Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

DISKUSSION: FRAMTIDSÅNGEST

363a7c7101637267481a71521e8aa5c4

Dags för ännu ett diskussionsinlägg. Den här gången tänkte jag att vi skulle prata om framtidsångest.

Hur i helvete vet vi när vi har valt rätt? Hur ska vi kunna glädjas för det som händer nu och inte bara sträva efter nya mål? Hur ska vi våga ta steget och göra det där vi drömmer om, men som vi är så jäkla rädda för? Dela gärna med er av era frågor, tips och råd i kommentarsfältet. Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd.

Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer. Rubricera gärna din kommentar så att den går att hitta vid snabb överblick.

Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg:
träning
heartbreak
flytta utomlands
alkohol
föräldrar
hår
att göra slut med en vän
preventivmedel
ångest
sex
mens
sorg
kärleksrelationer
ensamhet
tobak

Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case anxiety about the futureShare your thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
85kommentarer
  • Blir klar med mitt första år på komvux om ca två veckor och till hösten planerar jag att plugga mer matte (matematik 2b) för att få lite mer behörighet och i alla fall ha chansen att söka till fler program/kurser på högskola eller universitet. Enda knixet är att jag ha dyskalkyli (svårigheter med matematik, lite som dyslexi typ) så jag velar hela tiden mellan att vara supersäker på att jag gör mig själv en tjänst om jag pluggar mer, trots ensamheten på komvux och jobbigt med matteplugget. Mest av allt i hela hela hela världen vill jag flytta utomlands, helst till London, och börja på universitet där och läsa något kul men inte dödsseriöst. Kanske inte nu till hösten, men nästa år. Men så tänker jag på framtiden och ser mig själv bli arg över att jag inte pluggade mer matte NU istället för att behöva göra det senare, kanske när jag ”lekt klart” utomlands och kommer hem till Sverige igen. Är bara 20 år (fyller 21 i sommar) men har så jävla grov ångest över detta. Att kroppen säger en sak men hjärnan och förnuftet ett annat. Jag vill egentligen bara ut i världen och LEVA, samtidigt som jag vill vara vuxen och inte nöja mig med en lägstanivå.

    Om någon annan varit i liknande sits – skriv något. Känner mig så jädra ensam i mig själv och allt det här.

    Rebecca H 2016-05-09 21:44:36
    Svara
  • Hej. Har aldrig skrivit såhär förr, men tänker att det kanske finns nån som kan ge en lite ljus, någon ny tanke, en knuff, en spark i baken här, *hoppas*!
    Jag är fyllda 27 år och har egentligen inte gjort nånting i mitt liv. Har varit sjukskriven pga ätstörningar sedan jag gick i åttan, dvs 11 år. Jag jobbar nu 50 procent på mitt första jobb, ett stall, och det är egentligen det största jag har som erfarenhet. Jag bor tillsammans med min pojkvän sen fem år och jag är bara så jävla olycklig, jag har panik på att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv, han vill köpa hus och skaffa barn och jag vill bara fly från allt. Finns det någon som känner som jag?
    Usch, jag hoppas verkligen inte att jag har tyngt ner någon med mitt deppiga inlägg. Hoppas att ni alla får en fin dag<3
    Lina

    Lina 2015-10-12 15:10:36
    Svara
  • Många har prestationsångest. Det tog mig ca 3 år av konverserande, diskuterande och frustrerande med min bästa vän för att få ordning på ”meningen med livet”. En kväll i Februari kom vi på det.
    Den enda personen i ditt liv som ALLTID kommer följa dig, är du själv. Alla andra är karaktärer som kommer och går (självklart stannar för evigt också) men DU är centrum i ditt liv. Det finns ingen som levt det livet du lever och därför finns inga regler eller banor du borde ta. Du kan göra precis vad du vill.
    Det låter väldigt simpelt men du måste innerligt förstå detta för att det ska ge dig lycka.

    Erica 2015-10-03 11:52:21 http://www.savedbylondon.blogg.se
    Svara
  • Idag fyller jag 25 och det ger mig verkligen framtidsångest. Men jag försöker dämpa/skita i den. Den gör ju liksom inte så stor nytta. Samtidigt som jag kan vara väldigt orolig för framtiden så ser jag också fram emot vad den har att erbjuda. Jag har ändå en känsla av att jag har mycket fint framför mig! Å andra sidan har jag tänkt så många gånger i mitt liv, att sen… sen, då blire fint och bra! Och EGENTLIGEN har jag liksom haft det rätt fint och bra hela tiden. Anyways, time will tell.

    L 2015-10-01 10:33:01
    Svara
  • Jag är 22 år och hoppade i våras av min universitetsutbildning. Tidigare i mitt liv har jag varit väldigt ensam, haft dåligt självkänsla och aldrig mått direkt bra. Men så när jag började plugga bara vände det, jag fick såna fina vänner och mådde BRA.
    Men, jag insåg att jag hade hoppat på fel plugg. Det var inte för mig. Så nu har jag alltså hoppat av, bor hemma hos mamma och pappa sen i juni. Jag är osäker på allt. Osäker på min pojkvän(som finns i Stockholm), på vad jag vill, på mig själv.
    Har inte haft jobb på flera veckor, söker som en dåre men får bara nej. Går i tusen bitar av att inte få ett jobb, av att gå runt och bli tom och trött. Känns som att vara tillbaka på ruta ett, och jag har ingen jäkla aning om vad jag ska göra.
    Vad jag ska plugga. Vad nästa steg ska vara? Och att lämna dessa människor, som jag trivdes så bra med. Det gjorde mer ont än jag kunnat ana. Dessutom börjar jag känna mig gammal. 22 är ungt egentligen,men vilken panik det är när tiden bara verkar försvinna.
    Hur tar man reda på vad man vill? Hur hittar man tillbaka till livet? Till glädje?

    Mia 2015-10-01 01:41:19
    Svara
  • Jag har framtidsångest dagligen. Är 23 år, blev färdig sjuksköterska i fjol. Har tillsvidareanställning, bra arbetstider och helt ok lön. Visste egentligen redan under utbildningen att det inte kändes rätt, men kände press på mig att fortsätta ändå. Skäms så mycket inför tanken på att byta bana, att jag valt fel… Hade egentligen sökt psykolog i första hand men när jag inte kom in där tackade jag ja till platsen på sjuksköterskeprogrammet. Av någon anledning kände jag att jag var tvungen att lösa vidare direkt efter gymnasiet.
    Nu har jag plötsligt ett resultat från högskoleprovet som gör att jag kan konkurrera om platserna på psykologprogrammet, men kan jag verkligen plugga 5 år till? Tänk om det också blir fel? Eller borde jag läsa till barnmorska, doktorera och forska om kvinnohälsovård?
    Drömmer om att flytta någon annanstans också, prova något nytt. Men då har jag en sambo sedan 5 år tillbaka som varken vill flytta eller ha ett distansförhållande. Vad gör en i den hör situationen?? Inte lätt att våga följa sina drömmar om man förutom risken att misslyckas/ångra sig dessutom riskerar att förlora den viktigaste personen i livet.

    A 2015-09-30 20:12:39
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Åh vad jag känner igen mig såååå mycket! Vill mest bli klar ssk och flytta utomlands (även om jag måste jobbar i sverige minst två år), även om jag inte är helt hundra på om utbildningen är något för mig. Men får sån ångest av tanken att hoppa av och då lär det ta längre tid innan jag kan flytta utomlands och lämna skiten. Är bara 20 år, borde inte känna denna press..

      N 2016-09-12 17:44:24
      Svara
  • Hej fina människor<3
    Glöm bara inte att livet är längre än tre månader, livet är längre än sex månader.
    Ni kan liksom sitta av tiden i typ FEM ÅR och det gör inget. Vi kommer ju förhoppningsvis leva tills vi är typ 90 ändå, och då är fem år ganska lite.

    Allmänt tips! 2015-09-30 18:35:27
    Svara
  • Hejhej! Är 20 år fyllda och tänker att det ibland kan vara nyttigt att ha lugna *ospännande* perioder då man inte gör särkilt mycket, men har desto mer tid att tänka. Jag kom tillbaka till Sverige för några månader sen efter att ha bott utomlands ett halvår, bor hos mina föräldrar och jobbar bara deltid. Har alltså väldigt mycket fri tid och gör ofta inte så mycket. Får ofta ångest över att jag slösar bort min tid genom att slita på ett deltidsjobb/inte göra nåt särskilt, medan jag hade kunnat upptäcka världen istället. Men jag tror ändå att en sådan period kan vara nyttig med, för jag känner att jag blir mer och mer motiverad att verkligen ta tag i saker efter jul, och röra mig bort härifrån ännu en gång. Jag har också så mycket tid till att reflektera över vad jag vill göra (eller mest av allt vad jag inte vill göra). Det jag vill ha sagt är att jag tror det kan vara sjukt givande med perioder i livet där det inte händer så mycket.

