Nu har jag läst en riktigt bra jäkla bok igen. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, en självbiografisk roman av Tom Malmquist. Har gråtit så mycket under läsningen å jösses å jösses.

Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin akut insjuknar och måste föras till Karolinska sjukhuset. Vad de först tror är influensan visar sig vara akut leukemi. Barnet, Livia, tas ut med kejsarsnitt och Tom springer i kulvertarna – mellan neonatalen och intensivvårdsavdelningen. Mellan liv och död.

Första delen av boken är skriven på ett precist och kliniskt vis, som liksom redogör för den tomhet som Tom Malmquist måste ha känt då. I den senare delen lär vi känna Karin och Tom genom återblickar. Det är en vacker skildring av hur det är att älska varandra ändlöst, trots sina tillkortakommanden.

Tänkte under hela läsningen: Vilken tur att Tom fick Livia. Vilken jävla tur.

En så himla stark bok. Av mig fick den 4 av 5 i betyg och medelvärdet av bokklubbmedlemmarnas betyg blev 3,7 av 5.

Och just det, om du är sugen på att se mer av vad vi i Book Club Babes hittar på så kan du följa oss på instagram: Bookclubbabes. Vi är ganska gullia där faktiskt.

–

Andra sorgliga (och megabra) böcker som jag har läst på sistone är:
Och runt mig faller världen
Ett år av magiskt tänkande
Ett liv för lite

Nä hörni, nu har jag läst en bok som är så jävla sorglig och vacker och bra. Och runt mig faller världen av Marit Sahlström. Jag läste den en kväll från pärm till pärm och grät så mycket. Skrev såhär till Yrsa (som tipsade mig om boken):

Yrsa
Jag läste Och runt mig faller världen
från pärm till pärm ikväll
nu har jag ont i huvudet
det spänner under pannan och ögonen
huden i ansiktet stramar
näsan är svullen och täppt
bredvid mig ligger fem smuliga muffinsformar
och en tuss med toapapper som är så blöt
som om jag torkat disken med den

jag älskade boken
verkligen älskade den
tack.

Boken handlar om Ett och hennes syskon Två, Tre och Fyra. Den handlar om att ha en familj i spillror där sjukdom och död lurar bakom varje hörn. Om systrar som slutar äta och blir så magra att de måste sitta i rullstol. Om morföräldrar som ger upp. Och mammor som inte är så starka som en först hade trott.  

Det här är en tung bok, men jag gillar att vältra mig i sorg. Jag antar att det får mig att omvärdera mitt eget liv, får mig att känna mig mer mänsklig, får mig att känna.  Men här kommer en liten varning: Om du tycker att det är jobbigt att läsa om ätstörningar, om död, om sjukdom. Skippa den här boken.

Fem av fem får den. Faktiskt.
★★★★★

Andra böcker som också fått 5 av 5:
Jonas Hassen Khemiri – Allt jag inte minns
Kristofer Ahlström – Ett liv för lite
Chimamanda Ngozi Adichie – Americanah
Sara Stridsberg – Beckomberga : Ode till min familj
Amanda Svensson – Välkommen till den här världen

I tjugo år var jag förskonad från döden. Min farfar dog när jag var sju, men jag upplevde ingen större förlust då. Jag kände honom inte. Men förra året dog min pojkväns pappa.

För första gången fick jag uppleva – och jag upplever fortfarande – sorg. Och saknad. Och en ihållande känsla av frustration, ilska och förvirring; hur kan en människa leva ena dagen och vara död den andra? Hur är det ens möjligt?

Så när jag läste Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, som handlar om precis det här, så kändes orden i hela, hela mig.

Joan Didion är 72 år när hennes man John får en hjärtattack. De har precis kommit hem från sjukhuset där deras dotter ligger i koma, de har tänt en brasa, de har satt sig ner vid köksbordet för att äta. Och då händer det: John faller ihop och dör.

Dottern ligger i koma, maken är död och Joan Didion är ensam.

Boken följer Joan Didions första år efter dödsfallet. Vi får lära känna John, Joan och dottern Quintana genom återblickar och minnen. Och hela tiden skriver Joan att hon inte vill tänka på allt det som varit. Det gör för ont. Men ALLT påminner om det liv de har haft tillsammans. En gatukorsning, doften av en specifik maträtt, planlösningen i ett hotellrum. Det blir Joan Didions utmaning: Att tänka magiskt för att kanske kunna fungera igen.

Det tog Joan Didion 88 dagar att skriva boken. Hon skrev den i ett svep, mitt i sorgeprocessen. På dagen, ett år efter makens död, var boken klar. Ett år av magiskt tänkande är en saklig, plågsam och vacker bok. Den är mer som en dagbok än en roman. Men det är också en varm blick, en lång kram, en viskning:

Jag vet hur det känns. 

Läs den, i synnerhet om du har förlorat någon. Tack Alexandra för att du gav mig den här magiska lilla boken i födelsedagspresent. <3

★★★★☆

Hur fin är hon inte liksom.

Andra böcker som jag har läst på sistone:
Jonas Hassen Khemiri – Allt jag inte minns
Julie Otsuka – Vi kom över havet
När hundarna kommer av Jessica Scheifauer.

Translation: A couple of weeks ago, I read One Year of Magical Thinking by Joan Didion. It’s a pretty amazing book about loosing someone you love.