Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

DISKUSSION: ENSAMHET

ENSAMHET

Känner du dig ensam? Är du en person som behöver mycket ensamtid och vad gör du då? Har du några bra strategier för att njuta av ensamheten? Självvald avskildhet är en sak, men motsatsen kan göra så förbannat ont. Är ensam stark? Har du några tips på hur en ska slippa känna sig ensam?

Dela gärna med er av era frågor, tips och råd i kommentarsfältet. Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga.

Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer. Rubricera gärna din kommentar så att den går att hitta vid snabb överblick.

Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg:
träning
heartbreak
flytta utomlands
alkohol
föräldrar
hår
att göra slut med en vän
preventivmedel
ångest
sex
mens
sorg
kärleksrelationer

Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case loneliness and solituteShare your thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
71kommentarer
  • Hej!

    Såg denna diskussionsgrupp nu och behövde bara skriva av mig lite! Jag är en väldigt ensam person och jag längtar så himla mycket efter vänskap. Jag bor med min sambo som är fantastisk och min bästa vän sen har jag min familj i en annan stad, har två vänner som jag står lite närmre men vi bor i olika städer så ses aldrig utan hörs av nån gång ibland på facebook. Jag har alltid haft otur med vänner, som andra har otur med kärleksrelationer. Jag lär ofta känna personer som är väldigt självupptagna och relationen rinner alltid ut och man slutar höras av och ses helt. Alla jag har haft som vänner har jag tappat kontakten med även om jag verkligen försökt hålla upp kontakten och hört av mig så orkar jag inte till slut eftersom allt ligger på mig. Jag är introvert vilket såklart inte gör det enklare att träffa människor, jag upplevs ofta som blyg i början men det släpper så fort någon ger mig lite tid, jag är väldigt omtänksam och snäll och har många fina egenskaper men tvivlar ändå på mig själv då jag alltid förlorar alla jag lär känna. Jag bor i Göteborg och om någon vill höra av sig så skriver jag min mejl här! ellen.eriksson1993(at)gmail.com

    ellen 2015-11-06 12:20:31
    Svara
  • Hej!
    Jag ör kanske lite sen med denna kommentar, men jag skriver den ändå, för jag håller på att bubbla över. Jag är en tjej som är nybliven femtonåring och börjar nian i höst. Anledningen till att jag känner mig ensam är att jag inte kan säga nej – inte till främlingar, släktingar, klasskompisar, och defenetivt inte vänner, eller så kallade vänner i mitt fall. När jag gick i sexårs började jag lära känna en tjej som jag trivdes jättebra med och vi hade jättekul tillsammans. Sen växte och förändrades jag, men hon stannade på något vis. I tvåan ungefär när set började märkas att hon var annorlunda började folk prata bakom ryggen och driva med henne. Hon märkte inte detta alls eftersom hon är väldigt socialt inkompetent. Jag var hennes enda vän och kände plikt att vara med henne. Jag var fortfarande bra kompis med alla andra i klassen, men när alla gick iväg frän henne var jag den som blev kvar. Jag tänkte att aja, det kommer ju knappast vara så här om några år. Åren gick, hon hängde kvar som ett plåster och när vi skulle sluta sexan tänkte jag-äntligen, nu börjar jag högstadiet och slipper henne. Vi hamnar självklart i samma klass, och än idag har jag detta problem. Vi är sex stycken tjejer i klassen som umgås + hon på en kant. Ingen av dem här fem andra personerna är jag jättenära med. Den av dem jag är med mest och kännt längst är den jag allra minst vill vara med. Hon är lång, blond, snygg och försöker i varje mening Linda in hur långa ben hon har, hur lik jag är en bulldog och hur stark hon är som inte visar sin inre smärta om dåligt självförtroende. Jag har flera gånger varit och snuddat vid ätstörningar och spenderar större delen av min tid åt att planera min icke-existerande viktminskning. Hon får mig att känna mig så dåligt, men jag har aldrig någonsin sagt något om det till henne, eller någon annan. Jag har ingen bästa vän och alla mina vänner passar jag inte med. Jag har verkligen ingen att prata med. Tre av mina vänner känns det som dem inte gillar mig, och tre av dem avskyr jag. Under skoltiden tar jag mig igenom dagen genom att vara tyst och hålla en hand över magen för att desperat försöka dölja hur mycket större den är än alla andras. Jag kommer hem och pluggar tills jag går och lägger mig. Nämnde jag att alla mina vänner är duktiga i skolan och har de ”perfekta” kropparna. Jag har alltid varit duktig i skolan, men får gråt i halsen om jag får ett B. Fatta press. Bara jag skriver det hör blir jag tårögd. Detta har jag aldrig nämnt för någon. Jag vill ha någon att berätta allt för. Vad ska jag göra?? Jag hoppas på att gymnasiet blir bättre, men är rädd att allt blir likadant där.

    Lovisa 2015-07-13 00:15:35
    Svara
    • Svar på Lovisas kommentar.

      Hej!

      Jag vet inte om jag svarar så sent att du kanske aldrig kommer se detta. Eller om du ser det, kanske inte gillar svaret, att det är för långt eller så. Men tänkte att jag gör det ändå, svarar alltså.

      Jag tycker du ska säga till henne att det hon säger faktiskt är sårande. Då kanske hon tänker mer på det. Och prata med de andra vännerna också och berätta hur du känner, att det känns som att de inte gillar dig. Jag vet att det kan kännas svårt, eller dumt på något sätt, men det är även jobbigt att bära allt inom sig. Jag hade förresten några vänner på högstadiet och jag fick för mig att de inte gillade mig längre i hemlighet och som du sa jag ingenting till dem. Efter att vi slutat nian pratade jag med en av dem och berättade lite om hur jag känt mig och hon sa att de visst hade gillat mig. Och på grund av känslan jag hade burit inom mig att ”de kanske inte gillar mig, egentligen”, så missade jag de fina stunderna också, då vi skrattat och skrattat t. ex. Visst, jag var kanske den som skrattade mest till och med, men tankesättet liksom lurade i mörkret och fläckade av sig även på de fina stunderna. Jag önskade mig länge, länge en ”bästa vän”, som jag kunde lita på till 100%, som jag aldrig tröttnade på att vara med och som jag alltid hade roligt med/trivdes bra med. Men nu tycker jag nog att vänskap, djup som mindre djup, är värdefull, bara den får en att må bra.

      Angående det med magen, håller jag också handen/armen för ibland och tänker ibland att jag vill ha en platt mage, att jag borde träna mer, äta rätt. Men sedan tänker jag att ”vad spelar det för roll egentligen?”. Man ska ju liksom kunna bli uppskattad för den man är, och magen ska inte påverka det, egentligen.

      Jag var rätt orolig inför gymnasiet och lite osäker i början av gymnasiet, men jag fick vänner och det får säkert du med. Nu är jag med ett kompisgäng och jag är mer nära några än några andra, men jag gillar och uppskattar dem alla. Jag är inte så mycket med dem efter skolan och ibland ser jag att två av mina vänner är tillsammans och då slår det till ibland att ”tänk om de inte gillar mig”, men då försöker jag ignorera känslan och istället tänka på saker de gjort för mig eller fina stunder tillsammans och det hjälper för mig.

      Skolan sätter mycket press på en och man vill ju gärna ha ett A, det bästa. Men det är bra bara man försöker sitt bästa. Det kanske är svårt men försök att tänka på alla rätt du faktiskt gjorde på provet, att du gjorde ditt bästa och att du ska försöka ditt bästa nästa gång också (och man kan ju alltid bli bättre), men om det i slutändan inte blir ett A, så kan du försöka vara glad att du faktiskt gjorde ditt bästa och du kunde inte ha gjort det bättre än så. Att du har B är förresten bra det med, det är ju nästan ett A.

      Det är lätt att jämföra sig med andra, tänka att andra är bättre. Jag kan ibland känna att min lillasyster är bättre än mig på något, men att det borde vara tvärsom, för jag är äldre. Men alla har ju liksom olika erfarenheter, styrkor och svagheter, till och med syskon från samma familj. Och trots att någon är bättre på något, betyder inte det att man varken är sämre eller (bättre) än den personen, vilket ibland är svårt att komma ihåg.

      Ta hand om dig! (Tror det är viktigt att man gillar sig själv och försöker tro på sig själv. Men såklart får man ju ha sina sämre dagar också, jag har ibland dagar då jag är helt nere eller typ panikgråter eller något (grät till exempel efter jag kommit vilse i Trysil, fast kanske mest vid det faktum att min ena lillasyster hittade bättre än jag). Gör också saker du tycker om, läs om du gillar det, eller se på film, promenera eller baka, vad du vill, för det är du värd.)

      Emilia 2015-07-27 23:18:48
      Svara
  • Jag har alltid haft många vänner och en nära familj. Har alltid varit en person som slår ihop folk och styr upp fester och middagar. Mina vänner ser mig som en nätverkare och en given kandidat till alla sociala tillställningar som finns. Jag har alltid var empatisk och sympatisk vilket jag tror bidragit till att jag blivit så social. Min stora ensamhet började när jag höll på att gå in i väggen för ett halvår sedan. Jag läste för mycket kurser, jobbade och åkte aldrig hem till familjen för det fanns ingen tid. De få gånger jag fick tid för mina vänner var hjärnan någon annanstans. Jag började gå till en psykolog för att lära mig hantera min stress. Precis som i en film konstaterades det att det inte är stressen som gör dig sårbar utan din oförmåga att vara just det…sårbar. Av någon fräck och elak anledning har jag blivit en person som bygger murar kring mitt hjärta, mina känslor och helt slutat uttrycka dessa på grund av de konsekvenser det kan ge.