    M 2015-09-30 17:10:03
    Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      efter gymnasiet jobbade jag ett komma fem år på ica maxi. i början tänkte jag mycket, så som du beskriver på borden och måsten. att jag borde krossa oceaner i stället för att sitta framför en kassapparat. att människor kikade på mig från sidan och såg mig som en latmask på en latmasks jobb. men den tiden visade sig vara en ä-l-s-k-v-ä-r-d tillvaro som verkligen tog mig framåt. på lediga dagar slog jag mig ner på caféer för att skriva. jag började på en bok som aldrig blev klar men det är okej för även det utvecklade mig – och mitt skrivande något väldans. och till jobbet hade jag alltid med mig en lista på tankenötter där jag frågade mig allt mellan ”vilken är min favoritfilm?” till ”vart vill jag vara i livet om sju år?”. det visade sig att en komma fem år på ica var den tiden då jag verkligen lärde känna mig själv. dessutom, har en pluggat sedan förskolan är det väl mer än dags för en paus efter studenten? jag började laga mer mat hemma, andades ut framför tv-serier och hade tid för att blogga och dagdrömma. sådant jag inte riktigt fick tid till under gymnasiet.

      så hittade jag en utbildning jag verkligen tyckte verkade intressant och året därefter började jag plugga. jag valde utbildning spontant, men lyssnade på intutionen och den sa ja. jag pluggade i ett år, men slutade vårterminen i utbrändhet. jag hade tagit i för hårt, behövde paus. det ända jag visste var att resa. efter två år var jag äntligen redo för det. och här är jag nu. på andra sidan oceaner. en innerlig resa (ica) och en ytterlig resa (plugget) senare känner jag mig äntligen både mogen och modig nog för att krossa oceaner.

      så, summan av kardemumman. lyssna på intutionen, lyssna innåt. skit i borden och måsten. vad vill du? det viktigaste är att du tar dig framåt, och det är bara du som vet hur stort steg utanför din comfortzone du är redo att ta.

      hannah 2015-10-01 01:05:06 http://hannahellenillustrerar.webblogg.se
      Svara
  • Jag har panik för allt vad framtiden heter. Pluggar mitt tredje år på Handels och borde väl veta vad jag vill just nu. Alla omkring mig har en plan. Någon ska arbeta med finans, någon ska läsa master i management. Börjar bli dags att bestämma sig för om man ska läsa master och i så fall i vad. Jag börjar fundera vad jag egentligen gillar. Är det några av ämnena jag läst som får mig att hoppa högt? Den bitska sanningen verkar vara nej. Frågan jag då ställer mig är varför jag hoppade på denna utbildning, snart läst tre år och pluggat så mycket att jag knappt andats på niohundra dagar. Någonstans känns det som att det jag verkligen vill är att åka någonstans långt bort och skriva en bok. Eller kanske läkare? Hur vet man egentligen vad man vill? Är man någonsin redo att ta sig in i industrier med hundratimmarsveckor? Varför är det så läskigt att lämna skolvärlden och börja jobba?

    M 2015-09-30 16:59:12
    Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      Skit i alla andra! Att någon ”vet” vad de vill betyder inget alls. Inte ens att de är lyckligare eller har det lättare. Att de ”vet” kan bero på pushande föräldrar som redan från början drillat de att tänka på ett visst sätt. Att de ”vet” kan helt vara en lögn, bara något att säga när andra frågar. Trots att de inte har en aning. Du ska leva ett fullt liv, och det är helt okej att ångra sig. Något som känns 100% eller 10% kan vara helt förändrat om bara en månad. OCH DET GÖR INGET! Gör bara saker som gör dig lycklig nu. Då kommer det mesta trilla på plats! <3

      Ph 2015-10-01 19:22:51
      Svara
  • Jag ska förmodligen sluta på det program som jag läser på universitetet i gbg. Ska satsa på mode. Det känns helt jävla sjukt att ha tagit det beslutet men är så skönt. Jag ska fucking klara det.

    Amanda 2015-09-30 15:49:52 http://amandaragna.se
    Svara
  • Jag har ångest inför framtiden, ja. 20 år och har mitt liv planerat till januari, sedan har jag ingen aning om vad jag ska göra. Helst av allt vill jag bort bort bort härifrån, det vill säga hemma hos mina föräldrar och där jag spenderat det mesta av mitt liv redan. Det finns ingenting kvar här för mig. Men vart tar en vägen då? Jag har ingen aning om vad jag vill göra. Och tänk om det jag till slut gör skiter sig? Tänk om människorna jag möter är hemska och inte vill vara med mig? Det är så himla svårt allting och jag orkar inte ens ta tag i någonting. Ligger bara i min säng om dagarna och försöker att inte tänka på framtiden alltför mycket. Men snart börjar ju tiden rinna ut, en måste anmäla sig till grejer och ansökningsdatumen är snart eller redan förbigångna. Någon som har ett tips på vad en kan göra i vår? Helst av allt skulle jag vilja bo någon annanstans i världen en stund, kanske volontärarbeta, kanske läsa ett språk i ett annat land. Något sånt. Men det finns så mycket att välja på och alla valmöjligheter gör mig bara matt. Men ja, tips emottages tacksamt.

    L 2015-09-30 12:55:44
    Svara
    • Svar på Ls kommentar.

      Internationella skolorna är svenska folkhögskolor som har billiga/gratis kurser i franska, spanska och tyska i resp. land i Europa! Googla!

      amalia 2015-09-30 19:52:35
      Svara
    • Svar på Ls kommentar.

      precis som ovanstående skrev så finns det folkhögskolor med internationella linjer! det finns en del ”afrikakurser”, vet tex. att tomelilla folkhögskola har det men vanligast är nog att de startar på höstterminen. men tror det finns vissa som man kan hoppa in i på våren, kolla albins folkhögskola tex. Kolla även runt lite på folkhogskola.nu.

      alex 2015-09-30 14:47:13
      Svara
    • Svar på Ls kommentar.

      Vissa folkhögskolor har kurser där man är i Sverige under höstterminen och pluggar t.ex. spanska och sedan åker man till Barcelona under vårterminen, brukar finnas för lite olika språk har jag för mig. Kolla annars om det finns andra språkkurser där du kan åka iväg några månader, har för mig att det finns något som heter Blueberry som har massor med sånt :)

      Ellie 2015-09-30 14:15:29 http://elliemariah.tumblr.com
      Svara
    • Svar på Ls kommentar.

      GÖR DET DÅ!!!!! Åk bara nånstans. Det kommer alltid finnas tusen andra grejer att göra också, so u better just pick one att börja med! Om det blir tråkigt åker du hem. Jag har vart på tre nu drar jag-resor varav en vart helt helt fantastisk och de andra betydligt svårare men det har oavsett vart himla värt det. Jag har lärt mig nya språk och andra platser och vågat göra grejer jag inte skulle gjort annars. Gör bara nåt, det är inte dödsseriöst!!!

      my 2015-09-30 13:19:53
      Svara
  • håller med så mycket! Ibland är jag i perioder då jag verkligen inte ser något ljust med framtiden. Klimatet går åt helvete och hur många klimatmöten världens ledare än har så känns det ju som att inget händer. Skolresultaten i sverige sjunker så mycket och ingen förutom en liten priviligierad grupp lär sig något i skolan och hamnar utanför samhället och röstar på missnöjespartier. och i den priviligierade gruppen mår ungdomar ändå förjävligt pga sociala medier och dessutom blir vi så curlade att vi tillslut ändå inte kan något om något. Det är krig på så många ställen och jorden blir överbefolkad samtidigt som många platser blir obeboerliga pga både klimat och krig. osv. Det är sjukt härligt att frigöra sig i vår tids feminist-våg men dagen efter läser man om tjejer som blir kidnappade när de är ute och springer. hur fan ska det gå egentligen? Ska mina framtida barn leva i resultatet av detta???

    laura 2015-09-30 12:18:03 http://laurasdagar.blogg.se
    Svara
    • Svar på lauras kommentar.

      Det är prick just DÄRFÖR jag läser till lärare! Svenska och svenska som andraspråk. Ska bli den fucking bästa läraren någonsin och få rätt på detta sjuka samhälle, en elev i taget.

      Hanna Jakobsson 2015-09-30 16:59:06
      Svara
    • Svar på lauras kommentar.

      Okej tack. Du skriver PRICK EXAKT allt jag tänker på. Jag har tyvärr inget bra svar på de frågor säkert fler än vi två tänker på varje dag, men jag tror såhär- bara att vi tänker på det måste ju betyda något. Förstår du? Vi bryr oss och vi vill göra skillnad, vi vet bara inte riktigt hur än. Men genom att bara dela med oss av tankar och känslor och rädsla kring allt det här, så sprider vi kunskap och nya tankar till andra människor. Vi gör så gott vi kan! Och vem vet, en dag kanske vi kommer på hur vi kan förändra världen.

      Evelina 2015-09-30 12:47:54
      Svara
      • Svar på Evelinas kommentar.

        Så sant så sant. Jag tycker det gör så ont att se hur vi privilegerade är medvetna om att det går snett till men att vi inte riktigt vet hur vi ska kunna förändra och förbättra. Jag vill ändå tro att vi kan börja röra oss åt rätt håll. Att fler och fler (framför allt med mycket makt som har förmågan att påverka på riktigt) kan öppna ögonen och inse att vi inte kan fortsätta så här. Jag tror att vi måste börja se till ett mer kollektivt och öppet samhälle med mindre fokus på den egna individens gynnande. Tyvärr tror jag att många är rädda för att se det, vad vi gör. Ifråga sätta om det vi gör är för vad vi tror förväntas av oss (pga samhällets normer) eller vad vi själva verkligen MÅR BRA AV. KÄRLEK.

