Flora Wiström

Hej flora! Hoppas du trivs i San Fransisco :) Blir så sugen på att åka till USA när jag löser din blogg! Funderar lite på dana, om hon kan prata eller förstå lite svenska? Försöker du lära henne lite? Kram!

Dana pluggade på SFI när hon bodde i Sverige så hon pratar en del svenska! Vi borde nog prata mer men det är så lätt att hoppa över till engelska… Jag ska bli bättre på att träna svenska med henne! Såhär kan en sms-konversation mellan oss se ut (jag i blått och hon i grått):

Hej Flora! Du har/tar så otroliga fina och athleticska bilder! Vad använder du för kamera och vad använder du för filter? älskar din blogg, podcast och instagram. x

Hej! Hihi athleticska. Fint. Jag fotar med Nikon D750 + Nikkor 50 mm f/1.4 (här har jag skrivit om hur jag tänker när jag fotar). Alla instagrambilder är tagna med min iphone 6 och jag redigerar dem i VSCO CAM, främst med filtret F5. Här visar jag på ett ungefär hur jag redigerar mina mobilbilder. Tack för all pepp!!

Vadå ”lyssnade på klassisk musik ur radion (who am I)”? Klassisk musik är fan det bästa som finns, don’t discriminate please! Den genren är nog föraktad som den är.

Alltså haha gud jag menade bara att det är så olikt mig att lyssna på det?? Inget förakt alls!

Åh vad myyyys allt ser ut!!! Undrar bara om ni ofta blev leggade när ni typ drack drinkar på restauranger osv? ska till NY i sommar med familj/släkt och är flera som är typ 19-20… vill ju kunna dricka bottomless mimosas med dom liksom!! tack för tips iaf :)))

Jag blir leggad typ nio av tio gånger här i USA, så det kan nog bli svårt det där… Men försök vetja! På restaurang brukar det vara lite lättare.

Hej! Får jag fråga var Yrsa färgar sitt hår? Snygg färg!

Ganska fint:’) hur träffades ni? (Yrsa och jag)

Vi är båda kompisar med Jaana, så det var typ genom henne! Men också för att vi började chatta om skrivarkurser (Yrsa ansökte till Jakobsbergs folkhögskola som jag hade gått, och behövde råd). Den 15 januari 2015 träffades vi över en kaffe, sedan började vi skrivhänga och sedan ickeskrivhänga och på den vägen är det!

Hej Flora! Jag och pojkvännen har precis bokat en resa till Kalifornien i februari. Är mycket peppad! Vi kommer nog spendera minst fem dagar i San Fransisco. Var tycker du att vi ska bo? Vilka områden är najs? Är det nån idé att ha hyrbil i SF eller är det bara krångligt? Hoppas på en bra San Fransisco guide så småningom! Tack för en fin och alltid inspirerande blogg!

Hej där! Åh gud vad NICE. Jag kommer garanterat skriva ihop en SF-guide i januari, så spana efter den. När ni är i SF behöver ni inte ha en bil, men om ni vill åka utanför (typ hajka) så är det ju nice. Jag skulle bo i Mission eller Castro, alternativt Pacific Heights eller Haight! Kram och tack för att du läser.

Åh San Francisco är så fint! Jag har varit där 2 gånger och båda gångerna reagerade jag på hur mycket människor det är som bor på gatan, tigger, knarkar och annan kriminalitet som vi blev varnade för. Kan ju ha att göra med att ”city” är ganska kompakt, men det kändes som det var mer än i andra amerikanska städer jag besökt. Är det något du reagerat på?

Ja, det är så otroligt sorgligt hur många som är hemlösa här. Folk tältar på gatan och i parker, knarkar öppet och ligger däckade mitt på trottoarerna. Speciellt i kvarteret Tenderloin. Hyrorna i innerstan har gått upp till 40 000 kr (!!!) pga många flashiga och välbetalda techföretag (Google, Twitter, Airbnb osv) betalar sina anställdas hyror (alternativt betalar ut svinhöga löner). Detta skapar förstås enorma klyftor i samhället. Jag har även hört att många hemlösa dras till Kalifornien för att det är varmare att bo utomhus här, men jag vet såklart inte säkert. Det sociala skyddsnätet i USA är i alla fall katastrof. De tar inte hand om sina psykiskt sjuka, och är du fattig och blir sjuk så sitter du i skiten. Det är inte klokt.