    Så efter några besök hos denna psykolog har jag insett att jag i flera år gått miste om att dela mina känslor med någon annan på grund av att jag inte vet hur man gör, varit omedveten om att jag inte gjort det. Så från och med psykologens konstaterande har jag varit ensam.

    Greta 2015-07-12 02:22:33
    Svara
    • Svar på Gretas kommentar.

      Hej Greta. Jag känner igen mig i det som du skriver. Jag är ofta i mitten av allt och drar ihop mina vänner och samlar min familj, men jag är sällan på riktigt ”där”, och det är väldigt få som jag umgås med på tu man hand. Jag har insett att om något skulle hända min sambo, så har jag mer eller mindre ingen. Det känns så i alla fall. Och jag tror att det beror på att jag inte släpper in. Men hur gör man ens det? Bara vräka ut allt det innersta på någon? Vem skulle det ens vara? Jag känner inte att jag vill göra det med någon av de som finns i min krets nu. Eller kanske framför allt: jag känner inte att de vill att jag ska göra det med dem…

      Lisa 2015-08-02 16:27:55
      Svara
  • Ensamhet för mig är min oförmåga att känna mig delaktig i sociala sammanhang. Min ensammaste stund var då jag, i januari, började plugga på universitetet. Jag var inte bekväm i insparken/nollningen för jag visste inte hur jag skulle närma mig mina blivande kursare. Hur säger jag liksom ”hej” och inleder ett lättsamt samtal med någon? Jag vet inte. Jag gick nyligen klart min första termin på programmet och kommer med stor sannolikhet att fly från helvetet genom att ta ett studieuppehåll för att göra någonting mer kravlöst, samt för att söka upp en psykolog. Jag har alltså skitsvårt för att prata när jag blir stressad eller nervös, det kommer liksom inga ord ur min mun och allt jag kan tänka på är att jag är för ointressant person, att ingen egentligen vill höra vad jag har att säga. Den här problematiken har såklart fört med sig att jag har en väldigt liten vänskapskrets,där samtliga är vänner från förskole- eller grundskoleåldern. Under min första termin har jag gråtit nästan varje dag pga att jag har känt mig så sjukt osynlig, ingen där vet ens att jag existerar! Den enda räddningen jag har är min pojkvän, men han har aldrig upplevt det sociala som ett problem och kan därför inte göra mycket mer än att krama mig när livet känns tungt. Om det är någon som känner igen sig i den här formen av (vad jag antar är) social fobi; har du lyckats ta dig ur den onda cirkeln? Det är så otroligt sorgligt att vara evigt ensam och på flykt från allt pga oförmåga, eller snarare rädsla för, att delta i sociala sammanhang.

    A 2015-07-10 19:46:47
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Hej !

      Jag gjorde precis som du mina första år på universitetet .. Drog mig undan till min pojkvän när jag inte kände mig bekväm på min nollning och så. Sedan tog det slut mellan oss och då blev jag helt själv. Totalt mörker.

      Jag flyttade utomlands ett tag och där haMnade jag naturligt i en grupp med andra ”expats” som precis som jag inte hade många att umgås med. Vi blev helt enkelt tvungna att umgås med varandra annars skulle vi vara helt ensamma under vår utbytestermin. För mig var det jättebra eftersom det blev lite att börja på ny kula och framförallt att hitta självförtroende igen.

      Nu är jag tillbaka och livrädd för hur det ska gå när jag ska plugga igen. Men nu vet jag i alla fall att det går att hitta vänner..

      Ingrid 2015-08-02 00:01:18
      Svara
    • Svar på As kommentar.

      Jag förstår precis vad du menar, och jag har nyligen insett det.

      Jag känner att jag börjar utveckla möjligtvis social fobi. När jag träffade min nuvarande pojkvän för 2,5 år sedan så hade jag en massa vänner runt mig som jag umgicks och pratade med varje dag. Men jag började mer och mer umgås med min pojkvän istället för mina kompisar och nu känner jag mig vilsen i mig själv på något sätt. Jag vill nå ut till mina vänner igen och lära känna nya människor, men det är något som får mig att inte våga, och istället är jag nästan enbart med min pojkvän för med honom känner jag mig trygg. Dethär är inte på pricken det du beskriver, men vi kanske kan försöka släppa rädslan tillsammans?

      L 2015-07-28 13:12:18
      Svara
  • Ofta hoppar jag över blogginlägg på alla bloggar jag läser där jag ser att bloggaren träffar massa vänner – för att det gör så ont i mig. Jag har alltid önskat att jag hade haft ett gäng (2 personer hade vart nog!) men det har aldrig blivit så. Det finns ingen i mitt liv att ringa för att ta en drink, åka till stranden, ha en picknick eller se på film med. När jag träffar människor i skolan eller på jobb så har jag så himla svårt för att prata mer än bara kallprat, jag vet liksom inte hur en för ett djupare samtal längre. Det känns som att det är något fel på mig, trots att jag VET att jag kan vara rolig, omtänksam och snäll. Jag tänker så himla mycket på att jag är ensam, det äter upp mig inifrån. Ensamheten får mig att känna mig patetisk. Det är hemskt att sitta hemma själv en fredags- eller lördagskväll (när jag egentligen skulle vilja gå ut och ha kul). Jag hatar att fylla år för att det ändå inte finns någon som vill fira mig. Jag skäms så mycket över min situation. Jag är 24 år och det känns som att det är för sent för mig att hitta nya vänner.

    Det här blogginlägget gav mig så himla mycket ångest först. Vågade läsa kommentarsfältet först idag och är ganska glad för att jag gjorde det, för jag såg att det fanns fler som kände som jag. Om det skulle finnas någon i Stockholm som känner likadant och vill prata eller rentav ses får ni gärna lämna er mail.

    Anna 2015-07-10 02:14:07
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Hej på dig Anna (och company)! kanske är lite försent för att lämna en kommentar nu tio dagar i efterhand, men jag skulle också gärna vilja mejla om du och de andra som svarade har lust? Bor i Stockholm gör jag också. Nyss fyllda 22 år och känner igen mig i din beskrivning. Åren går och man vill så gärna göra något åt ensamhetssituationen men det känns svårare ju äldre en blir. Jag har hängt med ett gäng personer sedan gymnasiet men har länge känt att vi är väldigt olika och får därför kanske ingen djupare relation vilket jag saknar. Det där med att skapa nya band är klurigt och läskigt men jag kastar mig ut ändå, i hopp om att prata med några liksinnade :)

      // thetigerlollo@hotmail.com

      Louise 2015-07-22 14:37:51
      Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Kära Anna!
      Det är sjukt hur mycket jag känner igen mig i det du skriver….
      Om du har lust att ta en kaffe eller en promenix på stan så är det bara att printa ett mail :D
      Är dock inte i Stockholm från och med den 21 juli till och med den 4 augusti :P

      Sara 2015-07-18 00:35:15
      Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Glömde lämna mejlen, så här har du den: jessica.h.z@hotmail.com. Bara att höra av dig!

      Jessica 2015-07-10 20:02:28
      Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Anna, hej! Jag känner igen mig så mycket i det här. Skillnaden är att jag ändå har några enstaka som jag faktiskt kan hänga med, men tyvärr är det sällan det händer i alla fall. Fastän jag träffar nya människor som jag känner att jag VILL hänga med är det svårt att ta det längre än så. Jag vågar sällan följa upp en ny Facebook-vänskap med meddelanden och höra hur det är, om hen vill ses etc. Önskar att jag hade ett skönt gäng som hängde med ut och dansade, picknickade i parker eller vad som helst. För min del ligger problemet mest i att jag förut var väldigt blyg och därför hade svårt att lära känna nya människor, samt att jag är introvert och det helt enkelt kan vara ganska draining att umgås med andra ibland (särskilt nya personer). Vi verkar befinna oss i samma stad, så om du vill ta en fika/öl/whatever någon gång och prata mer ställer jag gärna upp. Det är aldrig för sent, även om det känns så när en passerat tjugo.

      Jessica 2015-07-10 19:59:47
      Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Känner igen mig i mycket av det du skriver. Speciellt skammen, den jävla skammen, som en inte borde ha men likt förbannat har ändå. Maila mig om du vill, vi kan ses, påbörja ett framtida kompisgäng, eller bara prata.

      louise.brahce@me.com

      Louise 2015-07-10 18:49:31
      Svara
  • För mig handlar mina ensamhetskänslor snarare om att jag har varit singel under en väldigt lång tid. Är nu 24 och de flesta i min närhet är i långvariga och stadiga förhållanden sedan flera år tillbaka. Jag är i princip den enda i min umgängeskrets som inte har någon. Jag har inga problem med att vara ensam med mig själv (snarare ett stort behov av egentid), och jag har många nära vänner, har aldrig upplevt att jag blivit bortprioriterad pga pojkvänner eller dylikt, men ändå börjar det kännas så himla ensamt att inte ha någon att vara fysiskt nära och dela vardagen med.