        Agnes 2015-09-30 17:07:42 http://agnesbox.devote.se
        Svara
  • Alltså, hela mitt liv är ett enda moln av framtidsångest!
    Är nyss fyllda 21 år, har inte börjat på högskolan, och bor hemma. Alla vänner är påväg/borta och har massa coola planer. Mitt problem är just; jag vill ingenting!
    Eller, jag vill väl flytta, göra nåt kul osvosv, men har inget konkret grej jag vill göra och då känns det dumt att bara kasta mig iväg. Dock trivs jag nog lite för bra hemma också, bor stort och fint och är oftast själv, och kommer superbra överrens med mina föräldrar.
    Men nu i vinter så var dock planen att åka och säsonga i en skidort, men jag fick inte jobbet….. Detta resulterade i några dagars panik och jag-är-sämst-i-världen-mode, nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Men jag tror jag måste ta vägen någonstans nu, tiden är inne liksom.
    Tänker dock INTE börja plugga på ett tag, inte så sugen på ingenjörshetsen som råder i familjen, inte än iallafall.
    Känner vissa dagar att ‘wooh jag kan göra vad som helst ju!! Frihet!!’, men oftast känns det mer som att jag är körd, kommer aldrig bli något.
    Nu vill jag bara resa, men det är ju inget heltidsjobb direkt.

    Så, har ni fina därute tips på hur man kan kickstarta nästa fas i livet? Vad kan man göra, när man är helt planlös och egentligen bara vill göra något kul?
    puss från en förvirrad tjej

    J 2015-09-30 10:09:58
    Svara
  • Jag har alltid varit så himla säker på mitt yrkesval, nästan så att jag har tagit det för givet och glömt att reflektera över vad jag verkligen vill göra här i livet. För nu sitter jag här och är inne på slutspurten av min universitetsutbildning och har världens framtidsångest – plötsligt känner jag mig väldigt osäker på om det verkligen är rätt väg jag har valt att gå. Kanske bottnar problemet egentligen i rädslan inför att lämna det trygga studentlivet, börja arbeta på riktigt, flytta hemifrån, växa upp och ta ansvar? Eller så har jag kanske insett att jag egentligen vill något helt annat här i livet. Känns lite som en identitetskris: vem vill jag vara? Hur vill jag leva mitt liv? Vilka beslut måste jag ta för att känna att jag trivs med mitt eget liv? Åh, vilsenheten och ovissheten tär på mig.

    Mimmi 2015-09-30 09:41:10
    Svara
  • Redan på högstadiet började jag måla upp min framtid. I minsta detalj var min framtid formad och jag visste exakt vart jag ville bo, vad jag ville jobba med osv. Denna föreställningen av hur min framtid skulle vara följde med mig ända fram till dagen då jag tog studenten. Sommaren efter studenten kom den riktiga framtidsångesten och helt plötsligt stod jag där och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Det var som att livet var en stor buffé och jag visste inte i vilken ände jag skulle börja eller vad jag ville ha.

    Men en dag tätare inpå hösten beslöt jag mig för att inte ha några planer och ta livet lite som det kommer. Att stressa sig framåt är ingen idé, för då tror jag att man någon stans missar en massa annat. Redan som barn när vi får frågan ”vad vill du bli när du blir stor” så börjar man reflektera över framtiden. En dag kommer jag inse vad jag vill arbeta med och vart jag vill, men fram tills dess så hoppas jag på roliga resor, fina människor och mycket glädje. Allt löser sig på något sätt och om det inte gör det exakt som man föreställt sig, så löser det sig på ett annat. Om man jobbar som lärare i 30 år och sedan vill testa på något annat så går det. Min pappa bytte jobb nu och han är 56, allt går med vilja. Det viktigaste är nog att vi alltid ser möjligheter och som min pappa alltid har sagt till mig ”du kan alltid om du vill”.

    A 2015-09-30 09:39:18
    Svara
  • Jag tycker att det ofta är tabubelagt att tänka ”realistiskt” när det kommer till ens framtidsplaner/yrkesval. Säg att du tycker om att sjunga exempelvis; självklart skulle du vilja vara som Beyonce och åka runt jorden runt och sjunga hela dagarna. Men, för Dig kanske det inte passar att försöka ”ge din dröm en chans”. Det innebär mycket uppoffring osv/ en viss typ av livsstil som kanske inte passar dig. Du kanske vill Veta att du får jobb, kan tjäna pengar och ha tid för vänner?
    Men många ger tipsen ändå: ”PROVA, skriv lite låtar och bara kör ett tag, Du kommer ångra dig annars!!” Det kan ge otroligt mycket prestationsångest och kravkänslor när folk vill Väl, men kanske ska folk inte pusha än för mycket? Riktningen måste en bestämma själv?

    Jag är lite sugen på att utbilda mig till lärare. Men HUR MÅNGA är det inte som försöker att avråda en!? ”Dålig lön, hårt slit, bortkastad talang”.
    Varför känner många att de har rätt att nedvärdera vissa yrken pga att de enligt media färgats som ”lågstatusyrken”? Tycker detta är otroligt tråkigt.

    Alla som vill ska följa sina drömmar. Men, bara för att jag har en inneboende dröm om att bli gitarrist i ett punkband så behöver det Absolut inte vara ett nederlag om jag istället utbildar mig till någonting där jag Vet att jag kan få jobb i framtiden.

    Någon som känner igen sig i mina resonemang?

    tora 2015-09-30 09:12:15
    Svara
    • Svar på toras kommentar.

      Ja! Absolut. Och tycker det där är en sån himla knepig grej. Alltså helt ärligt, ALLA i hela världen kan ju inte uppnå sina drömmar, right? Alltså jag menar nu rent yrkesmässigt. Men, en kan ju leva ett fint liv ändå, eller hur? Vissa kan jobba med sin hobby, men vissa, eller de flesta, får ha sina hobbys som just det, hobbys. Och HEJA alla LÄRARE! Fett viktigt jobb. Alltså det är så utjatat men lärar- och vårdyrkena borde det verkligen satsas mer på. Det är inte rimligt att så många ska slita ut sig inom dessa brancher och t.ex. inte orka jobba vidare pga sjukskrivna/sönderstressade. Även om alla inte kan ”leva sin dröm” eller jobba med hobbys så önskar jag att alla fick TRIVAS och MÅ BRA på sitt jobb, även om det inte alltid är högsta drömmen! Önskar dig lycka till med allt! Kram

      L 2015-10-01 00:07:56
      Svara
    • Svar på toras kommentar.

      Hej!

      Gud jag har aldrig kommenterat här men läste din kommentar och kände att jag var tvungen att svara.

      Jag läste en ingenjörsutbildning i 1,5 år bland annat för att jag trodde det var det jag ville göra och pga press från familjen. Tog beslutet att sluta där och ville göra ”nåt jag egentligen brinner för”. Nu 1,5 år senare har jag börjat plugga igen. Återigen en ingenjörsutbildning men med inriktning på arkitektur så väldigt stor skillnad ändå. Men jag hamnade ändå ”där” igen. Hur som helst, det jag ville säga var detta: alla verkar vilja uppmuntra ”ens riktiga dröm” och att man ska göra något udda och speciellt men att tänka realistiskt, och faktiskt välja något ”tråkigare” i slutändan, är linsom aldrig det som är coolt? Ingen säger ”fan vad tufft!” när man väljer det ”tråkiga” alternativet. Varför kan man inte få göra något sånt också? Jag vill ha en trygg framtid. Och jag älskar för övrigt den här utbildningen. Men bara för att det är en ”säker och tråkig” utbildning så är det aldrig någon som hyllar ens val. Och det gör mig så ledsen.

      Teresia 2015-09-30 21:22:31
      Svara
  • Jag får framtidsångest för att jag känner mig så FAST. Jag och min kille har varit tsm i 3,5 år drygt och bott ihop sedan vi flyttade hemifrån för några år sedan. Jag har precis börjat läsa ett roligt program, men det är fem år och jag får hjärtklappning av att veta att jag ska plugga i fem år.

    Varje höst vill jag bara ta mitt tält och flytta ut i skogen. Sälja alla mina saker, för prylar är så jävla meningslösa, och dra ut. Bo i skogen. Frisk luft och kalla nätter. Men se att shit oh my god inte bara töntiga hipsterkillar som har stort skägg kan göra en Thoreau, även 22 åriga kick ass brudar som jag med skenande hjärta över att fastna i ekorrhjulet.

    Men sen ligger jag ändå på min röv och har ångest i stället.
    Nåja, kanske bara bidar min tid.

    Sofie 2015-09-30 08:42:49
    Svara
    • Svar på Sofies kommentar.

      Jag har sån framtidsångest ibland. Jag är en nybliven student och många säger att jag inte behöver oroa mig eller stressa eftersom jag har hela livet på mig, vilket är sant. Jag har fått ett heltidsjobb, som jag är så tacksam över men där arbetsgivarna är oseriösa och inte alltid har koll vilket gör mig stressad. Jag vill resa men vem tusan ska en resa med?

      Jag vill också ta mitt pick och pack och dra ut i skogen, lämna stressen som inte borde få betyda något. Let’s move together.