Jag, Froste och Dana såg en så himla fin och rolig film på amerikanska Netflix häromdagen. People Places Things från 2015.

Filmen handlar om Will Henry (Jemaine Clement från Flight of the Conchords) som är en graphic novelist, dvs han ritar serier. På tvillingsdöttrarnas femårsdag kommer Will på sin fru med att vara otrogen. Jahapp.

Ett år går. Will jobbar som graphic novel-lärare, arbetar med sin nästa bok och känner sig oerhört ensam. Vi får följa honom när han hänger runt med sina döttrar (DÖR DÖR DÖR) och när han blir hembjuden av sin elev för att gå på dejt med elevens ”cute mom”.

De grafiska elementen är top top top och kombinationen pappor + barn är ju aldrig fel. Tyckte dessutom att den kändes ärlig och realistisk. Hade liksom aldrig köpt hela perfect dad-biten om det inte vore för dialogen som Will har med barnens mamma (Charlie):

Charlie: This is your fault.
Will: How’s it my… how’s it my fault?
Charlie: You make them kites, you take them camping, you show more initiative now than you ever showed in our relationship.
Will: I don’t know. I think I just got comfortable with you taking the lead.
Charlie: Yeah well, I never wanted to be the leader.

Fler filmtips:

→ Tre filmtips: indiekomedi, romantik och dramatik.
→ Short term 12.
→ Ett filmtips på tema spänning.
→ Fyra filmtips till regniga sommardagar.
→ Life Partners.
→ Åtta filmtips.
→ I Origins.
→ Obvious Child.

Translation: I saw the indie comedy People Places Things the other day, and I really, really liked it. 

I tjugo år var jag förskonad från döden. Min farfar dog när jag var sju, men jag upplevde ingen större förlust då. Jag kände honom inte. Men förra året dog min pojkväns pappa.

För första gången fick jag uppleva – och jag upplever fortfarande – sorg. Och saknad. Och en ihållande känsla av frustration, ilska och förvirring; hur kan en människa leva ena dagen och vara död den andra? Hur är det ens möjligt?

Så när jag läste Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, som handlar om precis det här, så kändes orden i hela, hela mig.

Joan Didion är 72 år när hennes man John får en hjärtattack. De har precis kommit hem från sjukhuset där deras dotter ligger i koma, de har tänt en brasa, de har satt sig ner vid köksbordet för att äta. Och då händer det: John faller ihop och dör.

Dottern ligger i koma, maken är död och Joan Didion är ensam.

Boken följer Joan Didions första år efter dödsfallet. Vi får lära känna John, Joan och dottern Quintana genom återblickar och minnen. Och hela tiden skriver Joan att hon inte vill tänka på allt det som varit. Det gör för ont. Men ALLT påminner om det liv de har haft tillsammans. En gatukorsning, doften av en specifik maträtt, planlösningen i ett hotellrum. Det blir Joan Didions utmaning: Att tänka magiskt för att kanske kunna fungera igen.

Det tog Joan Didion 88 dagar att skriva boken. Hon skrev den i ett svep, mitt i sorgeprocessen. På dagen, ett år efter makens död, var boken klar. Ett år av magiskt tänkande är en saklig, plågsam och vacker bok. Den är mer som en dagbok än en roman. Men det är också en varm blick, en lång kram, en viskning:

Jag vet hur det känns. 

Läs den, i synnerhet om du har förlorat någon. Tack Alexandra för att du gav mig den här magiska lilla boken i födelsedagspresent. <3

★★★★☆

Hur fin är hon inte liksom.

Andra böcker som jag har läst på sistone:
Jonas Hassen Khemiri – Allt jag inte minns
Julie Otsuka – Vi kom över havet
När hundarna kommer av Jessica Scheifauer.

Translation: A couple of weeks ago, I read One Year of Magical Thinking by Joan Didion. It’s a pretty amazing book about loosing someone you love.