    Jag har dessutom precis flyttat hem efter en längre utlandsvistelse, under vilken jag träffade en kille som jag blev väldigt kär i, och han började snabbt prata om en gemensam framtid för oss. Under den tiden mådde jag bättre än jag någonsin gjort. Tyvärr varade det inte speciellt länge då det senare visade sig att han hade ljugit om sin relation till en annan tjej och i princip blev jag dumpad. Känner mig fruktansvärt ensam, och trots att jag vet att det inte tjänar något till är att träffa någon allt jag tänker och hoppas på. Saknar även den här killen något oerhört, trots att han i slutändan behandlade mig väldigt illa.

    lina 2015-07-09 21:59:17
    Svara
  • jag känner igen mig i så mycket som flera skrivit här. jag gillar ensamheten, för det mesta, men ofta kan jag få sådan längtan efter att umgås i stora kompisgäng en ser på en massa bilder på olika bloggar och i sociala medier. jag vill också ha det sådär mysigt och ha en massa nära vänner.
    när jag gick på lågstadiet hade jag flera vänner, men med åren har dom liksom minskat. en stor del pga att vi alla började olika skolor efter högstadiet, har nu kvar endast några stycken. och dom har ju också liksom hittat nya vänner på sina nya skolor. vi försöker ses så ofta så möjligt mellan allt plugg men är så oändligt rädd att jag ska förlora dom få jag har. om jag flyttar bort från min hemstad och fortsätter plugga någon annanstans kanske vi förlorar kontakten helt och hållet och vad gör jag sen? så är jag helt ensam. känns liksom så svårt nuförtiden att få nya vänner. jag kan vara så blyg bland nya människor och jag vet att det aldrig ger något bra första intryck, men vad ska jag göra när jag inte kan komma ifrån den där himla blygheten som alltid kommer i alla sorters sociala situationer..! ju äldre jag blir, desto svårare blir det. dessutom bor jag i en stad där det inte går att hitta några nya vänner. en rätt så liten kommun där jag gått i samma skola med typ alla som är i min ålder. det är så otroligt svårt det här och jag vet inte vad jag ska göra.

    matilda 2015-07-08 19:52:15
    Svara
    • Svar på matildas kommentar.

      Jag tycker du ska våga flytta! Tänk om det är så att någon eller några av dina vänner bestämmer sig för att dom flyttar? Och sen är du kvar medan andra flyttat iväg. Jag flyttade till en annan stad för att plugga och ja, jag har tappat kontakten med vissa vänner men jag har lärt känna så många fina nya människor som jag aldrig skulle träffat om jag inte flyttat. En studentstad är en superbra grej, det finns så mycket olika saker man kan engagera sig i för att träffa nytt folk, oavsett vad man har för intresse. Ja, det var lite ensamt i början men ganska snabbt hittade jag några att umgås med ibland och efter en termin hade jag hittat hem och plötsligt hade jag en ny umgängeskrets . Tips är att utnyttja möjligheterna som finns, exempelvis att man väldigt lätt kan få kontakt med människor via internet. Sandra Beijer har ju tex brevväns/lära-känna-nya-i-din-stad-inlägg lite då och då och om du läser någon blogg vars ägare bor i din nya stad – ta kontakt och fråga om en fika! Kanske kan du redan innan du flyttar till staden hitta någon som redan bor där som du redan känner lite när du kommer dit! Slutligen, det är aldrig försent att lära känna nya vänner. Kram!

      Michaela 2015-07-08 23:17:30
      Svara
  • Jag känner igen mig så mycket i kommentarerna här. Har alltid haft ett litet gäng med kompisar som bytts ut och nu, 21 år gammal, har jag väldigt få kvar. Jag har inte svårt att prata med människor, gillar att skoja och retas på jobbet och i klassen men utöver min familj så är det väldigt få personer som känner mig ordentligt. Jag trivs i mitt eget sällskap och älskar mysiga kvällar hemma men längtar efter ett sammanhang, att ha någon eller några att umgås med mer än på det vanliga ytliga sättet.

    Någon i Göteborgsområdet som är sugen på att mötas upp?

    Agnes 2015-07-08 19:19:22
    Svara
    • Svar på Agness kommentar.

      Agnes, kolla niotillfem kompisgruppen på Facebook för göteborgare, annars är jag på att hänga!

      Anna 2015-07-19 13:04:08
      Svara
  • Tänkte våga mig på att skriva en kommentar om ensamheten. Känner att jag lägger en enorm press på mig själv, att vara super social och intressant och konstant till fördel för andra. Bott ungefär fem år i samma stad nu (i finland) och trivs varken i staden eller på mitt jobb mera så tänkte flytta (till sverige). Mina närmsta vänner (2 stycken) bor på andra orter och länder. Känner mig ofta kass för att jag inte har en hel drös med folk jag hänger med utan bara två tre nära kompisar. Förstår inte egentligen var pressen kommer ifrån, kanske någon känner likadant? Det här med att några kompisar = loser, misslyckad. Vet ju hur twisted tankarna är men så känns det ibland. Min lägenhet är världens mest ensamma plats typ, på gott och ont. Ensamheten kan vara så jävla bra ibland med (flummiga tankar hej hej) Hur som, nu har jag bestämt mig för att flytta och det kommer vara svårt och ensamheten är kanske det jag mest är ”rädd” för. Att jag isolerar mig och gömmer mig hemma i tron om att ingen vill hänga..

    Andas 2015-07-08 16:48:34 http://andas.ratata.fi
    Svara
  • Jag har alltid haft vänner och familj omkring mig och alltid varit en väldigt glad och social person. Men typ slutet av nian drabbades jag av en depression av olika anledningar vilket ledde till att jag var mycket själv. När jag skulle börja gymnasiet var mitt självförtroende på botten och fick ingen bra start i klassen. Det gäng jag började hänga med trivdes jag inte heller med till slut och allt ledde till att gymnasietiden blev tre långa väldigt ensamma år. Jag var aldrig utstött eller mobbad men hade bara inget sammanhang där jag var självklar i. Visst jag hade andra kompisar vid sidan av, men träffade dem inte så ofta heller pga mycket plugg.
    Man kan tro att det inte borde spela så stor roll om man inte har sin bästis i skolan men för mig spelade det sån jäkla stor roll, kände mig förnedrad, förminskad och som en oduglig människa när man gick där själv i korridorerna. Det var väldigt ofta som jag fick ångest av håltimmar och luncher för jag visste inte alltid vem som skulle äta lunch med mig, det var ingen som väntade på mig vid skåpet. Ofta skippade jag lunchen. Det var hemskt. Ofta åkte jag hem efter halva dagen. Orkade bara inte med ensamheten. Och jag pratade inte med någon om det här heller, för det fanns en skam i att vara ensam.

    Hamnade återigen i en depression jag orkade inte göra någonting jag var hemma från skolan i flera veckor och bara sov, grät och ångestskakade. Jag började få socialfobi jag tyckte det var jättejobbigt att gå ut på en liten promenad eller att ens gå till affären det värsta var att va på stan, gick inte att vara i stora folkmassor. Kändes som att alla såg hur ensam jag var, hur ful jag var och hur konstig jag var. Det var svårt att ta beslut, gick inte att ta beslut.

    Nu har jag gått ur gymnasiet och försöker lämna detta bakom mig. Nu känns allt mycket bättre även fast det inte är bra. Jag kan fortfarande få ångestattacker och gråter över min ensamhet. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att va på stan och att ta beslut. Men jag känner också å andra sidan att jag har vuxit utav det här för jag vågar mer idag. Och väljer ibland att vara ensam, då är det okej men det är ju när den inte är självvald som det gör ont.

    Men saker jag tycker om att göra ensam är tex åk till en annan stad och häng där med dig själv och ta en fika och läs en bok, det är så mysigt, att skriva och måla, att ta långa promenader till nya platser, åk bort till typ ett landställe om möjligheten finns, städa, gå på loppisrundor.

    H 2015-07-08 06:03:01
    Svara
    • Svar på Hs kommentar.

      Åh, ‘H’! Jag känner så väl igen mig i det du skriver, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit ditt inlägg! Gymnasietiden var min ensammaste tid någonsin, min närmsta vän flyttade ifrån mig och jag, som för det mesta var (och fortfarande är) ganska tillbakadragen, hade svårt att hitta nya vänner i klassen. Jag trivdes inte i min hemstad överlag och avskärmade mig mer och mer från människor runtomkring. Den sociala fobin växte sig allt starkare – hade jag en rast som var längre än 15 min kunde jag inte vara kvar i skolan för att jag fick sådan ångest, klarade inte av ensamheten. Efter gymnasiet hängde jag kvar i min hemstad ett tag och var allmänt ensam, ledsen och längtade bort. Efter nått år flyttade jag utomlands och där vände det – jag levde istället ett väldigt socialt liv och hade många vänner – som finns kvar än idag! Problemet nu är att sedan jag flyttat hem igen för att plugga (dock till en annan stad) känner jag att jag återigen fått börja om från noll vad gäller umgängeskrets. Mina närmsta vänner bor i olika hörn av världen och även om man håller kontakten via sociala medier och över telefon så är det inte i närheten av samma sak som en kram och en konversation face to face. Visst, jag har mina syskon i samma stad men de har ju sina egna liv och sina egna sammanhang – som de visserligen försöker att inkludera mig i, men jag känner mig mer som en sidekick än någonting annat. Jag har gjort försök att lära känna folk för att jag är en något tillbakadragen men ändå mycket social person, som mer än gärna umgås med andra och hittar på saker, men jag kan inte låta bli att känna mig konstig/tråkig/ointressant – och det känns som att jag återigen är tillbaka på gymnasiet, 10 år senare (!).. Jag har skapat mig många ytliga kontakter, men har liksom ingen som jag känner eller som känner mig på någon djupare nivå. Varför är det så svårt? Varför är man så snabb på att avfärda sig själv egentligen?

