Nike bjuder oss till Island en helg. Tjocka jackor bäddar in oss på flygresan över norska havet. Nims och Fridas nackar är böjda i onaturliga vinklar som kommer få musklerna att ömma i morgon. Det finns något intimt med att se dem sova för första gången, läpparna är särade och ögonlocken rycker lite. Jag läser Annika Paldanius och känner hur en finne på kindbenet växer under min fingertopp. Det blir alltid så när jag flyger.
När säkerhetsbälteslampan lyser och vi måste fälla upp ryggstöden sätter Nim papperstejp under ögonen för att göra sylvassa eyelinerstreck. Fem minuter senare dundrar flygplanshjulen mot landningsbanan.
Klockan är tolv när vi landar på Keflavík flygplats, fyrtio minuter utanför Reykjavik. Bilarna på parkeringen är nyskurade av regnet. Vi blir varnade för att öppna bildörrarna för häftigt; de kan knäckas av blåsten.
Vi är här med Nike för att testa deras spring- och träningskläder som är lämpade för kallt klimat. Vi har lite olika träningsvanor. Ibland tränar vi. Ganska ofta tränar vi inte alls. Är vi resultatinriktade? Nä, det kvittar om det är två eller åtta kilometer vi springer. Huvudsaken är att kroppen får jobba en stund.
Någon spiller ut smoothie som fyller bilen med en sötsliskig doft. Vi lyssnar på isländsk hiphop, Sturla Atlas, som får Frida att luta sig bakåt i bilsätet och sucka:
– Det här är som att knäcka fredagens första öl.
Sedan drar vi på oss träningskläderna och springer.
Fort, fort mot svart asfalt och våt ängsmark. Vinden slår mot trumhinnorna, himlen pressar sig mot tomma gator.
För på Island bor det 3 invånare per kilometer vilket gör det till det mest glesbefolkade landet i Europa. Och att resa i november har sina fördelar, trots kylan: besökarantalet är rätt litet. Här kan man springa på öppna gator utan att väja undan för bilar.
Eller dansa. Dansa kan man också göra på öppna vägar.
Mina knän tackar mig när jag springer. Jag känner det för varje gång hälarna tar i marken. Tack tack, tack tack, tack tack. Det var på grund av mina knän som jag började springa för tre år sedan. Alla stillasittande timmar framför datorn gjorde att min kropp började knaka som en sjuttioårings.
Och känslan efter att man varit ute i piskande regn och sedan ställer sig i duschen med endorfinerna som tumlar i kroppen, jag behöver den. Jag behöver känna att min kropp är stark, att jag klarar av att lyfta min lillasyster och snurra henne runt runt, att jag pallar springa till bussen, att jag kan kånka runt på dator och kamera varje dag. Att jag går och lägger mig utan knän som värker.
Vädret slår om så fort här. Ena sekunden solljus genom tunna moln, andra sekunden hagelkorn stora som ärtor. Vi stuvar in oss i bilen och åker vidare. Man hinner prata så mycket när man sitter inklämda bredvid varandra i en bil. Vi överröstar bilmotorn, frågar:
– Vad tror du är det viktigaste för att få en relation att hålla?
– Var gör du dina naglar?
– När ska tjejer slippa behöva prestera dubbelt för att få samma credd som en snubbe?
Vi stannar till för att äta lunch, håller våra hamburgare med frusna fingrar.
Vägen upp till Haifoss är isig och för att komma till vattenfallen måste vi köra igenom en vattensamling. Hjulen ryter genom vattnet, det skvätter upp över fönsterrutorna och vi tar tag i varandras knän.
Och när vi kommer ut på klippavsatsen står vi först bara och stirrar. Den här utsikten är inte verklig, det måste vara en million dollar-kuliss.
Tänk att Island finns. Att sådana här miljöer, som känns helt utomjordiska, finns.
Klockan har blivit fem när himlen är nattsvart. Jag berättar för Nim och Frida att jag är övertygad om att jag kommer dö i trafiken. Jag vet det. Det är något med att jag alltid stirrar ner i telefonen, en bok, på mina fötter.
Så hurra för reflexdetaljer på västarna, tightsen och Lunar Epic Shield-skorna. Aint gonna die i första laget nu.
När vi kommer tillbaka in till Reykjavik har det blivit mörkt. Vi drar upp huvorna på regnjackorna och småspringer in på restaurangen, tar stora kliv över vattenmassorna som samlats i asfaltens gropar. Det bildas kö utanför toaletternas dörrar när vi drar av oss tights och sportstrumpor. Deodoranten rullas runt i tre par armhålor, läppstiftet möter tre par läppar.
Vi beställer in drinkar. Jag får något som ser ut som en nudelwok och som smakar syrligt. Mycket märkligt.
Och mat. Mat är aldrig så gott som när man varit ute en hel dag.
Och där tar vår första Islandsdag slut. Visar mer snart.
Frida, Nim and I went to Iceland with Nike to try out their weatherproof running apparel and explore this crazy, beautiful, cold country.