      L 2015-09-30 09:18:16
      Svara
  • Har haft så mycket framtidsångest det senaste pga är kvar i min hemstad och jobbar medan de flesta mina vänner befinner sig i andra land och umgås/självförverkligar sig/festar/lever livet. Och känner mig så övergiven här hemma även fast jag valde det själv på grund av att jag fick ett bra jobb och skrev på ett kontrakt i ett halvår. Och min pappa säger att det inte är så lång tid kvar. Men ärligt talat ett halvår känns som ett helt liv när man är tjugo. Inte gör det bättre att jag är mitt i en sorgeprocess och gråter jämt och ständigt. Allt känns så fel ju. Även fast det finns dagar där jag kan gilla läget.

    m 2015-09-30 08:25:54
    Svara
  • Jag har i perioder rätt mycket framtidsångest. Pluggar en krävande utbildning (civilingenjör) som jag inte tycker är speciellt kul, har därför inte speciellt bra betyg så stressar som fan över framtida jobb. Och då är jag inte ens ute efter något kreddigt jobb, vill bara ha en trygg arbetsplats med snälla kollegor. Jag vill bo i skogen, ha häst och djur och man och barn. Som rätt så nydumpad är detta min största panik. Det är så hemskt men ibland tror jag att jag hade varit lycklig vart som, bara jag hade en kille jag var kär i som var kär i mig. Det känns så tabu att säga det, för man ska vara så strong och kick ass och ”du kommer hitta någon, sluta leta bara”. Så jävla lätt för alla att säga som sitter med sin jävla partner och har hittat rätt. Det är fan min enda jävla dröm hur fucking svårt kan det vara? Blir så ledsen över att livet inte är snällare, det är en person jag vill ha. Och han ville ha mig tills han plötsligt ändrade sig. Och hur ska det funka med någon när det inte gjorde det med hen som jag klaffar så bra med. Som hen också tycker. Och vill vara vänner. Fan jag vill inte vara din vän. Jag älskar ju fan dig. Snälla ändra dig och bara kom tillbaka till mig. Snälla.

    Fan, nu hamnade det här som kärleksproblem så fel inlägg kanske. Men det är ju det jag stressar mest över. Att tiden för att hinna få det jag vill håller på att rinna ut. Det händer inte sådana som mig, jag måste kanske bara inse och acceptera det.

    A 2015-09-29 22:55:35
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Vad jag känner igen mig! Min största framtidsångest rör ju just kärleken! Som enda singel i ett kompisgäng där alla har någon de hör ihop med, känner jag mig så jävla utanför ibland. Varför kan inte jag hitta någon? Varför blir inte jag kär? Min rädsla är att jag aldrig kommer finna den där Någon att dela mitt liv med. Jag vet, jag är ung och har ”hela livet framför mig”, men vad gör det när jag i alla fall känner så här. Jag känner ibland att jag inte passar in i ”singellivet”, för jag vill ju ha man och barn och hus och kanske en hund. Och jag känner precis som du, att jag borde känna kick-ass och girlpower, men istället tänker jag att alla mina problem, all min ångest skulle försvinna ifall jag bara hade någon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om hen.

      Så tyvärr har jag inga tips till dig, men bara så du vet; du är inte ensam. Vi är i alla fall två i samma sits!

      J 2015-09-30 11:05:34
      Svara
  • Jag förstår inte om man ska ha en optimistisk syn på framtiden eller en pessimistisk (realistisk???)syn . Jag vet inte. Förstår ”det blir vad man gör det till” resonemanget men ändå. Hur svårt kommer det bli? Ska man förbereda sig för nånting tufft eller ska man längta?ahhh ah aj aj

    MAria 2015-09-29 22:08:06
    Svara
  • Är så glad över att jag verkar ha ovanligt lite framtidsångest?? Lyssnar på mig själv rätt bra tycker jag. Är just nu 22. Förra året bestämde jag mig tex att flytta till japan med pojkvän + bästa vän. Och så gjorde vi det! Jag hatade japanska men älskade landet, och var så himla nöjd. Just nu pluggar jag en FRUKTANSVÄRT BRA linje på konstskola där en själv får bestämma över sin tid, engagemang och konstnärliga utveckling. Sure, jag ”tappar” lite csn på något som inte ”gynnar” mig rent karriärsmässigt men hallå, utvecklas så mycket som person så jag säger att det är helt ok. Do it!

    Amanda 2015-09-29 21:39:31
    Svara
  • Hejhej! Blev känslomässigt mörbultad i somras av killen med mörk röst och oslagbar karisma. Elektriciteten mellan oss glödde, men nejdå inte ville han något seriöst, dock kom han på det liiiiite för sent. Dagen efter han haft en lång utläggning om varför och ursäkter blev jag antagen till uni. Ett program jag länge tänkt på. Jag såg det som en chans att dels komma ifrån honom och staden med alla minnen och ångest, vilket kanske inte var den mest klockrena orsaken. Men såg det också som en chans att utbilda mig till något jag brinner för. Nu eller aldrig liksom. Ville inte riskera att tacka nej i år för att sedan inte bli antagen kommande år. Så just nu känns livet bra. Det enda jag har ångest över är att tiden går så himla fort. Jag vill så himla jättegärna att allt ska vara kul hela tiden. Vågar inte slösa tiden av rädsla för att missa något, och det är ju pressande. Det går ju inte att vara pigg 24h om dygnet. Känns det igen eller är det bara jag?

    Alice 2015-09-29 21:33:38
    Svara
    • Svar på Alices kommentar.

      Känns igen massor. Är ALLTID rädd att missa något. Har dock lärt mig att det är bättre att ta det lugnt emellanåt. Känner jag mig trött och sugen på chipspåse och mys – då är det troligtvis det rätta. Annars kommer jag ändå alltid ha tanken i bakhuvudet att ”just nu hade jag kunnat ligga hemma” eller ”just nu hade jag sluppit sitta på nattbuss och istället tittat på tionde avsnittet av Girls säsong 2 i repris”. Bättre då att jag stannar hemma, vilar upp mig och är VRÅLTAGGAD på nästa kul grej som händer. Oftast ångrar jag ändå bara en dålig utekväll/fest/middag, aldrig en slapp hemmakväll (men då gäller det också att hålla sig borta från sociala medier, och komma ihåg att folk oftast bara vill skryta om hur _KUL_ de haft det när det varit det motsatta…

      Tiffany Östlund 2015-09-29 23:18:49 http://camelhoe.blogg.se
      Svara
  • Jag är kanske lite yngre än de flesta som skriver här, men det säger ju inte att jag har mindre framtid att ha ångest över. Om några månader är det dags för mig att söka till gymnasiet och jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv och mina studier. Så så mycket vill jag leva det där estetiska livet med kloka människor och funderar på att gå bild och form men där jag bor känns det som att det har ganska låg status (tyvärr). Bo utomlands vill jag gärna också göra, och jobba och plugga med något jag tycker är kul, men samtidigt ha ett säkert jobb med en lön som går att leva av (vi lever ju tyvärr i ett samhälle där pengar är allt ): ). Politik och mänskliga rättigheter är också ett intresse.
    Hur vågar en göra det en vill och hur vet en vad en vill?
    Som ung känns det svårt att bli tagen på allvar, jag ska inte tänka för mycket på framtiden men samtidigt är det en sådan enorm betygshets. Vad som är framtiden och vad som är nuet är så diffust, allt jag gör i nuet påverkar framtiden och framtiden påverkar nuet?
    Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här men allt kanske känns lite klarare om jag får dela med mig av det.
    Kramar till er som vill och Flora jag tycker din blogg är så himla härlig, fin och bra <3

    Malin 2015-09-29 21:30:32
    Svara
    • Svar på Malins kommentar.

      Hej Malin!
      Alltså guud vad jag känner igen mig i dig och så, just nu har jag precis börjat gymnasiet så mitt val är gjort. Men skulle du typ vilja ge ut din mejl eller något som jag kan skriva till? Känns som att jag har så mycket att säga men som kanske är lite för långt för ett kommentarsfält. Eller så här gör jag, det blir nog lättare, här är min mejl: linneajanssonss@hotmail.com och om du vill själv såklart så får du jättegärna mejla så kan vi prata lite närmare.

      Kram, Linnea.

      Linnea 2015-09-30 16:37:39
      Svara
    • Svar på Malins kommentar.

      jag hade lite samma funderingar som dig när jag skulle välja gymnasium. Ville gå estet men var till viss del orolig för vad andra skulle tycka, hur framtiden skulle se ut osv. Men jag valde att gå på magkänslan och välja estet-media, vilket är ett av de bästa besluten jag tagit! trivs så himla bra då jag får göra det jag tycker om och utvecklas inom det på skoltid (!! bra grej), samt att en får umgås med människor som har liknande intressen som en själv. Dessutom är det ju estetlinjen högskoleförberedande så du kan ju välja att plugga vidare till någonting helt annat efter ifall du skulle vilja det. Tror att det kan vara viktigt att känna efter vad du vill göra nu, och inte försöka att tänka så mycket på framtiden. Hur du än väljer nu så kommer det att lösa sig på något sätt, för det gör ju oftast det, och skulle du känna att du valt fel kan du ändra dig. Igen, och igen. Tillslut kommer du hitta någonting som du trivs med, lovar.
      Kram, och stort lycka till!!

      Felicia 2015-09-30 12:04:33 http://ffillann.blogg.se
      Svara
    • Svar på Malins kommentar.