      Madeleine 2015-09-29 23:19:52
      Svara
    • Svar på Hs kommentar.

      Jag har själv varit (är) i en liknande situation. Hade några tuffa år i slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Blev en del av ett nytt tjejgäng i gymnasiet men blev snabbt ensam. Vi har pratat om det senare och jag kunde inte då förstå hur det blev som det blev men ur deras perspektiv var det jag som drog mig undan och inte var ”med”. Såhär i efterhand är det självklart att det ligger något i det. Tyvärr.

      Jag har sedan dess överlag rätt svårt med relationer och vänskap. Får många gånger höra att jag är svår att läsa av, svår att lära känna och förstå. Jag överanalyserar allt och känner mig ensam och otillräcklig även idag. Jag lider av svår ångest och depression, något som gjort att mina relationer blir lidande. Jag har gjort dumma saker och stängt ute omvärlden för att jag inte orkat med någonting och för att jag har skämts något så fruktansvärt och inte tyckt att någon ska behöva bära mina känslor. Hur som helst. Jag börjar förstå att jag kanske tar mig själv på för stort allvar ibland och att människor ofta är mer förstående än vad man tror. Jag kommer nog alltid sörja att jag försummade mina vänner även om jag börjar acceptera och förstå att det inte var ”jag” som var felet.

      Vill du mejla mig, prata mer så får du jättegärna göra det. (emst94@hotmail.com) KRAM!

      Em 2015-07-08 18:39:07
      Svara
    • Svar på Hs kommentar.

      Den ensamhet du skriver om gick jag också igenom, fast under högstadiet och av lite andra anledningar. Jag hade (vad jag vet) inte depression utan kände mig svag på grund av att alla mina kompisar hade övergivit mig så jag bytte skola och började i en ny klass, men det vart ingen magisk lösning på mina problem för jag var fortfarande väldigt osäker och de kompisar jag skaffade hängde jag aldrig med utanför skolan vilket för mig är en viktig definition av vänskap. Så den tiden präglades av mycket ensamhet i korridorerna och på rasterna följt av skolk och äta lunch för mig själv på en busshållplats. Jag tycker väldigt mycket synd om den personen idag men det är viktigt att jag inte förblir i den offerrollen nu när jag har ju lämnat högstadiet och gymnasiet bakom mig. Jag vet inte om den där starka självkänslan kommer infinna sig på samma sätt som när jag var sju år (gud vad allt var så ofantligt mycket enklare då) men jag försöker tänka att min gyllene tid inte har varit än utan den kommer lite senare. Den ensamhet jag känner nu är liksom en slags förutsättning för att nå högre höjder i framtiden.
      En väldigt klok människa skrev i detta kommentarsfält att man bara måste se till att ha en bra relation med sig själv för det är den enda relationen som kommer att följa oss från födseln till döden. Så fortsätt att omfamna ensamheten som du gör och faktiskt tycker om, precis som jag själv uppskattar att strosa ensam uppför gator och upptäcka nya platser med min cykel. Självvald eller inte är det en bra investering inför allt annat i livet.

      louise 2015-07-08 12:46:21
      Svara
  • vad gör man när ens två bästa vänner plötsligt börjat umgås så väldigt intensivt, ofta ses utan att säga nåt, åker på resor själva och verkar störa sig på en när man väl ses? Stämningen kan vara så stel när vi är tre och jag känner att jag måste låtsas vara nån annan rolig, glad och älskvärd person när vi hänger. Detta är personer som varit som systrar för mig i flera år, jag är så ledsen att det blivit såhär.

    Jag tar sällan initiativ längre, isolerar mig och söker mig till andra (mycket min pojkvän som tyvärr är borta mycket). Jag har så jäkla svårt att släppa folk lika nära som dessa, så jag har få andra riktigt bra vänner. Vad gör jag?

    Maja 2015-07-08 02:02:05
    Svara
    • Svar på Majas kommentar.

      Har du pratatb med dem? berättat dur du känner? Himla jobbigt att gå och undra, ibland har man perioder som går över, men det bästa är att prata tror jag. Är de dina medsystrar så löser ni det, ingen ska behöva låtsas vara någon eller vara ledsen.

      Josefin 2015-07-08 10:35:16
      Svara
  • Har gått från att bo i världens mysigaste studentkollektiv i flera år till att bo själv i en lägenhet och tycker det är så jäkla svårt. Vad gör alla ensamma människor om kvällarna? Att läsa bok/slösurfa/film/TV känns okej en kväll eller två, men sen då? Tips mottages tacksamt.

    Lisa 2015-07-08 01:21:53
    Svara
    • Svar på Lisas kommentar.

      Jag bor också själv i en lägenhet och nu när jag försökte skriva något tips kom jag inte på så mycket. Vad gör jag egentligen om kvällarna? Men kvällar som kännts extra produktiva och roliga är när jag gjort någonting kreativt, oavsett om det är att laga mat, städa en låda och lyssna på en pod samtidigt, virka osv. Det bästa är sådana saker där man glömmer tid och rum. För mig är det att arrangera musik men det skulle lika gärna kunna vara att skriva, måla osv. Ett tips är att göra något efter youtube, ex yoga eller lära sig en låt på gitarr. Men för mig blir det rätt så ofta slösurfing..haha, men lyssnar på podcast gör jag ofta, för då är det lite som man hänger med andra och dessutom slipper man själv vara delaktig! Jag går ofta promenader och lyssnar samtidigt. Sen hittar jag ofta på saker på dagarna och vissa kvällar vilket gör att när jag väl är hemma själv är det bara väldigt skönt att inte göra så mycket :)

      Michaela 2015-07-08 19:37:05
      Svara
  • En liten fundering. VARFÖR är känslan av ensamhet ofta förknippad/förväxlad med känslan av meningslöshet, och kanske framförallt otillräcklighet??
    För mig är det så i alla fall.. Att jag börjar ifrågasätta mig själv och typ LIFE it self när jag är ensam. Känslan av otillräcklighet kommer ofta i ensamhetsstunder som i ”ingen förstår mig”, ”nu är jag omringad av människor, men ingen jag trivs med” och ”hon och hon och hon har pojkvän och de är så kära och lyckliga och har det så bra, och inte jag- varför är det så?” – det är ofta då otillräcklighetskänslan kommer. Som om att det är fel på en själv i varje situation man är ensam? Det är det ju inte..
    … Eller är det det???

    AS 2015-07-07 23:11:07
    Svara
    • Svar på ASs kommentar.

      Jaaa!!!!!!!! Men det feta då är att bara acceptera alla de jobbiga känslorna och låta dem vara precis så som de är och märka hur de tappar makt över en. Om man ba ”MEN JAAAAA TA MIG DÅ!!! Jaaa jag suger Jaaa jag är inte nog ta mig bara” så bara vänder det. Så småningom. För att bara”: men tyst, tyst då, hallå” och hålla på förneka.
      För då ger de upp

      Men jag håller med om att de kedjar i varandra, de där känslorna <3

      Chrisi 2015-07-09 10:01:32
      Svara
    • Svar på ASs kommentar.

      Bra reflektion du gör! När man känner sig betydelselös är det nog ofta i jämförelse med andra människor och i dessa stunder målar vi alltså upp en bild där vi skiljer oss från mängden och automatiskt står kvar som den udda personen (som i scenen där en tänker att den, den och den och INTE jag är kär och lycklig (utifrån sett) med sin partner). Kanske är det därför som ensamhet utmärker sig i våra otillräckliga sammanhang. Och som vi alla vet har vi en tendens att påverkas mer av negativa aspekterna än av positiva så därför har ordet ensamhet behållit sin ibland oförtjänta stämpel.

