Jag, Froste och Dana såg en så himla fin och rolig film på amerikanska Netflix häromdagen. People Places Things från 2015.

Filmen handlar om Will Henry (Jemaine Clement från Flight of the Conchords) som är en graphic novelist, dvs han ritar serier. På tvillingsdöttrarnas femårsdag kommer Will på sin fru med att vara otrogen. Jahapp.

Ett år går. Will jobbar som graphic novel-lärare, arbetar med sin nästa bok och känner sig oerhört ensam. Vi får följa honom när han hänger runt med sina döttrar (DÖR DÖR DÖR) och när han blir hembjuden av sin elev för att gå på dejt med elevens ”cute mom”.

De grafiska elementen är top top top och kombinationen pappor + barn är ju aldrig fel. Tyckte dessutom att den kändes ärlig och realistisk. Hade liksom aldrig köpt hela perfect dad-biten om det inte vore för dialogen som Will har med barnens mamma (Charlie):

Charlie: This is your fault.
Will: How’s it my… how’s it my fault?
Charlie: You make them kites, you take them camping, you show more initiative now than you ever showed in our relationship.
Will: I don’t know. I think I just got comfortable with you taking the lead.
Charlie: Yeah well, I never wanted to be the leader.

Fler filmtips:

→ Tre filmtips: indiekomedi, romantik och dramatik.
→ Short term 12.
→ Ett filmtips på tema spänning.
→ Fyra filmtips till regniga sommardagar.
→ Life Partners.
→ Åtta filmtips.
→ I Origins.
→ Obvious Child.

Translation: I saw the indie comedy People Places Things the other day, and I really, really liked it. 

I tjugo år var jag förskonad från döden. Min farfar dog när jag var sju, men jag upplevde ingen större förlust då. Jag kände honom inte. Men förra året dog min pojkväns pappa.

För första gången fick jag uppleva – och jag upplever fortfarande – sorg. Och saknad. Och en ihållande känsla av frustration, ilska och förvirring; hur kan en människa leva ena dagen och vara död den andra? Hur är det ens möjligt?

Så när jag läste Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, som handlar om precis det här, så kändes orden i hela, hela mig.

Joan Didion är 72 år när hennes man John får en hjärtattack. De har precis kommit hem från sjukhuset där deras dotter ligger i koma, de har tänt en brasa, de har satt sig ner vid köksbordet för att äta. Och då händer det: John faller ihop och dör.

Dottern ligger i koma, maken är död och Joan Didion är ensam.

Boken följer Joan Didions första år efter dödsfallet. Vi får lära känna John, Joan och dottern Quintana genom återblickar och minnen. Och hela tiden skriver Joan att hon inte vill tänka på allt det som varit. Det gör för ont. Men ALLT påminner om det liv de har haft tillsammans. En gatukorsning, doften av en specifik maträtt, planlösningen i ett hotellrum. Det blir Joan Didions utmaning: Att tänka magiskt för att kanske kunna fungera igen.

Det tog Joan Didion 88 dagar att skriva boken. Hon skrev den i ett svep, mitt i sorgeprocessen. På dagen, ett år efter makens död, var boken klar. Ett år av magiskt tänkande är en saklig, plågsam och vacker bok. Den är mer som en dagbok än en roman. Men det är också en varm blick, en lång kram, en viskning:

Jag vet hur det känns. 

Läs den, i synnerhet om du har förlorat någon. Tack Alexandra för att du gav mig den här magiska lilla boken i födelsedagspresent. <3

★★★★☆

Hur fin är hon inte liksom.

Andra böcker som jag har läst på sistone:
Jonas Hassen Khemiri – Allt jag inte minns
Julie Otsuka – Vi kom över havet
När hundarna kommer av Jessica Scheifauer.

Translation: A couple of weeks ago, I read One Year of Magical Thinking by Joan Didion. It’s a pretty amazing book about loosing someone you love. 

Den här helgen är det Thanskgiving i Amerikatt. Det innebär kortfattat att en samlas med sin familj och/eller sina kompisar och äter asmycket mat. Jag skulle vilja påstå att det är en viktigare högtid än julen här. 

Jag, Froste och Dana sätter oss snart i bilen och åker norrut för att komma till Danas pappa som bor högst upp i nordöstra Kalifornien, alldeles vid Nevadagränsen. Väderleksrapporten skvallrar om minusgrader och snö, så jag har packat ner alla tröjor jag äger.

Jag var där förra året i samband med Frostes och Danas bröllop. Det var helt magiskt. Vi tittar.

Blogginlägg (ganska så fina sådana) från den resan:

– Från Miranda till Surprise Valley.
– Nevadaöknen.
– Eagleville Saloon.
– Skördefest i Surprise Valley.

Translation: I’m heading up north to Surprise Valley over the Holidays. These pictures are from last year when we were there.