      Jag förstår verkligen vad du känner!! Och jag håller med Tiffany, DET KOMMER LÖSA SIG. Om du vill vara strategisk så välj den svårare av de linjer du velar mellan, för då är det lättare att byta om du vill det. Men det är inte hela världen att göra tvärtom heller. Jag har en kompis som var extremt högpresterande i högstadiet och som kände att det var nog med hetsplugg och började på estetisk linje inriktning sång på rytmus på gymnasiet. Trivdes skitbra till en början. Men efter ett år kände hon sig för understimulerad och valde att gå om ettan och börja på natur-sam istället. Och det blev skitbra! Och hon ångrar inte en sekund att hon först gick på rytmus. Har även en annan kompis som gick i min klass i en termin men sedan bytte både skola och linje till våren i ettan. Men nu i tvåan ångrade hon sig igen och kom tillbaka till vår klass. Även hon är SÅ glad över den erfarenheten. En tredje kompis blev smått deprimerad i ettan och kunde inte gå klart. Så nu går hon om ettan på distansgymnasium och trivs skitbra med att plugga själv och bestämma över sin tid själv. Det löser sig! Och tänk inte alls på vilket yrke du vill jobba med i framtiden, det finns både folkhögskolor och högskoleprov och komvux. kram!

      Laura 2015-09-30 10:04:00 http://laurasdagar.blogg.se
      Svara
    • Svar på Malins kommentar.

      Känner igen mig massor i det du skriver. Precis så resonerade och tänkte jag när jag skulle välja gymnasium. Tillslut hamnade jag på en sam-sam linje och det ångrar jag inte EN DAG. ÄLSKAR att gå med andra elever som brinner för politik och samhällsfrågor. Lär mig något nytt varje dag, och det är alltid lika kul att gå till skolan. Så kloka människor kan du förstås träffa även i klasser som inte är bild och form. Dessutom går det utmärkt att läsa estetiska ämnen efter gymnasiet, typ på folkhögskola. Det hade jag tänkt göra! Med det sagt vill jag förstås brasklappa för att sam-sam klasserna nära dig kanske inte alls har samma status, intagninspoäng eller sökningstryck som min hade, och att det kanske inte alls är samma medvetna stämning som i min klass (en vet ju aldrig, liksom), men jag tycker att du borde tänka på det, i alla fall. Slutligen vill jag bara säga en sak: vad du än väljer, så KOMMER DET BLI BRA! suger klassen så går det att byta. Suger den klassen kan du byta igen. Jag gick i fyra klasser innan jag hittade rätt. Det låter ostigt, men det är sant: allt löser sig. Puss och kram och lycka till med valet!

      Tiffany Östlund 2015-09-29 23:28:00 http://camelhoe.blogg.se
      Svara
  • Framtidsångest är djävulen på min axel. Jag är 20 år gammal och forskare räknar med att om jag lever ett någorlunda hälsosamt liv och undkommer livets slukhål så lever jag förbi 100. Jag har alltså 80 år kvar.
    Jag började studera på ett universitet i år och det är roligt, spännande, utvecklande osv. Men en del av mig vill inte sitta och plugga fysik och kemi om nätterna, hen vill skapa ett företag nununu, jobba med roliga människor och hjälpa andra. Hen är liksom min kompis på så sätt att hen verkligen tror att jag kan göra vad jag vill och bli vilken typ av boss ass lady jag vill. Klassik ungdomshybris. Och jag vill gärna rida på den vågen av ”no tomorrow”. Tänk att vara så bortskämd att man har de möjligheterna och självförtroendet.

    Varför har jag så bråttom? Vill jag något är det bara att jobba hårt som tusan för det. Händer inget ändå? Då får jag väl se det skeendet som livets fuckboy. fuckfuckfuck.

    Tora 2015-09-29 20:42:12
    Svara
  • jag hoppade av mina gymnasiestudier (har bara tre gymnasiebetyg totalt) och flyttade till London istället. där jobbade jag som bartender och sedan personlig assistent. sedan flyttade jag till Edinburgh för ett tag sedan och jobbar här uppe nu med, här blir jag nog kvar i några år för jag trivs så jäkla bra.

    MEN JAG BLIR SÅ GALEN PÅ ALLA SOM SÄGER ATT MAN MÅSTE PLUGGA. man måste gå på gymnasiet. man måste veta vad man vill plugga en halv livstid på Uni. varför säger folk så? jag har försörjt mig själv och har jobb flera år framöver, dessutom är jag jäkligt duktig på det jag gör och de referenser jag har kan ge mig vilket jobb som helst inom mitt yrke.

    men säg om. säg att jag om åtta år har man och barn och vill flytta tillbaka till Sverige. är det okej att ta upp sina studier då eller varför är samhället så jäkla rövtråkigt och tvingar alla att plugga medan man ännu har de roligaste åren framför sig? plugga kan man göra när man är gammal och tråkig tänker jag. men sen så får jag sån ångest när alla säger att åren jag jobbat, grymma referenserna jag har, inte betyder någonting för dem.

    Caspian 2015-09-29 20:16:23 http://forbiddenforest.blogg.se
    Svara
    • Svar på Caspians kommentar.

      Jag började plugga på universitetet hyfsat sent (typ 24-25) eftersom jag tidigare inte ens vetat om jag ville plugga vidare efter gymnasiet. Istället jobbade, jag flyttade en kort period till Frankrike osv och en dag så ville jag börja plugga. Och jag älskade det. Insåg att jag verkligen älskade att plugga på universitetet. Men jag tror inte jag hade älskat på samma sätt det om jag hade gjort det direkt efter studenten och mina betyg hade säkert sett ut därefter. För min del behövde jag hitta mig själv mer och ha tid att veta om och vad jag ens var intresserad av att plugga. En behöver verkligen inte plugga på universitet (eller gå klart gymnasiet) för att ha ett fantastiskt liv och jag är så trött på den pressen från samhället. Att se världen, att resa och bo utomlands ger minst lika mkt kunskap (om inte mer) som att plugga. För vissa är skolan/universitetet perfekt, för andra inte. Alla är olika och vill olika i livet. Jag har en del framtidsångest nu för att jag 1. har fyllt 30 (shit) och 2. är trött på mitt jobb men inte vet vad jag vill göra och 3. inte är i närheten av pojkvän eller familjeliv (som jag inte ens vill ha men som folk tycker jag ska ha eftersom folk tror en är ensam utan det gaaahhh samhället). Men jag älskar staden jag bor i sedan tre år tillbaka (äntligen utvandrad från Sverige) och jag har flera spännande resor gjorda och fler inplanerade. Och det räcker för att bota min framtidsångest, för stunden. Kör på vad du vill just nu. Plugga kan du göra om du vill senare och då kommer du vara den där coola äldre personen med livserfarenhet och massa intressanta historier i bagaget.

      Svara
    • Svar på Caspians kommentar.

      Vad folk ofta glömmer är att det är sjukt bra att göra som du gjort! Jag har slängt bort sjukt mycket CSN på kurser jag inte hade behövt läsa, för jag var ung och dum och festade upp tiden istället för att ta till vara på den och plugga istället. Hade jag bara gjort som du och väntat tills jag verkligen ville studera så hade jag haft mycket mindre skulder och dessutom lärt mig sjukt mycket mer när jag väl satt igång och pluggat! Nu är jag glad att mitt liv ser ut som det gör ändå, så jag ska inte säga att jag ångrar något och det formade mig och yadi yadi ya, jag ville bara säga att det låter som om du har gjort ett sjukt bra val som passar just dig. Om du vill plugga i ditt liv långt senare låter det som om du kommer ha tänkt igenom ditt val sjukt mycket bättre än många andra. Det var typ min poäng (jag är inte en sådan som säger att man ska ha ångest över CSN-lån, ta det för fan, liksom.)

      Rebecka 2015-09-29 20:32:32
      Svara
  • Hej! Jag ska ta studenten i sommar och tycker faktiskt att det känns svinjobbigt. Alla är supertaggade och längtar medan jag bara villvillvill inte. Jag älskar min skola så extremt mycket och vill verkligen inte lämna den. Jag har mina tre livs bästa vänner samt min pojkvän i min klass. Jag är vice i kåren på skolan och det är en av de sakerna jag verkligen brinner för. Dessutom har jag i princip alla andra vänner, som jag umgås eller festar med, på skolan också. HUR ska jag kunna se studenten positivt? Jag har ångest för att min pojkvän ska åka iväg, att mina bästa vänner ska åka iväg, att alla andra mina vänner inte kommer finnas kvar och att jag kommer sakna skolan. Skulle bli så glad för ett svar, om någon orkar hitta något positivt under hela <3

    Nellie 2015-09-29 20:12:21
    Svara
    • Svar på Nellies kommentar.

      Känner absolut igen mig! Ville inte heller ta studenten då jag trivdes så bra med alla mina kära vänner, min klass där, mina lärare och allting bara. Hur skulle jag klara mig utan allt det?
      Direkt efter studenten började jag läsa en kurs på universitetet och valde endast utifrån vad som verkade roligt. Tänkte att jag skulle ta pulsen på universitetslivet och det var på riktigt något av det roligaste jag gjort. I min klass hittade jag otroligt härligt folk, tre av brudarna anser jag nu vara några av mina närmaste vänner.
      Något jag skulle komma till iallafall var ditt engagemang för Kåren. Skulle du börja på universitetet till exempel finns det HUR MYCKET SOM HELST att engagera sig i! Jag har varit med på tre introduktioner för nystudenter och det är helt otroligt roligt men det finns som sagt massa olika föreningar och styrelser att sitta i. Allt ifrån studenttidning till sektionsstyrelse till beerpongsällskap.
      Avslutar med att säga att även fast jag tyckte det var roligt på gymnasiet och det var jobbigt att ta studenten så saknar det faktiskt inte alls. Jag minns det med värme och ett leende på läpparna men känner att jag har utvecklats så pass mycket på bara ett år att jag inte skulle vilja gå tillbaka om jag fick chansen.
      Jag är övertygad att det kommer lösa sig! Engagerade personer som dig brukar kunna hitta saker att underhålla sig med :) Lycka till!