      l 2015-07-08 13:00:16
      Svara
  • Jag ville bara dela med mig det som hjälpte mig ändra på mitt icke önskevärda attityd kring vänskap och ensamhet. Detta är min upplevelse och jag påstår inte att jag vet hur ni känner er, but here is goes. Jag tycker att man ska sluta använda introvert som en identitet. Allt man säger om sig själv blir en self for filling prophecy. Med en introvert menar man gillar sin ensamtid och inte att det sätter hinder för ert sociala livet. Jag tog hjälp av professionella som inte hjälpte ett skit. Sedan kom jag över två personer som ändrade mitt liv. 1. Byron Katie och hennes berättelse om hur hon tog sig ur sin depression. Ens tankar är en faktiskt neurologisk cirkel som förstärk varje gång man tänker samma sak. Så dessa tankar som man har om sig själv blir fakta när man har tänkt på dem tillräckligt många gånger. Därför så måste man objektivt se sina tankar för vad de är och är de sanna? Tankar är bara neurotrådar som du har upprepat många gånger och är icke fakta som stämmer in på er (eller som alla andra ser). För att komma ifrån cirkeln så rekommenderar Byrons The Work.
    Person nr 2 som har hjälpt mig är Bréne Brown och hennes studier och skam och skuld. Se hennes TED-talk och om det är något för dig så köp hennes böcker. Vi präglas av ”du duger inte som du är” samhälle ”du ska inte tro att du är någon” och ”imposter syndrome”. Vi har övertygad oss själva, vår samhälle, mobbare, familj mm, har övertygad oss att vi inte duger och något är fel på oss, genom bestraffa oss när vi kände oss sårbara. När vi gör något fel som att såra en annan vän så istället för att tänka = mitt beteende är inte okej, jag kommer att bli en bättre vän vis nästa chans. Istället så säger vi till oss själva = det är något fel på mig och det är såklart för detta är typiskt mig. Sedan spårar det ur att vi tror att alla andra lever mer händelserika liv och vi har inget att säga och istället för att bli upptäckta (imposter) att man har noll social kompetens (vad man tror om sig själv) så isolerar vi oss mer och mer. Vi människor tänker det värsta om oss och stänger ut sårbarhet. Så om någon inte vet hur man tar sina första steg ur detta beteende så rekommenderar jag att ni tittar på dessa metoder och ser om det är något för er. Kram till er alla! Kommentera gärna om ni gav dessa två kloka kvinnor ett försök och om det fungera för er. PUSS!

    Maja 2015-07-07 21:40:15
    Svara
  • Hej!

    Jag har en vän som jag har blivit väldigt väldigt tajt med under året som gått, vi har känt varandra ett tag men inte förrän senare kommit varandra närmare. Nu bor vi ihop och sedan slutet av våren har vi umgåtts praktiskt taget varje dag. För cirka en månad sedan började han åter träffa ett gammalt ex som tidigare gjort slut med honom, och jag motsatte mig detta pga av den sorg exet har skapat hos min vän, plus en oförklarbar rädsla av att bli utbytt. Vår relation förändrades direkt till det sämre, vi försökte reda ut och prata igenom men det har gått sådär. Jag berättade för honom att jag känner mig otroligt ensam eftersom han numera umgås med sitt ex/flickvän fyra, fem dagar i streck och vi bara ses kanske två gånger i veckan från att ha sets varje dag. Vi befinner oss på helt olika ställen i livet nu, han är väldigt lycklig över att åter vara tillsammans med sitt ex och jag känner mig otroligt otroligt ensam och utbytt. Det är en dum och pinsam känsla som jag helt hade velat slippa, men inte kan göra något åt. Från att mitt liv har kretsat kring min bästa vän och vårt liv tillsammans är jag väldigt plötsligt återigen ensam, och det känns inte helt bra när vi väl ses.

    Jag tror det är bra att vi spenderar lite tid ifrån varandra, men trots det gör det så jävla ont. Jag vill inte förlora honom, men vet inte hur jag skall kunna balansera och skapa något där vi bara är glada. Jag berättade för honom hur jag mår, började gråta rejält vilket händer väldigt sällan och han sa att han ville vara där för mig så som jag har varit där för honom. Det gjorde mig glad. Trots detta hör han sällan av sig nu och trots att han vet att jag mår dålig väljer han att inte vara hemma. Jag vill bara slippa känna mig så delad och blödandes och hitta nya glädjeämnen, men just nu känns det så himla tomt. Kram på er alla.

    Tobias 2015-07-07 21:21:27
    Svara
  • Jag är ensam. Helt ensam. Jag är 21 år gammal. Senast jag hade riktiga vänner var typ 2008, i högstadiet. Just nu läser jag på universitetet och 90% av min fritid spenderas ensam i min lägenhet tillsammans med datorn eller en bok. Ibland känner jag att jag inte vill ha vänner, att jag trivs ensam. Men sen på vissa dagar, som nyårsafton, midsommarafton eller min födelsedag, så känner det hade varit kul att fira med någon eller att i alla fall bli förfrågad om att fira med någon.

    Jag har en relativt mild social ångest. Jag tycker det är jobbigt att prata inför folk, att prata i telefon och att möta nya människor. Men jag kan ändå se mig själv passa in i något stort kompisgäng. Jag kan se mig själv ha vänner, jag har bara inte hittat några.

    Den här texten, från Tumblr, förklarar min ensamhet väldigt bra. Postar den för jag tror den kan hjälpa en del andra att förstå ensamhet:

    I like drinking tea alone, and reading alone.

    I like riding the bus alone, and walking home alone.

    It gives me time to think, and set my mind free.

    I like eating alone, and listening to music alone.

    But when I see a mother with her child;

    A girl with her lover;

    Or a friend laughing with their best friend;

    I realize that even though I like being alone

    I don’t fancy being lonely.

    Amanda. 2015-07-07 19:11:20
    Svara
  • Jag förlorade i princip alla vänner jag hade för något år sedan och har varit ensam för det mesta sen dess, helt ofrivilligt. Nu har jag sådan otroligt dålig självkänsla eftersom att jag tagit den kontinuerliga kompis-lösheten (what?) så otroligt personligt. Jag är en social person med som med åren typ blivit inåtgående och typ förlorat förmågan att vara mig själv med andra för jag är osäker+ så sjukt rädd för att någon ska ogilla mig. Jag är nu llivrädd för att börja gymnasiet. Please help :(

    I 2015-07-07 18:42:51
    Svara
    • Svar på Is kommentar.

      Jag drabbades av en depression för något år sedan, och trots att jag fortfarande hade flera vänner och inte alls var ensam upplevde jag samma känsla som du upplever av att inte kunna prata med andra. Jag var rädd för vad andra skulle tycka, om de skulle se igenom mitt ”skal”. Jag tror att det enda sättet är att bli kompis med sig själv först. Jag blev tvungen att lära känna mig själv på nytt, inse hur jag fungerar och reagerar, och sen inse att andra människor måste tycka om mig för samma sak om det ska vara någon idé. Det här är världens sämsta råd kanske, eftersom att jag inte vet HUR du ska gå tillväga konkret. Men, jag tycker att gymnasiestarten låter som ett jättebra tillfälle att ”börja om”. Ta det som det kommer, försök att prata med dina nya klasskompisar och delta i hela ”lära känna varandra”-grejen, men pressa inte dig själv till att vara något eller någon du inte är. Kram, jag ska hålla tummarna för dig!

      Anna 2015-07-07 20:11:44
      Svara
    • Svar på Is kommentar.

      Har varit precis där du är och det är faktiskt det bästa som har hänt mig. Det kanske inte gick till på samma sätt, men alla mina tidigare och närmsta vänner försvann iväg från min stad och av andra anledningar var min självkänsla redan i botten. Men just eftersom jag inte hade något sällskap, eftersom jag inte längre kunde göra mig beroende av andra tvingades jag sysselsätta mig själv och ta tag i allt det jag ville göra men tidigare inte vågat om ingen gjort mig sällskap. Så jag tog tag i träningen, började plugga, skaffade ett jobb och hittade min passion och ett helt nytt sammanhang i dansen. Nya vänner och bättre självförtroende kom av bara farten. Såklart är det svinjobbigt, läskigt och ensamt men lite i taget utvidgar man sin trygghetszon. Att vara social och att kunna skaffa vänner är färdigheter vissa personer behöver träna upp men som också kommer med åren. Jag skaffade mig social kompetens när jag började gymnasiet.

      Mina tips till dig är att våga ta initiativ trots att det känns läskigt. Att det är okej att känna sig obekväm, ensam eller otillräcklig – det gör alla, men det är inte heller farligt. Ju mer du fokuserar på att hitta dig själv och det som får ditt hjärta att fladdra, desto mer kommer folk att dras till dig och desto mer kommer du själv känna att du har att ge andra. Du är så himla ung, livet kommer inte alltid att se ut så som det gör just nu :)

      C 2015-07-07 20:10:59
      Svara
  • Jag tycker att det är så himla jobbigt att det inte är socialt accepterat i ung ålder att vilja ta en ”ensamkväll”, eller varför inte en hel vecka själv. Har en privilegiet med trofasta kompisar så känns det oavsett helt ångestfyllt att säga nej även om jag gör det då och då. Jag behöver min tid med mig själv & pojkvän (vilket jag räknar som ensamtid också pga ingen att ösa energi över och en kan bara vara i hans sällskap) men jag får en sån otrolig moralisk ångest av att säga nej. I psykologin har jag listat ut att denna ångest enligt S. Freud beror på konflikt mellan jaget och överjaget. Alltså (som jag har förstått det) en ångest som uppstår för att mitt innersta jag, drifter osv säger en sak medan omgivning & normer säger en annan. Jag går härmed sönder och slits itu. Kanske bara för någon minut eller för flera timmar, jobbigt är det oavsett för att ”man ju måste vårda sina relationer”. Hela hela hela tiden.

