander Skarsgård).

Och det är här kruxet kommer in: Minnie och Monroe ligger med varandra. Som ni förstår är det en väldigt jobbig situation att befinna sig i.

Obs obs att det inte är en spoiler – det händer precis i början av filmen. I alla fall: Jag älskade scenografin, kostymen, manuset, fotot och skådespelarinsatserna. Hehe allt med andra ord.

Plus i kanten för att den utspelar sig i världens vackraste stad. Här är liksom Ocean beach <3

Om du vill se en väldigt ärlig film som inte romantiserar tonårens ångest och sexfixering och som liksom känns i hela kroppen så borde du se denna feministiska lilla pärla.

–

ANDRA INDIEKOMEDIER DU BORDE SE:
Me and Earl and the Dying Girl
People Places Things
Skeleton Twins & Ghost World
Life Partners
The Pretty One

Translation: I LOVED The Diary of a Teenage Girl, a movie about a fifteen-year-old that sleeps with her mothers boyfriend – set in 1970’s San Francisco.  

I lördags kväll tände jag en triljard stearinljus, poppade en kastrull popcorn och kurade upp i soffan tillsammans med Froste.

Vi tittade på Tracks som handlar om Robyn Davidson (Mia Wasikowska) som bestämmer sig för att korsa öknen på Australiens västra sida – en vandring på 3000 kilometer. Något som beräknas ta sex, sju månader.

Som sällskap har hon hunden Diggety och fyra kameler som hon själv har tränat upp.

”I’d pared my possessions down to almost nothing. I had a filthy old sarong for hot weather, and a jumper and woolly socks for cold weather. I had something to sleep on, and something to eat and drink out of. And that was all I needed. Like any journey, it’s not what you carry, but what you leave behind.”

Alla säger att det är för långt och för påfrestande för en kvinna att genomföra en så lång vandring, men hon ger sig fan på att försöka.

”In the desert time is elusive. There were days when minutes dragged on for years, and the hours stretched for eons. It felt as if I was perfectly stationary, walking in place, pushing the world around under my feet. But time moves in one direction, always forward. So I decided to keep on walking no matter what.”

För att ha råd att genomföra resan söker Robyn bidrag från National Geographic, som nappar och vill göra ett reportage om henne. Då skickas Rick (Adam Driver) ut som fotograf. Jobbiga jävla Rick.  

Miljöerna i den här filmen är så förbannat vackra och antalet längre replikskiften skulle kunna räknas på två händer. Tracks är en berättelse om kärleken till djuren, till naturen, till ensamheten. Om att omfamna det oförklarliga och att våga. Jag grät så att tårarna rann.

Filmen är baserad på en sann historia, så här är Robyn och Rick i verkligheten ↑.

→ People Places Things.
→ Tre filmtips: indiekomedi, romantik och dramatik.
→ Short term 12.
→ Ett filmtips på tema spänning.
→ Life Partners.
→ I Origins.
→ Obvious Child.

Translation: Froste and I watched Tracks this weekend – a movie about a woman’s journey across the Australian dessert (based on a true story). We both loved it.