      Ebba 2015-09-30 08:19:52
      Svara
  • VAAAAAR är min plats i detta samhälle/liv/kontext/på detta jordklot?! Lite den panikångesten har jag haft i lite mer än ett halvår tillbaka. Jag tog i juni kandidatexamen inom ett ämne jag ändå är intresserad av men sen kommer tvivlen som ett brev på posten -> KAN jag verkligen nåt om detta? TÄNK OM inte? Vad gör jag då? Framtidsångest är det stora molnet som hänger över mig. Man ska plugga, ta examen, skaffa jobb, skaffa lägenhet. Jag bor hemma fortfarande pga Stockholms bostadsmarknad är sjuk i huvudet, och har praktik nu så har ej sökt jobb. Men fasar som en rädd och blöt hund för när den dagen kommer. Vill så jävla gärna lära mig att *carpe diem* PÅ RIKTIGT inte klyschigt utan verkligen leva i nuet och uppskatta hur jag har det nu för det är ändå en sjukt intressant praktikplats och ändå mysigt att bo hemma och bli omhändertagen och slippa flytta omkring (pluggade ej i Stockholm, bor här nu och är härifrån) utan i en småstad, men har läst fältkurs utomlands, pluggat utomlands i annat land och skrivit c-uppsats utomlands i ett tredje land inom loppet av de senaste 1,5 åren. Alltså, hallå när får man landa eller! + framtidsångesten. (+ vill rädda världen och kan icke det men svårt att fokusera på det lilla lokala utan känner mig misslyckad. detta är ju ett sjukt beteende I know men vad gör man) Ja där har vi den happy historien. Någon som känner igen sig? Nåt peppigt tips? Mvh desperat

    Anna 2015-09-29 19:32:11
    Svara
  • Har famtidsångest till och från. I mitt huvud har jag liksom allt ”planerat”, hur jag skulle vilja ha min framtid, men inte kanske det alltid lyckas? En sak är jag säker på, efter färdiga utbildningar här hemma i Finland, vill jag bort härifrån, bara bort. Kanske till Sverige, kanske till Danmark..? Bara jag slipper Finland. Då kommer förstås ekonomin fram, hur ska jag kunna flytta ensam från ett land till ett annat om en inte har pengar, men vill studerar där? Vet någon hur studiestöd fungerar i Sverige för någon från ett annat land?

    Hoppas verkligen min framtid kommer bli som jag tänkt mig och att jag uppfyller mina drömmar och mål. Jag behöver inte världens äventyr eller jorden runt resa, vill bara ändra vyer efter 18 år på samma lilla ställe.

    Matilda 2015-09-29 18:51:14
    Svara
    • Svar på Matildas kommentar.

      hej du jag kommer från finland men studerar skrivande i sverige just nu och får studiestöd från finland, go for it bara <3

      déa 2015-09-29 21:10:04
      Svara
  • Jag har haft framtidsångest länge. Jag minns hur den började i högstadiet när folk började prata om gymnasieval, fortsatte när studenten närmade sig, ledde till en massa dåliga beslut efter gymnasiet med utbildningar som hoppats av och magkänsla som ignorerats, allt för att passa in i normer, anses duktig i omgivningens ögon och leva upp till andras bild av mig.
    Nu, fem år efter studenten och med 90 hp med bra betyg i ämnen som jag tycker är halvintressanta, jobberfarenheter i branscher jag inte lockas av, och rejält skamkänslor över min dåliga beslutsförmåga, har jag den igen, ångesten. Dock vet jag nu att jag kan lyckas med studier om jag ligger i, att en kan stå ut med tråkiga jobb om en tror på att en kan ta sig vidare, och framför allt vet jag att livet inte är en tävling. En kan inte längre jämföra sig med folk från ens gamla gymnasieklass, för alla gör och vill så olika saker att det egentligen inte finns något att jämföra. Jag vet det här på ett intellektuellt plan, men på insidan darrar jag som ett asplöv.

    Idag avbröt jag ännu en högskolekurs. Den funkade inte uppläggsmässigt för mig, istället för utveckling kände jag att det enda den gav mig var stress. Vad tusan ska jag göra nu? Vem vill anställa någon som hattar runt och inte håller fast vid sina beslut? Vilken väg ska jag ta? Var ska jag bo? Vad ska jag bli? Hur ska jag hinna med alla drömmar om jag inte börjar beta av dem nu? Är jag för gammal för att börja från scratch?
    Det värsta är nog att jag skäms över att jag inte följer mina egna drömmar och istället gör saker som ser bra ut utåt. Hur gör man egentligen? Jag måste börja våga!

    Valborg 2015-09-29 17:14:48
    Svara
    • Svar på Valborgs kommentar.

      Valborg! Oj, vad jag känner igen mig i dig! Har alltid haft ”framtidsångerst”, men som hos många andra spårade dessa tankar ur totalt kring studenten. Nu är jag 23. Har jobbat, läst diverse kurser och gjort den där klassiska backpack turen. Men det känns fortfarande inte som om jag vet vad jag ska göra! Har hoppat på ett program nu för att skapa nån slags karriär inom miljö. Men frågan är hur och om de ens är rätt? Känner mig så dålig när jag ser till ambitiösa vänner med spännande utbildningar och jobb, medan jag lever mellanmjölk och lallar på tills ”kallet” kommer. Nu ska jag ju ändå föreställa någon slags vuxen!

      Malin 2015-09-29 19:52:41
      Svara
    • Svar på Valborgs kommentar.

      Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Vet inte svaret på dina frågor men tror att mycket ligger i att just som du sa: våga. Våga koppla bort vad man tror att andra tycker att du ska göra och känna efter vad DU vill, och sen våga sträva efter det på ett eller annat sätt. Och kanske att försöka komma till ro med att inget av det där med vad man ska jobba och hålla på med är på liv eller död. Och när frågan om det är försent kommer upp brukar jag försöka tänka på alla exempel man hör på någon känd musiker, fotograf eller annat som inte började med det de nu är kända av förrän efter 30. En i klassen jag nyss började på universitetet är 28. Man kan alltid börja om, och man kan alltid ångra sig. Tycker dock själv att detta är jättesvårt att inse och får en enorm livskris ungefär en gång om året där jag ifrågasätter alla mina beslut och tror att allt är försent fast jag bara är 22…

      Matilda 2015-09-29 19:23:39
      Svara
  • Jag tror jag har omvänd ångest från så många andra 20-carpa livet-tonåringar. Jag vill inte backpacka i Asien eller flytta till Paris. Jag vill bo prick där jag bor nu och plugga min utbildning och bo med min pojkvän och umgås med mina få men nära vänner. Men jag känner mig så jävla tråkig för att det är så här jag vill att mitt liv ska se ut. Tycker det är så hetsigt idag att man måste ”ta vara på varje dag” ”vara ung och galen” et cetra. Mycket pga sociala medier tror jag, att vi liksom alltid målar upp den perfekta bilden av livet. Vi äter inte bara knäckebröd med ost till frukost utan vi äter chiafrön med hallon och blåbär med avokadomackor och skummat kaffe ur maskin. Det gör mig TOKIG. Nej förresten. Det ger mig mindervärdeskomplex. Kommer jag ångra om tio år att jag inte var den som kastade mig ut i världen, även fast det inte alls är vad jag vill just nu? Kommer jag tycka om tio år att jag var för tråkig? Att jag missade hela livet? Så rullar mina dagar. Alltid. Är gräset grönare på andra sidan. Varför vill jag inte samma äventyr som alla andra verkar vilja. Osv osv osv to infinity typ.

    anonym 2015-09-29 16:26:35
    Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Har också känt så, men har sedan en tid bestämt mig för att jag är jag och jag tycker att det härligaste som finns är en skogspromenad en tidig lördagmorgon med min kille där vi har packat ner oboy och ostmackor i ryggsäcken. Jag vägrar att låta allt ”hur en 21 åring ska vara” röra mig i ryggen. Jag tycker det är bäst hemma och jag gillar mest att vara med min familj. Tycker det är asjobbigt att *knyta nya kontakter* och mingelsituatiober är det värsta jag vet – så då utsätter jag mig inte för det.
      Nu kanske jag har det lättare eftersom jag har en kille som är prick likadan, vilket gör att jag inte känner mig ensam i det. Vi kommer snarare undan med det som det ”mysiga paret”. Ojoj vad babbligt detta blev, men jag vill bara säga att man ska göra SIN grej. Det som du upplever är lustfyllt i livet. Sen om det inte råkar vara backpacka i Australien eller supa med studentkåren, ja då är det helt enkelt inte din grej och då ska man inte utsätta sig för det heller.
      Många kramar!