    A 2015-07-07 18:28:49
    Svara
  • Ödet att denna post dök upp när jag idag har världens största ensamhetskänsla? Det är sommar, jag är ledig och jag är ensam. Mitt problem är att jag typ inte har några riktiga vänner, jag har ingen som är den naturliga för mig att ringa för att hitta på något. Vilket egentligen är så himla konstigt; för jag är väldigt social, utåtriktad, lättsam och har typ alltid haft för många vänner (fick liksom ha två kalas när jag var liten för att alla skulle få plats). Men nu känner jag mig så ensam. De vänner jag har kvar har nästan alla pojkvän och nya umgängen. Jag känner att jag är den som oftast föreslår saker att hitta på, men jag får nästan aldrig något gensvar. Antagligen görs inte detta medvetet, utan alla har väl så fullt upp med sitt eget. Men för mig är det så påtagligt. Ibland kan jag känna att mina ”vänner” stör sig på mig för att jag kanske tar lite mycket plats? Typ pratar mycket, ser väldigt bra ut osv – att de kanske kan känna sig lite hotade? Sen skäms jag för att jag tänker så. Men jag vet inte vad problemet är annars. Jag är alltid trevlig, bjuder till och lyssnar. Ändå sitter jag oftast ensam varje dag jag är ledig. Ingen hör av sig. Och när jag hör av mig blir det som sagt oftast ett nej ändå pga folk är upptagna redan. Vågar inte erkänna mitt problem för någon för det känns ju så fult och hemskt och vidrigt att vara ensam i dagens samhälle?!? Men jag har så mycket ångest och mår hemskt dåligt över detta. Är det fel på mig eller har jag vara otur? Ska iaf flytta till hösten och hoppas innerligt det kan bli en nystart för mig. Det var skönt ventilera sina tankar lite. Hoppas att någon lyssnar. Kram på er alla som känner sig ensamma <3

    S 2015-07-07 17:48:30
    Svara
  • Jag flyttar till Paris i höst, ”Helt ensam?!” Säger folk. Ja. Jag antar det. Har inte tänkt på att det är helt ensam men nu börjar tanken komma ifatt mig. Jag känner ingen där och åker utan någon plan på att ändra på det.

    Och nu är jag bara så rädd att det jag trott ska bli det bästa året i mitt liv kommer att vara ett ensamt helvete.

    Jag tycker om att vara själv ibland, men föredrar att göra det med vetskapen om att jag ska träffa någon snart/senare/imorgon. Hur ska jag klara att inte veta nästa gång jag kommer att umgås med en vän?

    Är det någon annan som har flyttat utomlands på det här sättet? Eller till en annan stad? Hur gör man? Är människor snällare där?

    Mathilda 2015-07-07 15:40:12
    Svara
    • Svar på Mathildas kommentar.

      Jag åkte till Spanien efter studenten och pluggade på en språkskola, vet inte om det är det du ska göra men ett tips är att även om du inte ska plugga franska där, kolla om någon språkskola har öppna aktiviteter! För vissa studenter är där en längre tid och ofta är människorna öppna och det är enkelt att lära känna och få kompisar, plus att man får lära känna folk från olika kulturer! :) Ett annat tips är att kolla om det finns ”conversation exchange”(kan heta annat också), där man går till t.ex ett café för att öva sig på olika språk någon gång i veckan, vi svenskar är ju jämfört med fransmän duktiga på engelska och kan lära ut det ;) Där är människor också väldigt öppna och säger oftast inte nej till en extra fika. Jag är säker det kommer gå jättebra för dig, var öppen och nyfiken på andra människor så kommer allt bli awesome!!

      Kajsa 2015-07-08 15:55:34
      Svara
    • Svar på Mathildas kommentar.

      Vad är det du ska göra i Paris? Klart det kommer vara läskigt till en början, men det där löser sig alltid. Det bästa är väl med någon slags naturligt sammanhang, plugg, jobb eller liknande där du kan hitta människor att prata med. Sen gäller det att vara på. Höra av sig fast än man känner att man är ”för mycket”. Eftersom att människorna du träffar där redan kommer ha sina egna liv så måste du på något sätt visa att du vill in. Tror inte man alltid kan sitta och vänta på en inbjudan. Grattis till att du ska flytta. Man blir så jävla stark och känner sig så cool när man märker att man klarar det.

      S 2015-07-08 11:19:07
      Svara
    • Svar på Mathildas kommentar.

      Jag flyttade till London två månader efter att jag tagit studenten, jag kände ingen förutom en halvbekant som var kompis med min kompis men vi hade aldrig umgåtts förut. Det är svårt från början, men kolla om det finns någon grupp typ svenskar i Paris, eller om du ska jobba som Au pair så borde din förmedling kunna tipsa om andra tjejer som bor i närheten av dig. Det är läskigt och kan också vara jobbigt att helt plötsligt befinna sig i ett helt nytt sammanhang, men det ger också väldigt mycket. Nu står det ju inte riktigt vad du ska göra men om du ska plugga eller jobba så kan du ju lära känna människor via det. Min erfarenhet, och jag vet att det inte är så för alla, är att många som flyttar är väldigt öppna och vill lära känna nya människor. Jag lärde känna en hel del människor och några umgås jag med än idag vilket är sjukt coolt! Lycka till, jag hoppas du får kul!

      Paula 2015-07-08 10:44:51
      Svara
  • Okej, jag kommer att ta upp en viktig aspekt som många glömmer. Om vikten av att vara med sig själv – och fram för allt om att våga vara ensam. Alltför många i samhället vill inte vara ensamma för att man anser att ”alla andra har ju ett liv” och därför måste jag också ha ett roligt, socialt liv. Men grejen är den att det är viktigt att vara med sig själv. Du är den enda person som kommer att följa med dig jämt och ständigt från födseln till dödseln. Jag är alltså den viktigaste personen jag någonsin kommer att ha i mitt liv. Därför är det också viktigt att jag älskar mig själv och det kan man såklart göra när man är med vänner också. Men jag tror att det är först när man kan trivas med sig själv utan sällskap som man först helhjärtat kan älska sig själv.

    Jag kallar mig själv för en social ensamvarg eftersom jag älskar mitt egna sällskaps, men också andras. Det är många som behöver arbeta med sig själv för att våga vara med sig själv (och också utsätta sig för tråkighet). Det är något man behöver jobba med, liksom jag. Just nu lever jag världens drömliv, må hända att det låter provocerande, men jag fullkomligt älskar mitt liv. Men samtidigt vet jag också att det var längesen jag var med bara mig själv – stället där jag kan fylla på bränslet. Och just nu tycker jag att det är tråkigt, för jag har det så roligt i mitt liv previs så som det är med. Men. Som jag nämde ovan. Jag behöver mitt egna sällskap för att orka med andras.

    Nu kanske inte min svenska blev så god, men skickade iväg detta i all hast.

    Lets love ourself! Våga ha tråkigt. Våga välja ensamhet.

    Ingrid 2015-07-07 14:00:13
    Svara
  • Jag har väldigt svårt att göra mig av med ensamhetskänslor. Sedan några väldigt jobbiga perioder med kompisar som ”gjort slut” med mig i ung ålder har jag haft ganska dålig självkänsla och ett genomgående självförakt. Den vänskap jag har lyckats skapat efteråt har bara varit ytlig. Det är som att jag pendlar mellan att hålla mitt avstånd till personer ena dagen för att nästa dag försöka alltför mycket. Antingen blir det för bitchigt eller för desperat. Relationer kommer inte längre naturligt för mig, jag är en ganska introvert person vilket kan uppfattas som att jag inte bryr mig. Min personlighet är inte särskilt bubblig och det är en nackdel när man ska skapa nya kontakter för i början ska man vara så jäkla happy all the time. Jag pallar inte med det men jag skulle så gärna vilja ha en nära vän att prata och skratta med.
    Och det känns som om jag har prövat alla lösningar som finns bara för att sitta här idag med samma tröttsamma offerkänslor som alltid. Kommer jag någonsin sluta se mig själv som ett offer? Om denna syn kan förändras känns allt annat mer möjligt, som att acceptera sina ensamhetskänslor som någon annan här sa. Det lät vettigt och nu i sommar har jag mest hängt med min familj så det har blivit väldigt mycket ensamtid. Men just nu innebär detta bara att jag tröstäter på kvällarna framför en tv-serie i kombination med att jag ser ned på min egen kropp för att den inte passar in i vårt nutida skönhetsideal.
    Och här öser jag bara på med problem efter problem, vilket inte är meningen men jag tror faktiskt att allt härstammar ur en stark fruktan för ensamhet. Jag har åtskilliga gånger gått i terapi och det hjälper stundtals men det är så svårt att ta det där sista steget till att äntligen klara av att tycka om mig själv för den jag är när jag så många gånger fått besked om att jag inte duger. Allt leder till att jag isolerar mig själv för jag kan inte se mig själv leva ett annat liv, jag känner mig för misslyckad för det.

    Louise 2015-07-07 13:33:29
    Svara
    • Svar på Louises kommentar.

      Mmmm känner igen mig i mycket av det ni alla skrivit. Växlar dock mellan så många variationer av ensamhet att det är svårt att konkret sammanfatta. Jag får sällan djup kontakt med människor, träffar jag någon ny person resulterar det ytterst sällan i ytterligare kontakt. Medan jag ser andra som genast börjar snapa och bli vänner på instagram med folk man knappt träffat, försvinner mina bekantskaper spårlöst. Jag har inget driv att skaffa eller behålla nya ytliga relationer. Hur hemskt det än låter så känner jag ibland inget behov av andra människor. Ofta då det känns som att det som eftertraktas i sociala sammanhang är att man är, som louise beskrev det, så jäkla happy all the time, vilket jag inget är.

      Som vem som helat älskar jag att dela upplevelser, tankar och bara sällskap med andra. Men samtidigt trivs jag bra i mitt eget sällskap, kanske för att den enda jag träffat som är som jag är mig själv. Har lite dåligt självförtroende pga min skumma ”sociala icke-kompetens” men är ändå relativt bekväm i mig själv.

      När många upplever ensamhet känner de sig annorlunda på ett dåligt sätt ”det är nåt fel på mig som gör mig mindre åtråvärd som vän ” – den känslan har jag ibland, men ofta tycker jag att jag duger precis som jag är, det är bara svårare för mig att hitta andra likasinnade eller bara människor vars sällskap jag faktiskt kan sakna. I fruktsalladen är jag det udda russinet som accidentally trillade ner i en sallad utan övriga russin. Jag är ett fint russin, men i fruktsalladen finns bara fina äpplen och päron. Ensamhet men med lite mer styrka o tro på sin egen finhet. Så försöker jag i allafall vrida på min ensamhet; njuta av att jag trivs i mitt eget sällskap, men försöka undvika att drunkna i mina egna tankar. Då och då kämpa för en vänskap som kan dra en tillbaka till verkligheten – ett av mina dilemman som ensamvarg. Tack du som läser och kanske förstår lite och tack Flora för din och din bloggs all finhet.

      Elsa 2015-07-07 23:36:54
      Svara
    • Svar på Louises kommentar.

      Det här suger! Känner så väl igen mig i vad du säger och det enda jag kan säga är att det är skit att ha det som vi och som så många andra. Jag är inte heller en särskilt utåtriktad person och jag är väldigt blyg när jag träffar nya människor, så jag misstänker att jag uppfattas som ganska otrevlig tyvärr. Samtidigt har jag inte så värst stort behov av att ha många vänner och träffa folk hela tiden, men jag skulle vilja att min ensamhet var lite mer självvald. Allt det här har gjort att jag ofta undviker många sociala situationer, bara för att det är lättare att låta bli.

      Evelina 2015-07-07 20:09:28
      Svara
    • Svar på Louises kommentar.

      Jag känner igen mig i det du skriver. Hela din text blev som en inblick i mitt liv som jag aldrig haft förut. Det känns som att du gav mig förståelse för något jag försökt klura ut sedan jag var 11-12 år. Jävlar alltså. Är ju precis som du, introvert, och har svårt att skaffa nya kompisar. Känner mig som ett offer för att jag blev den jag är och inte någon annan. Har sån jäkla dålig självkänsla och så vidare.
      Och största frågan är, vad ska man göra åt saken? För jag är less på att vara ensam.

      nadja 2015-07-07 15:23:16
      Svara
      • Svar på nadjas kommentar.

        Hej Nadja, det var faktiskt himla skönt att se din kommentar, även om det är i ett sorgligt sammanhang. Klyschigt eller inte hjälper det att veta att man inte är ensam i sin ensamhet. Efter att jag skrev min lilla text här och gråtit en skvätt har jag haft en ganska bra dag så att skriva ner sina känslor och försöka sätta ord på sin sorg blev befriande, om så bara för en dag :) Kram

        louise 2015-07-07 19:44:14
        Svara
  • För ett halvår sen flyttade jag till ett annat land, känner fortfarande inte en kotte. På mitt jobb är det bara jag och min chef, och jag avskyr hen. Men efter jobbet alla kvällar och helger är det bara jag. Jag hade hoppats på ett roligare liv genom att flytta – fester, aktiviteter, människor! Men inget. Höjdpunkten på min vecka är ett nytt avsnitt på en tv-serie, eller en ny bok att läsa. Det enda som hindra mig från att flytta hem är att jag är rädd att alla ska tycka att jag är misslyckad, för det är så jag känner mig. Alla i min umgängeskrets i Sverige har börjat gifta sig och skaffa barn. Jag är den enda singel tjejen där. Har inget roligare liv som väntar mig där, så då kan jag lika gärna stanna här..

    Anna 2015-07-07 12:27:40
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Jag känner verkligen med dig! Har också flyttat utomlands för att jobba helt ensam. Det som hjälpte mig var att hitta olika ”organiserade” sammanhang där man kunde träffa folk. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara något du skulle göra hemma, utan gör något som verkar okej med syftet att träffa folk. Gå med i något idrottslag, kör, syförening, bokklubb, matlagningsgrupp, schackklubb, förening eller vad som. Ibland är det skönt att ha något att komma iväg till åtminstone en kväll i veckan. I en del städer finns facebookgrupper bara för att träffa folk och gå och ta en öl eller något. Internetdejta i närheten av din stad, man kan råka hitta vänner på det sättet om så inte den stora kärleken. Sätt upp lappar om att du vill starta en bokklubb eller liknande om du inte hittar en.

      Hoppas du fick något tips :)

      Ida 2015-07-08 14:14:46
      Svara
  • Nu i höstas flyttade jag tillbaka till Göteborg och hade inga vänner kvar eftersom det hade hänt en massa grejer som från början gjort att jag flyttat därifrån. Först tyckte jag att det var bra. Jag hade tid för mig själv. Tid att måla. Tid att plugga. Tid att gråta framför spegeln i hallen för att jag var så jävla ensam. Min pojkvän bor i Norge och vi skulle inte ses från Augusti fram till Jul. Min familj bor på annan ort. De vänner jag har är utspridda över hela världen. Ingen i min nya klass på universitetet klickade jag med. Jag gick i skolan kanske 2 gånger i veckan och jag har inget extrajobb. Så det var väldigt ensamt. Jag blev en av de som står och babblar för länge med kassapersonalen på Willys.

    Nu har jag ändå haft tur med att jag inte är helt totalt jävla ensam även om det känns så i min enrummare i en stad där jag inte känner någon. Om jag inte hade haft Skype och min telefon hade jag nog varit tvungen att hoppa av mina studier och flyttat innan situationen tog kål på mig. Skulle bara så gärna höra om folk som varit med om liknande situationer. Tänker att det ändå lär vara rätt vanligt att folk splittras från sina sammanhang efter gymnasiet när alla flyttar, reser och pluggar. Hur överlever ni? Någon annan introvert person som har råd i hur man orkar ge sig ut på vänjakt? Det tar nämligen asmycket energi för mig bara av att tänka på det.

    Elin 2015-07-07 10:13:18
    Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Vill du ge dig ut på vänjakt så är jag gärna på en fika eller något annat någon dag! Jag bor ca 1h från Gbg och i höst ska jag plugga och förhoppningsvis flytta dit. Samtidigt försvinner mina bästa två vänner från landet så jag behöver nog också gå på vänjakt då.

      Hanna 2015-07-07 22:00:52
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Jag känner absolut igen mig i det där med att vänskapen splittras efter gymnasiet eftersom alla vill ”hitta sig själva” på egen hand typ. Själv har jag inte riktigt vågat utan stannat kvar som en lydig hundvalp. Men i höst har jag ändå gjort upp planer att studera i uppsala vilket alltså innebär att jag ska flytta hemifrån, vilket är både en lättnad och en rädsla. Så jag kommer snart vara i din situation med vänjakt på schemat vilket känns asläskigt, men är förmodligen ett steg i rätt riktning eftersom man måste se till att göra NÅNTING istället för ingenting. Med det sagt tar jag gärna också emot råd hur man som introvert överlever en ny stad och ett nytt sammanhang utan att gå under. Min terapeut sa dock att man inte ska känna sig misslyckad bara för att man inte rör sig framåt hela tiden. Man kan stå på samma plats en lång tid och ändå utvecklas. Som att fatta ett beslut, det kanske krävs att man säger ja först bara för att inse att man vill säga nej istället. Men det gör inget för man har ändå lärt sig något och kan klappa sig själv på axeln för den erfarenheten.

      louise 2015-07-07 13:46:57
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Känner igen mig jättemycket i det du skriver, Elin! Började plugga på universitetet i Umeå för snart tre år sedan och har bott där i ungefär ett år nu. Började på en utbildning, trivdes inte riktigt och bytte till ett annat program. Nu trivs jag superbra med skolan och känner att jag verkligen utbildar mig till mitt drömyrke. MEN. Jag är så himla ensam. Har också familjen i en annan stad, mina vänner är utspridda över landet och jag har inte lyckats hitta ett ”gäng” eller personer som jag klickat med i min klass. Så på min fritid är jag nästan alltid ensam. Har dock en pojkvän som är fantastisk och som jag träffar en hel del. Men jag saknar verkligen kompisar. Just nu är min kille och jag dessutom 100 mil ifrån varandra i nio veckor då vi sommarjobbar på olika ställen.