      E 2015-09-30 08:58:40
      Svara
      • Svar på Es kommentar.

        Tack SNÄLLA ni för era fina svar, vilka gulliga människor det finns där ute<3. Tack för påminnelsen cajsa. Det är så sant. Världen finns ju kvar. Och Rut, du har också helt rätt i att man inte ska jämföra sig med andra. Men varför är det så himla svårt? Jag känner mig särskilt lik dig E då det är ungefär precis samma för mig. Alltså i det att jag och min kille är som jag och vi gör jättemycket mysiga saker tillsammans, vi har varit tillsammans i tre år och tycker fortfarande att det bästa som finns är egentid med honom. Jag prioriterar min familj högt och har några nära vänner som jag umgås med när vi känner för det. Jag har fina klasskompisar och vi har roligt på skolan men jag skippar helst klassfesterna eftersom jag inte finner någon glädje i att festa just nu. Jag kan ändå få ångest och jag personligen påverkas nog mycket av sociala medier. Att mina kompisar lägger upp en bild och får 80 likes och när jag lägger upp en bild får jag inte ens hälften så många. Det känns som att allt det liksom bekräftar min bild av mitt "tråkiga" liv. FAST jag är ju EGENTLIGEN nöjd och jag vill ju leva såhär? Jag vill inget annat. Men det känns som att omvärlden påverkar mig att känna som att jag borde vilja det. Är väl min självkänsla som svajar i grunden eftersom jag ens låter mig påverkas, antar jag… Jag önskar att jag kunde maxa mitt liv precis som det är nu mer genom att inte bry mig. Men det är ju så himla svårt :( STOR kram på er fina.

        anonym (första kommentaren) 2015-09-30 13:52:58
        Svara
        • Svar på anonym (första kommentaren)s kommentar.

          Ett litet sent hej. Jag vill också bara säga att min livssituation är väldigt lik din och ”Johanna”:s och ”E”:s, och det är så skönt att höra att det finns fler som har det och tänker likadant. Egentligen borde det inte spela någon roll, eftersom det känns som att man ska klara av att hitta sin inre nöjd-känsla och gå efter den. Men det är ju så svårt. Jag har insett efter en tid med ganska mycket ångest att jag blir så oerhört påverkad av alla intryck och normer, på ett mer ohälsosamt sätt än jag kunde tänka mig. Har därför kommit på det fantastiska med att pausa alla intrycksflöden ibland och vikten av att bara ta det lugnt. Inte stressa och prestera hela tiden. Inga nya insikter i sig, men det är inte förrän de kommer från en själv de verkligen ger något. Men gräset är alltid grönare-tänket är djävulskt! Hur gör ni för att komma bort ifrån det, att inte låta det ta över?

          Jessica 2015-10-01 07:18:34
          Svara
          • Svar på Jessicas kommentar.

            Svårt att svara på… För min del tror jag att det handlar om självkänsla. Om jag ska kunna sluta jämföra mig med andra måste jag först bygga upp mig själv, mitt eget jag, och bli säker på vem jag är. En sak som känns bra efter denna diskussionstråd är ju iaf tanken på att en inte är ensam<3. Och det är liksom inget fel att inte vilja allt det där, att alla människor är olika.

            anonym (första kommentaren) 2015-10-02 09:23:58
            Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Den dagen man ändrar sig, så finns världen fortfarande kvar.

      cajsa 2015-09-29 20:55:21
      Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Känner igen mig i de du skriver. Jag tänker att om du trivs & mår bra av de du har & gör, njut! Du kan alltid resa när du blir äldre. Allt behöver inte ske vid en vis tid i livet. Du har makten över dit liv & du kan göra precis som du vill!!

      Jag känner mig som en pigg 60 åring. Dricker inte, röker inte festar inte.

      Lägger ner alla pengar på mat, går på någon konserter varje år men väljer alltid att sitta, då jag får ont i ryggen av att stå för länge.

      Det bästa jag vet med att resa är att komma hem. Tycker det är jätte jobbigt att vara på mya platser & inte ha koll, å inte kunna språket, blir såklart stålet när jag klarar de. Men har inte samma hunger som många andra som vill resa hela tiden.

      Tänker att jag kanske uppskattar att resa mer när jag är äldre & inte är så ängslig som jag är nu & är lätt stressad.

      Tänker att du/ vi som mår bra av andra saker inte ska vara så hårda mot oss själva, utan njuta & kanske utmana oss ibland bara. Men inte stressa & jämföra sig så mycket det är aldrig bra

      <3

      Rut 2015-09-29 20:48:20
      Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag VILL inte backpacka i Australien, men har lite svårt att avgöra om det är för att det helt enkelt inte är min grej eller om jag faktiskt inte vågar.

      Vet inte om jag har ett konkret råd till dig, utan ville mest bara säga att du inte är ensam. Om jag ska ge något tips så är det att fundera över vad man vill få ut av saker och ting. Tex: om jag flyttar utomlands, vad vill jag få ut av det? Är det jag får ut av det en erfarenhet jag vill ha? Behöver? Kan jag få det erfarenheten på ett mindre läskigt sätt?

      Johanna 2015-09-29 16:52:36
      Svara
  • Hejhej, tror också det är viktigt att följa sina drömmar! Tänkte bara säga att jag fick 1,8 på hp och har kommit in på alla läkarlinjer jag har sökt (dvs. alla utom göteborg och örebro)(har alltså sökt ganska många gånger pga beslutsångest om var och när jag ville börja hehe). Nu går jag i Linköping och känner ganska många som kommit in med 1,7, vilket ju fortfarande är ganska högt, men kanske inte lika jobbigt och ångestframkallande att satsa på som 2,0! Puss och lycka till :)

    Emma 2015-09-29 16:24:44
    Svara
  • Pluggar till civilekonom och är klar nästa fermin, har den vidrigaste ångesten inför att inte få jobb sedan på grund av mina universitetsbetyg. Då jag prioriterat jobb istället för goda betyg har jag inte ett enda vg från universitetet, bara g i alla ämnen.
    Så jävla jävla sjukt att jag tagit mig igenom snart fyra år av en enligt mig svår utbildning och jobbat mycket på bank vid sidan av och ändå ska behöva ha den här ångesten. Alla är väldigt duktiga på att berätta för en allt det negativa

    Frida 2015-09-29 16:14:30
    Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Fokusera inte på betygen! Bara det att du har klarat av en krävande utbildning på universitetsnivå och har en EXAMEN slår stort. Du kommer definitivt att kunna få jobb oavsett betyg. Särskilt med tanke på att du har en hel del arbetslivserfarenhet på ditt CV. Oroa dig inte! :)

      Mimmi 2015-09-30 09:32:48
      Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Hej! Nu vet jag inte mycket om din utbildning och så, men tänker spontant att det faktum att du jobbat med något som rör din utbildning, samtidigt som du pluggat och blivit godkänd, borde ju vara ett stort plus! Det är ju värre för dem med alla VG som inte haft möjlighet att utöva kunskapen praktiskt och därmed kanske inte har samma förståelse som du. Heja dig!!

      Alice 2015-09-29 21:07:08
      Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Tänk inte så!!! Du vet inte än hur det kommer att bli så lägg inte negativ energi på att tänka att du INTE kommer att få jobb när det likaväl kan bli så att du får det. Bara kämpa på istället! Kram

      Ellen 2015-09-29 18:23:18
      Svara
  • Hej Julia. Jag har inte flyttat utomlands men vet att det finns en FB sida som heter ” svenskar i London”. Där kan du hitta någon som vet lite mer hur det fungerar & om du flyttar har du redan många du kan få kontakt med & hänga med :). Tror att London är en väldigt bra första stad, inte långt hem, att folk pratar engelska, lätt att få besök m.m Tror verkligen att du skulle växa, lära känna sidor av dig själv, det är alltid jobbigt med nytt i början. Men tror att det flesta kommer in i nya tunnelbanesystem, språket, gator, rutiner efter en tid. Det kanske tar 2-3 månader innan du känner dig ”hemma” men tror ändå det är värt de. Du kommer känna dig så stark, modig & fri.
    <3

    Hej Mimmi, vad modigt att byta helt. Tror verkligen det är bättre att bryta om något inte känns bra, istället för att fortsätta bara för att, tänker att du kan använda dig av att du vet vad du vill för nu, Det är väldigt bra, fokusera på det, försök inte stressa upp dig & gå kanske den 2 veckors förberedande kursen inför högskoleprovet. Lycka till, tänk vad bra att du ska bli läkare, det behövs fler som dig <3

    Rut 2015-09-29 16:01:03
    Svara
  • Jag insåg när jag jag skulle börja skriva här, att jag faktiskt inte har någon framtidsångest? Jag hade det för ett halvår sedan, men jag har inte det nu. Känns som om jag har allting under kontroll. Jag skriver på en roman som jag hoppas ska bli utgiven och tänker snart börja söka doktorandtjänster i litteraturvetenskap. Skit samma om det skiter sig med båda de grejerna, jag har världens bästa fästman och en massa länder att besöka och en massa konst att se innan jag dör. En dag vore det kul att arbeta som psykolog, jag vill måla en massa tavlor… ta för mig av livet, helt enkelt. Var bara tvungen att dela med mig av denna positiva avsaknad av framtidsångest, eller skriva av mig i glädjen om att allt faktiskt äntligen känns bra!

    Rebecka 2015-09-29 15:51:56
    Svara
    • Svar på Rebeckas kommentar.

      Åh vad skönt det låter att du har det under kontroll. Men du skriver ändå att du kanske hade framtidsångest förut? Vet du hur du gjorde för att komma över tröskeln till *carpe diem*-land? Vore så himla fint med några tips som verkar funka på riktigt…

      Anna 2015-09-29 19:25:07
      Svara
      • Svar på Annas kommentar.

        Det är svårt att svara på, det ser nog olika ut för alla. Det låter sjukt lökigt, men jag tycker faktiskt att lite mindfullness-övningar i veckan kan hjälpa. Typ den här att ligga/sitta/stå och tänka på tre saker man hör (typ fläkten i köket), sedan tre saker man ser (typ växten i fönstret), sedan tre saker man känner (typ tårna mot golvet). Sedan tar man två på varje kategori, sedan en på varje kategori och sedan är övningen slut. Den tycker jag hjälper om man gör den några gånger i veckan. Vidare gick jag i terapi i ett halvår i våras, det är nog det som hjälpte mig mest… jag har nästan uteslutande gjort saker som jag tycker är roligt i år, tackat nej till ett tråkigt sommarjobb och struntat i pengarna och levde upp mina sparpengar på en tågluff jag velat göra i flera år istället… läser ett ämne på universitetet som inte leder någonstans direkt men som jag tycker är kul… ja, jag har helt enkelt gjort saker som gör att jag njuter av nu:et snarare är av att hänga upp mig så mycket vid framtiden. Men jag har också haft en livskris för några år sedan och sett hur mitt liv gått åt helvete, men sedan även fått bevittna att det fortsätter ändå. Det är också en viktig lärdom för att bli av med framtidsångesten, antar jag. Ja, jag vet inte vad mer jag kan säga. Hoppas det hjälpte lite i alla fall?

        Rebecka 2015-09-29 20:23:11
        Svara
        • Svar på Rebeckas kommentar.

          Åh. Ja, alltså jag har gått i terapi sedan ett sammanbrott i somras, mindfulness tipsar min terapeut om och jag gillar det verkligen. Att bli påmind om att faktiskt göra det som är KUL inte vad man borde/måste/osv. Låt gå att jag har tagit min kandidatexamen men flyttade hem till mamma igen efteråt pga bostadssituationen i Stockholm är störd. Ja. Åh. Ursäkta ifall detta verkar märkligt nu men se det som en förfrågan till att bli en oldschool-brevvän, men jag skulle jättegärna vilja snickesnacka drömmar och mindfulness och carpe diem med dig, ifall du vill (helt okej att säga nej). Om du vill kan du väl maila mig på annahamnevik@gmail.com så kan vi skicka lite kravlösa peppmail till varann. Annars, ha det så himla bra och tack tack tack för att du pallade svara!

          Anna 2015-09-30 17:48:16
          Svara
  • Jag har inte direkt någon framtidsångest, jag har gjort val i livet som jag är nöjd med, om livet fortsätter i denna riktningen kommer jag vara mer än nöjd. Jag har inga konkreta mål på det sättet, jag är tacksam över vart slumpen fört mig, vad jag har uppnått och de val jag gjort.

    Däremot har jag enorm nutidsångest. Jag är så rädd för att jag idag inte ska klara det jag behöver för att få det liv jag vill ha i framtiden. Jag har aldrig problem med att våga, snarare är det så att jag konstant kastar mig ut, utan att ens ha reflekterat över om jag vågar eller orkar. Jag har bara noll impulskontroll och det har hittills fått mig att testa saker som jag paradoxalt nog aldrig vågat drömma om. Men jag är rädd för att jag förr eller senare når min gräns. Kanske idag eller i morgon. Det gör mig så oerhört stressad.

    Jag lever efter devisen att man inte kan göra mer än sitt bästa, men jag tycker alltid att mitt bästa borde vara bättre än såhär.

    Ida 2015-09-29 15:50:36
    Svara
  • Jag är 20 år och har precis blivit av med mitt jobb. Nu vet jag inte vad jag ska göra men jag vill så gärna flytta till London egentligen. Men jag vet inte hur jag ska våga, hur gör man? Ena stunden känns det helt rätt men sedan börjar jag tänka på allt praktiskt, pengar, vågar jag flytta själv osv osv. Någon annan som är/varit i samma situation?

    Julia 2015-09-29 15:46:47
    Svara
    • Svar på Julias kommentar.

      Jag flyttade till London som 19-åring, skaffade jobb och lägenhet på en vecka och nu, två år senare, ska jag flytta tillbaka till Sverige som försäljningschef på det företag jag började som deltids sales assistant på för 1.5 år sedan. London är så jävla jävla värt det. Har träffat vänner för livet, har ett bra jobb som jag älskar och har fått uppleva så himla mycket här. Och vet, du? Om det inte funkar så kan man bara flytta tillbaka igen. Easy as that! Om du undrar något om London, hör av dig! <3

      Beatrice 2015-09-29 22:14:37 http://klacksko.se
      Svara
    • Svar på Julias kommentar.

      Jag flyttade till London så fort jag gått ut gymnasiet, i för sig som au pair vilket kanske känns lite lättare, men ändå. Förstår verkligen att det kan vara läskigt men försök att tänka som att det värsta som kan hända är att du åker hem igen = inte så farligt. Det är superlätt att få kontakt med folk i London, det bor supermycket svenskar där tex, jobb ska inte heller vara så svårt vad jag hört. Stort lycka till!

      Linnéa 2015-09-29 17:17:31 http://berglundlinnea.wordpress.com
      Svara
    • Svar på Julias kommentar.

      Att åka ensam är faktiskt det bästa med hela grejen. Tycker jag. Så underbart att få vara helt själv och bara koncenterera sig på sig själv när man byter liv sådär. Läs på http://ohhboy.blogg.se om hur hon tog sig till Berlin helt ensam och började söka jobb (vet att du var inriktad på London, men tänkte mest på det här med att peppas till att våga), eller på http://isolatedyouth.blogg.se om hur hon tog sig till London. Du får bläddra en bit tillbaka i bägge bloggarna om hur det gick till när de flyttade, men lovar att du kommer bli peppad.

      Rebecka 2015-09-29 15:57:19
      Svara
  • Just framtidsångest och icke-kontrollkänsla är supercentralt för mig just nu! Har precis hoppat av en civilingenjörsutbildning efter 1 år då ja börjar inse att jag tror jag vill utbilda mig till läkare. Det ger en rädsla dock för att jag kommer behöva naila högskoleprovet för att komma in och det är sjukt pressat och jobbigt att tänka så, men en bör ju våga följa sina drömmar tänker jag!! Tror det är viktigt att våga göra saker som känns jobbiga för att nå mål en önskar i livet ! Bra ämne att diskutera för tror många lider av dessa ångesttankar.

    Mimmi 2015-09-29 15:28:14
    Svara
    • Svar på Mimmis kommentar.

      Hej Mimmi! Om du är sugen på att gå läkarutbildningen på Karolinska Institutet har de utöver betygs- och HP-intag även ett alternativt urval som grund till 33% av platserna på läkarutbildningen. Du söker in på ett HP som kan vara lägre än annars (ca 1,5), varpå du kan bli kallad till ett mindre logiskt test och intervjuer! På så sätt kan man komma in utan högsta betyg eller HP på ungefär 1,8 eller mer som är det normala.

      Jag kände samma grej första året på läkarutbildningen. Jag tog studieuppehåll, hoppade på Handelshögskolan en termin och prövade något annat. Det var väl på ett sätt nyttigt. Jag blev inte så mycket klokare på vad jag ville göra med livet, bara lite mer medveten om vad jag INTE vill. Nu är jag tillbaka på läkarprogrammet och det är det roligaste jag läst hittills. Mycket slit (men var medveten om att det inte heller är så glassigt som många tror). Men för att vara helt säker ska jag väl behöva pröva varenda utbildning i landet om jag känner mig själv rätt… ;-)

      A 2015-09-29 17:02:12
      Svara
    • Svar på Mimmis kommentar.

      Skitbra. Vet jättemånga som just INTE hoppade av och tog sin drömutbildning för att vägen till drömutbildningen var lite krånglig (exempelvis genom att man måste få döbra betyg på högskoleprovet), och de ångrar sig jättemycket. Så det du gjort är oerhört starkt! Ta något extrajobb eller något tills du fått 1,9 ellr 2,0 och sök sedan bara! Det kommer gå, skit samma om det inte händer nu nu nu att du kommer in! :)

      Rebecka 2015-09-29 15:55:00
      Svara
      • Svar på Rebeckas kommentar.

        Jag håller med dig! Har precis pratat med min mamma om detta då jag återigen har framtidsångest och hoppat av en högskolekurs som inte känns hundra, och hon poängterade att det är viktigt att inse att en har alternativ. Bara för att man börjar på något betyder det inte att man måste fortsätta om något annat lockar mer. Och en behöver inte heller fortsätta med saker som skaver även fast en inte har ett konkret alternativ just nu, för det kan vara just det att en slutar som gör att en ser saker ur ett annat perspektiv. Det ska kännas rätt i magen, det en satsar tid och kraft och CSN på!

        Valborg 2015-09-29 16:53:22
        Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Sara Che
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Joanna Swica
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Mitra Javadi
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Imane Asry