      Är också en introvert person och ganska blyg. Är ingen ”party-tjej”, men vill gärna hitta någon/några att hänga, äta middagar, snacka och bara vara med. Vet inte heller hur jag ska lösa situationen. I perioder mår jag ganska dåligt över att inte ha några bra kompisar och känner att livet rusar ifrån mig när jag jämt är ensam hemma. Samtidigt intalar jag mig att jag bara har några år kvar att plugga, sen kommer jag förmodligen flytta igen. Kanske väntar det roliga saker i det kapitlet.

      Nu ger jag dig inte några svar på hur man kan göra saker bättre, jag vet. Men vi är fler som känner såhär i alla fall, haha! Mitt enda överlevnadstips är väl att ägna all ensam tid åt det du tycker om. Jag försöker måla, läsa, träna och ta långa promenader. Sånt som jag mår bra av. Krama min pojkvän när jag kan och prata med honom så mycket det går.

      Hanna 2015-07-07 13:21:41
      Svara
      • Svar på Hannas kommentar.

        Jag känner också igen mig i det ni skriver. Men du Hanna! Jag bor också i Umeå (född här, bodde på andra orter några år och fick en del kompisar där men har nu flyttat ”hem” igen för lite mer än ett år sen och känner inte riktigt att jag har någon kvar här förutom pojkvännen som flyttade med mig upp hit). Har du kanske lust att ses på en fika nån dag? Jag är inte heller någon ”partytjej” utan ganska lugn och lite blyg. Säg till om du har lust så fixar vi nåt!

        Matilda 2015-07-07 17:40:31
        Svara
      • Svar på Hannas kommentar.

        Till er som känner er ensammast i världen men som inte gillar identitet: ensam, dvs asocial, introvert eller blyg: DU BEHÖVER liksom inte sjunka in nån typ av ond cirkel och bli depp för att du inte hittat rätt än. Det är lyxigt att kunna välja när man vill vara själv och välja när man vill umgås, tycker jag. Jag skulle säga att efter min flytt till ny ort o så, att jag inte har några supernära vänner. Men jag lider inte utav det. Jag har skapat en umgängeskrets jag gillar och jag har dem på perfekt avstånd (som passar mig). Ni vet, jag kan hänga med mig själv en kväll utan att nån tjatar eller undrar var jag är eller varför jag inte är med. Jag känner igen mig i ”social ensamvarg” som någon uttryckte det. ÄLSKAR att ensamluncha, gå på museum själv, socialicera mig med okända typ baristan eller sopgubben. Bekanta hittar man, bara man vill, och sedan går det att bygga relationen så som man vill ha den.

        AL 2015-07-07 17:10:21
        Svara
      • Svar på Hannas kommentar.

        Hej Hanna! Jag pluggar också i Umeå, det vore kul att ses! :)

        Julia 2015-07-07 16:44:08
        Svara
  • Jag vet hur ensamhet känns. Trots det att du är omringad av både familj och vänner, så växer ensamheten inom dig till ett stort svart hål. Man känner sig så liten där, så meningslös. Det är en fruktansvärd känsla. Idag känner jag mig inte ensam längre. Och jag vet inte om det beror på att jag är frisk från min depression. Men för mig hjälpte det att intala sig att det var okej att känna sig ensam. Att man accepterade den känslan istället för att motarbeta den. På så sätt kunde jag fokusera på de som faktiskt fanns runt omkring. Jag vet att detta låter väldigt, väldigt flummigt men jag fick lära mig det av min psykolog. På samma sätt hanterade jag min ångest, som till viss del handlade om ensamhet. När ångesten kom intalade jag mig själv att ”Ja, nu är den här, och jag ska inte motarbeta den”. Genom att göra så minskade jag faktiskt ångesten. På samma sätt hanterade jag ensamheten. Att försöka bota sin ensamhet med att hela tiden omringa sig av människor tror inte jag är den rätta vägen att gå. Då lär man sig aldrig att faktiskt hantera ensamheten ensam. Kram till er alla.

    Lina 2015-07-07 09:43:39
    Svara
    • Svar på Linas kommentar.

      Hej Lina! Det låter så klokt det du säger men det låter också lite för enkelt. Från att vara i en depression till att bli frisk kan det väl inte bara vara att intala sig själv att det är okej att vara ensam? Jag förstår inte hur folk tar sig dit. Men jag tänker ge det ett försök för jag har redan provat det mesta.

      louise 2015-07-07 13:54:06
      Svara
      • Svar på louises kommentar.

        Hej Louise! Jag vet att det låter så himla enkelt. Men det var ju också i kombination med att jag gick hos en psykolog och pratade i ungefär ett halvår. Det är svårt att sätta ord på vad det egentligen är som gör att jag blev frisk. Men jag är säker på att det tipset psykologen gav mig var en pusselbit i det hela. Hoppas att det är till någon hjälp för dig!

        Lina 2015-07-08 10:20:36
        Svara
        • Svar på Linas kommentar.

          Jag har nyligen också sett en psykolog i ungefär ett halvår så jag förstår lite vad du menar när hen plötsligt säger något väldigt självklart som får något att lossna och gör en starkare. Det jag är lite rädd för är att det bara är på grund av min psykolog som gör att jag får ny styrka. Jag vill ju må bra enbart av mig själv också, stå på mina egna ben och känna att jag duger och inte vara i behov av någon annans peptalks hela tiden. Att prata med någon expert är ju ändå hjälpsamt till viss grad, när man mår som värst. Sedan, tänker jag, börjar det riktiga arbetet. Att behålla det en har lärt sig under samtalen och överföra psykologens visdom till sin egen. Men det kanske inte funkar på det sättet. Tror du att man snarare bör tänka ”det var jag som gjorde grovjobbet under terapin och därför har jag mest mig själv att tacka för allt”. För annars känns det som att man egentligen inte litar på att man äger en egen visdom utan bara ”ärver” den från psykologen.

          louise 2015-07-08 14:12:09
          Svara
  • I våras avslutade jag ett 1,5 år långt förhållande för att 9 dagar senare kasta mig in i ett annat. Jag förstår först nu att jag hade behövt mer tid emellan men det fanns liksom ingen tid då för jag blev kär i person nr 2 redan innan det tagit slut med person 1. Dessutom är jag rädd för att vara själv. Efter 1,5 år i tvåsamhet kändes tanken på att behöva vara själv jätteläskig. Jag är dödskär nu men ibland blir jag så irriterad på mig själv eller min partner eller livet, vet inte vad det är. Jag tror att jag behöver tid själv men vet inte om jag vågar. Vill inte riskera att mitt förhållande tar slut. Hur vågar en vara ensam? Hur förklarar jag att jag behöver vara lite själv?

    Ebba 2015-07-07 09:13:38
    Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      På vilket sätt känner du att du hade behövt mer tid? Och på vilket sätt är det svårt att få den? Jag var i en liknande sits, min lösning var att dra till paris ett par dagar ensam. Upptäcka en stad, vara någonstans helt okänd med bara mig själv, mina rädslor, min ångest och även gllädje, saknad och längtan. Då kom jag på att jag inte alls behövde ensamtid, och att den där tiden emellan att reda ut saker som jag trodde att jag behövde – den tiden kunde jag lika gärna dela med min partner. Om du tar tid för dig själv – varför riskerar du ditt förhållande? Förstår inte din partner? Om du gör nåt för att växa, då kanske ni kan växa ännu mer tillsammans? Om du gör nåt som du behöver och din partner inte klarar det, vad är det för partner, är hen värd det? Det finns inga rätt eller fel. Men ibland är saker helt värt att riskera, om man då kan växa. Och är det en egentlig risk då, eller bara något oundvikligt?

      Josefin 2015-07-07 09:30:53
      Svara
      • Svar på Josefins kommentar.

        Känner igen mig! Jag håller verkligen med Josefin ovan, testa att göra saker ensam! Jag har åkt på dagsutflykter själv, och ska snart ge mig av ett halvår ensam till ett annat land (fast min pojkvän kommer att hälsa på). Tror att det är viktigt (för en del) att våga göra saker utan sin partner. Våga utsätta sig för ensamhet. Jag tror att det kan vara väldigt utvecklande och kanske också få en att uppskatta tillsammans-tiden mer!

        En annan Josefin 2015-07-07 11:27:49
        Svara
  • Jag känner mig inte ensam, även om jag rensat ut ordentligt i vänskapskretsen upplever jag att jag snarare känner att jag har fler bakom mig än någonsin. Kanske för att jag vet att de personer som finns i mitt liv alltid finns där för mig. Så var det inte innan. Jag behöver ganska mycket ensamtid och njuter av att t.ex. ut och gå själv för att rensa huvudet lite, jag brukar lyssna på poddar eller musik som jag tycker om. Det kan vara himla skönt! Om man känner sig ensam och inte vågar ta steget i verkliga livet kanske det är en bra idé att ta kontakt med eventuella nya vänner via sociala medier. Instagram, facebook, bloggar och twitter ger oändliga möjligheter att hitta vänner för livet. Hanna (Hannalicious) Och Ellinor (Pdotter) fann ju faktiskt varandra via sociala medier, åkte på en resa tillsammans trots att de inte kände varandra och idag är de bästa vänner. Våga! KRAM joseefiinb.devote.se

    Josefin B 2015-07-07 07:27:33 http://www.joseefiinb.devote.se
    Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Joanna Swica
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Evelina Andersson
Home
Jannike Ebbing
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Imane Asry
Hälsa
Sassa Asli
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sara Che
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand